Föräldraskap i Spanien skulle jag nog kunna skriva en hel bok om och jag har redan berört ämnet flera gånger tidigare. Idag tänkte jag koncentrera mig på det så kallade livspusslet. Vad som är enklare här jämfört med i Sverige och vilka de stora utmaningarna är.

Generellt är ju Sverige internationellt känt för att vara ett land där det är enklare att skaffa barn än i många andra länder. Det har bland annat lett till att svenska familjer i snitt skaffar flera barn än exempelvis de spanska. Min upplevelse är att det på sätt och vis är enklare att ha med barnen i olika sammanhang i Spanien. Spanjorer är väldigt toleranta, öppensinniga och kanske lite mer lekfulla till sättet.

Att leva med barn rent ekonomiskt och förutsättningarna för att kombinera jobb och föräldraskap på ett smidigt sätt, är dock inte särskilt välordnat här. Här finns inget som heter VAB, det finns inga fritids och all barnomsorg utanför skoltid är dyr och ganska begränsad. Infrastrukturen är helt enkelt mer komplicerad och det är i denna bemärkelse mycket mer av ett pussel att få ihop familjelivet i Spanien. Samhällsstrukturen är inte alls anpassad till att arbetande föräldrar ska kunna fortsätta göra det när barnen är små.

Den vanliga lösningen har ju varit att ta hjälp av mor- och farföräldrar, men det är långt ifrån möjligt för alla. För oss utlandssvenskar är det ju nästan aldrig det. Allt fler spanjorer skaffar barn senare i livet och en del har flyttat på sig och har familjen på annan ort. Istället tvingas många anpassa arbetslivet, sluta jobba eller gå ned i tid. Och många familjer löser det genom att dela upp tiden med barnen mellan sig, det vill säga jobba i skift och att inte ha semester tillsammans.

Jag upplever även att allt här på något vis ligger på större avstånd. Vi använder bilen mer, både till skola, jobb och aktiviteter. Det är en massa farande hit och dit som stjäl eoner av tid. Jag har en romantisk bild av att man i Sverige går och cyklar till allt, att avstånden är kortare och samhället mer koncentrerat och uppbyggt kring att utbudet ska finnas i en nära omkrets kring familjerna. Men det beror förstås på var man bor.

Även om det finns stora individuella skillnader så upplever jag också att folk har en tightare budget i Spanien. Generellt lägre inkomster, men samma eller större utgifter. Det går att leva ganska billigt i Spanien, men att ha barn kostar väldigt mycket pengar.

Vad som blivit lättare för många tack vare pandemin är ju de ökade möjligheterna att jobba hemifrån och den flexibilitet det ger. Det är nog samma i båda länderna, men skillnaden mot tidigare är större i Spanien. Det var mer fyrkantigt med liten chans att påverka sin situation, så jag tror att pandemin på det viset lett till större förändring till det bättre här.

Allt ovan måste man ta hänsyn till, tänka igenom och planera för innan man flyttar hit eller skaffar barn om man redan bor här. Det är ingenting som bara “löser sig”. Man måste själv lösa det. Personligen har jag löst det genom att endast söka väldigt specifika jobb där det har funnits en svensk mentalitet, med stor flexibilitet, viss möjlighet att anpassa arbetstider och där ingen ifrågasatt om man vabbar en dag eller två, trots att det alltså inte existerar i Spanien. Större delen av tiden sedan Iván föddes har jag ju dock varit egenföretagare och jag får tacka min lyckliga stjärna att sjukdagarna varit mycket begränsade.

Bortsett från barnomsorgen och det ekonomiska finns det ju dock många saker i Spanien som gör att livspusslet ändå känns hanterbart och ibland till och med lättare än i Sverige. Till att börja med är vi ju betydligt mindre sjuka här. Helt ovetenskapligt vågar jag påstå att det är så, baserat på alla rapporter jag får om barnfamiljer i Sverige som ständigt har kräksjuka, febriga och snoriga barn. Det enda som går här är löss ibland, men kräksjuka har jag aldrig ens hört om och till och med vanliga förkylningar tycker jag är rätt ovanliga. Framför allt under pandemin, men även före den.

Tack vare vädret, det alltid så lovordade klimatet, är ju livet också lite mindre stökigt. Vi kan vara mer utomhus året om, fritiden är inte så väderstyrd och inte minst så slipper vi alla dessa jäkla vantar, mössor, stövlar, termobyxor och regnjackor som ska av och på i tid och otid. Iván har skoluniform vilket underlättar mycket i planeringen, men framför allt är jag tacksam över att inte behöva ett flertal uppsättningar av diverse ytterkläder som blir blöta, leriga och växes ur på ett ögonblick.

Om vi tar de mer osynliga kraven som jag tror stressar många svenska småbarnsföräldrar, upplever jag att det här är betydligt lägre krav på det mesta. Man jobbar, umgås och har man råd så reser man, men det räcker liksom. Sådant som att bygga upp en livsstilsfasad där man ska röra sig i vissa kretsar, mingla runt på middagar och fester och framför allt skapa ett hem som passar att visa upp i ett inredningsmagasin och måste renoveras enligt senaste trenderna vart femte år.

Eller att man måste ha sommarstuga, båt och haka på senaste sportflugan för att inte betraktas som helt ute, må det vara pilates, golf eller padel. Det existerar inte bland spanjorer. De försöker inte fylla tiden med sånt man “bör” ägna sig åt, utan fokuserar lite mer på det lilla, den egna sfären, inte på hur andra uppfattar dem.

Svenska barnfamiljer skulle kunna ha en väldigt hög livskvalitet tack vare de stödfunktioner som finns i samhället. Men den luft som skapas känns som man många gånger fyller med andra krav istället och folk går likväl in i väggen. Det finns alldeles säkert många utmattade spanjorer, men jag är rätt säker på att de är färre än i Sverige, trots att det rent logiskt borde vara tvärtom.

Jag är en solklar minimalist i dessa sammanhang. Skalar bort det som inte är absolut nödvändigt. Vad som är det, förändras med tiden.