Efter ett tag tänkandes på detta slog det mig att det ju är möjligt att ta liften upp ännu en gång, och istället bara vandra ner. Vi bestämde då att vi skulle göra det nästkommande lördag. Vi planerade inte så mycket innan, men bestämde att vi åker upp med första liften klockan elva för att sedan hitta en bra vandringsled ner. Då borde vi ha gott om tid att ta oss ner innan det blir mörkt.

När lördagen väl var kommen tog vi en lugn morgon. Vi åt en rejäl frukost i godan ro och funderade länge över om man skulle ha shorts eller långbyxor. I takt med att temperaturen steg och molnen höll sig borta föll valet slutligen på det kortare alternativet. Vi förberedde varsin tonfiskmacka och packade ner det tillsammans med en vattenflaska och några bitar godis om jag som vanligt skulle bli så där panikhungrig. Jag hade kvällen innan tittat ut att det är billigare att boka biljetter till liften på nätet, så medan vi väntade på att det närmade sig avfärd gick jag in på hemsidan och skulle boka. Men det gick inte. Linbanan var stängd nu under lågsäsongen och det hade jag helt missat. Nej nej nej. Jag som verkligen ville upp på berget. Det här fick bara inte ställas in!

Vi hade dock sett att det ska gå att vandra från Benalmádena Pueblo och upp på ett av bergen bredvid, men vi visste inte alls hur långt det var eller hur terrängen var där. Målmedvetna om att få komma ut i naturen bestämde vi oss dock för att testa. Vi tog bussen till byn och letade upp skylten med vandringsleder. Vi hittade en tur som vi tolkade skulle vara strax över sex kilometer. Men om det var enkel väg upp eller tur och retur hade vi inte en aning om. Jag som tycker att en svensk karta över vandringsleder kan vara svårläst kände att det var som att lösa en matematisk universitetsekvation på den här spanska kartan. På ena skylten där vi såg leden var den grön, på en annan var den orange men så skulle vi följa gula markeringar. Ologiskt så det smäller om det. Jaja, vi tänkte att det borde vara möjligt att komma upp en bit i alla fall för att få lite utsikt och annars fick vi väl vända om.

Första delen av leden var ganska ockuperad terräng och innehöll inte så mycket utsikt. De sandiga och steniga stigarna innehöll dock en tydlig lutning och i kombination med den klara januarisolen kunde vi båda två ganska snabbt konstatera att shorts var det rätta valet. Svetten blev mer och mer påtaglig och efter någon kilometer började vi äntligen få en del utsikt. Vi bestämde oss då för att satsa på toppen. Mycket vill ha mer, och utsikten kunde ju knappast bli sämre från en högre punkt.

I takt med att vi kom upp på höjden och närmade oss vårt mål blev det kallare och något molnigare. Men det hindrade inte svetten. Min vita t-shirt var nästan lika blöt som om jag hade badat med den och jag längtade efter att få sätta tänderna i min tonfiskmacka. Till slut såg vi den, skylten som visade att vi hade nått toppen. Nu var det äntligen dags för det jag funderat över i flera månader, det här tillfället fick inte gå förlorat. Jag bad Josefine att ställa sig och titta på utsikten så att jag kunde ta en bild bakifrån. När hon vänt sig om öppnade jag vår ryggsäck och grävde allra längst ner. Under min tunna träningsjacka låg den. Jag öppnade asken försiktigt, gick ner på knä och bad henne vända sig om. När jag hade ställt frågan och hon efter många ”nej men Felix”, ”åhh”, och ”vaaaa?” svarade hon äntligen ja. Där och då förlovade vi oss. På bergstoppen sjuhundrafemtio meter över havet. Sedan firade vi med varsin tonfiskmacka medan min t-shirt fick hänga på tork.

Efter att ha ringt föräldrar, tagit en massa bilder av oss och ringar och bara suttit och njutit av den milslånga utsikten av berg, städer och hav så var det till slut dags att vandra ner. Solen hade nu kommit fram igen och vi hade båda en obeskrivligt mäktig känsla i kroppen. Med siktet inställt på varsitt glas cava nere i byn gick vi på lätta fötter nedåt. Jag undrar om jag bokstavligt talat inte till och med svävade lite bland molnen där ett tag. Utmed vägen träffade vi på bergsgetter och även om vi båda halkade till och lade oss i gruset några gånger så var det en fantastiskt mysig promenad. Allt var perfekt. Vi tog oss ner, hittade en mysig uteservering och skålade i varsitt glas cava, som sig bör när man bor här. Om det blir fler bergsvandringar för oss i området? Absolut!