Oväntad konsekvens av att klippa lugg

PLUS Det var inte min idé att klippa lugg. Jag var inte ens medveten om att jag skulle få lugg förrän håret där fram plötsligt var 15 centimeter kortare. Oavsett vad jag tyckte om frisyren ledde den till något som jag aldrig varit med om tidigare…

PLUS Det var inte min idé att klippa lugg. Jag var inte ens medveten om att jag skulle få lugg förrän håret där fram plötsligt var 15 centimeter kortare. Oavsett vad jag tyckte om frisyren ledde den till något som jag aldrig varit med om tidigare…

Återigen har jag varit hos frisören. Det behövdes verkligen, gick inte att förhala besöket mer.

Hon är bra, min frisör. Vi har barn i samma ålder och hon hjälper mig med kontakter. Duktig är hon på både på smink och frisyrer. Det enda problemet är att vi inte är överens om hur jag ska se ut. Jag brukar be om lite tunna slingor i håret, uppklippt, fixa topparna. Ungefär så brukar jag få också, förutom att slingorna är motsatsen till tunna och diskreta.

Min frisör vill nog egentligen att jag ska, tja, utmärka mig lite mer. En gång gjorde hon en proffssminkning på mig efter klippningen och ovan som jag var vågade jag inte ens gå ut ur bilen för att hämta mina barn i skolan. Dessutom brukar hon avsluta besöket med att föna mitt hår så att jag ser ut som någon ur 1980-talsserien Dallas. Hon är som sagt duktig, men vi tycker olika om mitt utseende.

Den här gången ansåg hon att jag skulle ha lugg.

Jag framhärdar nu efteråt att vi hade pratat om att klippa sidorna lite kortare än övriga håret, som en inramning av ansiktet. Inte att klippa lugg.

När jag kände hur hon skar av håret mitt fram rös jag på ryggen. Det verkade som om min nya lugg, som jag inte ville ha, skulle bli en centimeter kort. Jag blundade för att slippa se. Jag hade ändå inte vågat protestera, även om det inte varit för sent.
– Du behöver se lite modern ut! Lite fräsigare, menade frisören nöjt.

När jag kom hem var det sexåringen som reagerade först.
– Mamma, varför har du lugg?
– För att frisören ville det.

De första dagarna ryckte jag till när jag såg mig i spegeln, sedan vande jag mig. Började till och med gilla den nya luggen. Det var nog inte så dumt ändå? Jag såg ut som Annika, fast i en lite ärtigare version av mig själv!

Jag skulle jobba några dagar i Granada och gick till mitt vanliga ställe för en enkel lunch. Servitören ställde fram en god risrätt framför mig.
– Varsågod, sa han, och blinkade med ena ögat.

Jag log mot honom. Jag uppskattar sympati och skämtsamhet.

Det blev en tapas till, sedan var jag mätt och det var dags att ta bussen tillbaka till hotellet. Utanför restaurangen mötte jag den blinkande servitören igen, han hade rökpaus en bit bort.
– Hej då, vi ses, sa han.
– Hej då!

Visst skulle vi ses, jag skulle komma tillbaka på nästa jobbresa om två veckor och äta lunch, möjligtvis hade han börjat känna igen mig.

Men han tog avsked på ett så trevligt maner att jag började fundera. Den där blinkningen… Hade kanske inte varit på skoj? Tänk om det var… En flirt? Gör folk så nu för tiden när de flirtar? Det var visserligen en lite äldre man, men ändå? Hade han skojat med mig eller flirtat på riktigt? Svårt att avgöra, hade aldrig varit med om något liknande.

En sak hade jag klart för mig. Om det var en riktig flirt-blinkning fanns det bara en förklaring.

Luggen.

Jag var tvungen att prata med någon.

Min bästa kompis var säker på att det var en äkta flirt.

Sambon skrattade och undrade om någon under 60 flirtblinkar, och jag sa att den här mannen knappast var under 60.

En resenär i gruppen som jag jobbade med tyckte att jag skulle öva på att blinka tillbaka och övade med mig under hela veckan.

Lustigt nog var jag, genom luggklippningen, nästan en kopia av resenärens sambo. Vi var så lika att flera andra i gruppen tog fel och frågade henne om vädret, vilket var utmärkt eftersom det är den enda frågan jag inte vill att de ställer till mig sedan den gången då jag redovisade den statliga väderappens prognos, och alla 40 i gruppen bar regnjackor i strålande solsken när vi tillsammans besökte Alhambra.

Luggen. Kanske är det här jag nu. En Annika med lugg.

Sexåringen är nöjd.

Vi hade inte träffats sedan dagen då luggen klipptes, på grund av min jobbresa, och nu när vi var tillsammans igen studerade hon mig noga.
– Mamma. Du var lite, lite, lite, lite ful förut, när du inte hade lugg.

Annika Elwing