Jag bromsade in och hejdade Jokkmokks-Jokke, ty vi gjorde ofta så när vi mötte kollegor, och sedan satt vi en stund på dikesrenen och berättade för varandra varifrån vi kom och vart vi var på väg. Jokke och jag hade aldrig träffats, men vi fick omedelbart kontakt. Tjosan tjosan! skrek Jokke. Kul å träffa dig. Han var på väg till Wilhelmina och jag till Östersund. Vi pratade och skrattade en stund innan vi for vidare var för sig.

År 1971 var jag på turné med Lill-Babs i 110 folkparker och min fru Naomi var turnéledare. På stora scenen i Stockholms Kungsträdgården hade man samlat ett artistuppbåd med Pekka Langer som programledare och publiken beräknades till 18.000 personer. När min fru, Lill-Babs och jag kom upp bakom scenen kom Jokke emot oss och Lill-Babs, som blev livrädd, sprang iväg och skrek till min fru. Akta dig Naomi, han är livsfarlig!

Min fru hann inte undan utan snart hängde hon fast i Jokkes björnkram medan han gnuggade sitt svettiga ansikte med skäggstubb mot hennes kind i det han skrek gulli-gott gulli-gott! Det var som att bli skrapad med ett blött sandpapper berättade hon sedan. Han hade även sameslöjd i form av ett par träkåsor hängande på lappdräkten så hon fick ett par rejäla blåmärken. Det var en björnkram.

Något år senare pratades vi vid i telefon och jag spelade in samtalet. Därför kan ja ordagrant berätta lite av det han sa: ”Då jag kom till Göteborg. Snoddas var ju där också, och vi skulle uppträda och jag torka mej i ansiktet och dom skratta ju se det var hemskt. Då hade jag ju trasseltussen i fickan för det var ju så brått. Det var ju fel på bilen för dom hade ju skruvat i skruven så dåligt så oljan läckte. Jag skruvade ju till det där förstår du och torkade av och i brådskan stoppade jag trasseltussen i fickan. När jag sen stod och sjöng vart jag svettig så tog jag trasseltussen och torka av mej och gud hur jag blev i ansiktet. Folk höll ju på att skratta ihjäl sig. Och jag visste ju inte vad dom skratta åt. Jag såg ju hemsk ut för jag blev ju svart i ansiktet. Det var ju inte klokt. Men du vet det finns ju sånt där som händer i brådskan”.

Jokkmokks-Jokke var född vid Porsiforsen i Jokkmokks kommun 1915. Familjen levde i största fattigdom och han förlorade sina båda föräldrar tidigt, så han fick sluta skolan efter tre år och börja arbeta i skogen och vid järnvägen. Han for till Stockholm för att börja sin artistkarriär och blev snabbt populär. Han uppträdde alltid i samedräkt. 1973 for han på turné i Amerika, men eftersom han inte talade språket så fick han hjälp av Expressens redaktör Stig Nahlbom som fick honom att lära in följande text:

Aj äm fri Lajk ö börds in de skaj
dets waj ajm hopp-häppy gaj
Gulli koko aj sing lajk ö börd…
och så vidare.

En dag fick jag ett telefonsamtal från en man i Luleå som brukade arrangera husmorsresor till Moskva en gång om året och nu undrade han om jag kunde följa med som en slags värd och färdledare. Jag svarade att det skulle jag gärna göra men nu var jag inbokad i Göteborg den helgen. Då berättade han att året innan hade han haft Jokkmokks-Jokke som resevärd och det hade han skött med den äran. Redan på Luleå flygplats spelade han upp damerna med sin älskvärdhet och på planet gick han i mittgången och sjöng. Sedan bar det av med transitbuss till ett hotell i Moskva där alla var inbokade.

Husmödrarna satte på sig sina finaste klänningar och målade sig innan det bar iväg ut på stan med Jokke i lappdräkt i täten. Vid ett torg fann man en stor ölhall som hette Club Kosack. Där styrde Jokke in med alla damerna. Personalen ordnade snabbt ett långbord åt de svenska gästerna. Vid de övriga borden trängdes massor av kosacker i sina folkdräkter och tro det eller ej: Redan efter tio minuter var det Jokke som stod på scenen och sjöng Gulli-gullan, medan ett par hundra kosacker klämde i med ko-ko. Det blev da capo så han sjöng Gulli-gullan tre gånger. Succé! Det kallar jag artisteri, för vilken annan svensk sångartist kan göra succé bland tvåhundra kosacker genom att sjunga en låt på svenska?

Jokke hade ett stort hjärta. Han uppsökte äldreboenden och vårdanstalter och sjöng för att glädja sjuka och gamla utan att ta ett öre i gage. Hans liv slutade lika sorgligt som det började, då han led av psoriasis, diabetes samt hjärtfel och fick pacemaker. Så tillstötte cancer och lunginflammation.

Jokkmokks-Jokke dog i juni 1998 i en ålder av 83 år. Han riktiga namn var Bengt Djupbäck, men detta till trots hade han själv bestämt att det bara skulle stå Jokkmokks-Jokke på hans gravsten, vilket det också gör.