Bestående gissel från Francotiden

PLUS MATS BJÖRKMAN Diktatorn Francisco Franco avled som bekant 20 november 1975, men hans skugga vilar fortfarande i flera bemärkelser över Spanien. Den mest omtalade är de hyllningar till regimen som ännu förekommer på vissa gator och kyrkor, men i den offentliga förvaltningen finns även en rest som regeringen nu försöker få bort en gång för alla.

PLUS MATS BJÖRKMAN Diktatorn Francisco Franco avled som bekant 20 november 1975, men hans skugga vilar fortfarande i flera bemärkelser över Spanien. Den mest omtalade är de hyllningar till regimen som ännu förekommer på vissa gator och kyrkor, men i den offentliga förvaltningen finns även en rest som regeringen nu försöker få bort en gång för alla.

En metod som Franco brukade för att förskansa sig vid makten var att omge sig med lojala trotjänare och se till att hålla personer på nyckelposter tillfredsställda. I detta syfte skapades modellen för ”el funcionario”, den statsanställda som väl inne i systemet garanterades en hygglig försörjning för resten av sitt liv. Förutom en fast anställning fram tills pensionen beviljades den statsanställde subventionerade semestrar och andra förmåner.

I viss bemärkelse kan Francosystemet för de offentliganställda ses som en föregångare för moderna anställningsrättigheter. I många andra handlade det om ett favoriseringssystem med negativa konsekvenser för allmänheten. Anställningstryggheten kom nämligen utan några egentliga prestationskrav, tjänsten var ändå garanterad på livstid. Det ledde till att många offentliganställda presterade precis så mycket, eller snarare lite, som krävdes för att inte tappa ansiktet. Man kan lugnt säga att servicekänslan lös med sin frånvaro och det spanska uttrycket för offentlig tjänsteman, ”funcionario”, förvandlades i det närmaste till ett skällsord. Uttrycket syftar på en person som struntar i de andra och som ofta utnyttjar sin position för att jävlas med allmänheten.

Även om det blivit väsentligt bättre med åren, bland annat tack vare IT, lever ”funcionarios-mentaliteten” i hög grad vidare. Det är regeringen väl medveten om och därför förbereder den en reform som ska möjliggöra större krav på de offentliganställdas prestationer. Det ska visserligen inte gå att säga upp statliga tjänstemän heller fortsättningsvis, men däremot ska prestationskrav införas och de som inte lever upp till minimikraven ska kunna straffas genom exempelvis omplacering.

Reformen är kontroversiell, då det finns farhågor för att undercheferna (som också förtjänar ett kapitel i sig) får utökad makt och möjligheter att i sin tur jävlas med de anställda. Hur som helst är det tydligt att den gamla Francomentaliteten, där det egna intresset går framför allmänhetens bästa, måste bort en gång för alla.

De som levt i Spanien en längre tid har alla upplevt hur det är att bli bemött av en person som definitivt inte borde besitta sina offentliga post. Nära bekanta till mig som själva är offentliganställda har dessutom beskrivit hur de värsta rötäggen förpestar stämningen på arbetsplatsen. Det är inte bara att de underproducerar utan de trakasserar dessutom de kollegor som gör ett bra jobb, då de exponerar rötäggen.

En särskilt god vän som under en period arbetade på en offentlig växel har beskrivit för mig hur kollegor kom fram till honom och frågade ”vem tror du att du är?”. Frågan föranleddes av att min kompis hann besvara ett betydligt större antal inkommande samtal än de andra, av den enkla anledningen att han ville göra ett så bra jobb som möjligt.

Den traditionella ”funcionarion” ser inte bara till att prestera så lite som möjligt utan att även hens omgivning följer exemplet. Konsekvensen är att allmänheten, som bekostar de offentliganställdas löner med sina skattepengar, många gånger utsätts för såväl dålig service som nedvärderande behandling.

Mot denna bakgrund är en reform av de spanska statsanställdas arbetsförhållanden mer än nödvändig. Frågan är bara hur det ska tillämpas i praktiken.

Mats Björkman Sydkusten