Bakom den anspråkslösa fasaden dolde familjen Franco en närmast gränslös girighet. Foto: Wikimedia Commons

Bok belyser Francos hyckleri

31 aug 2025 | 06:59

PLUS Bakom propagandabilden av den spanske diktatorn Francisco Franco som en enkel, plikttrogen ledare växte en parallell verklighet fram – en där familjemedlemmar och lojala allierade samlade på sig rikedomar genom privilegier, mutor och inflytande. Särskilt uppmärksammad har rollen blivit för svärsonen Cristóbal Martínez-Bordiú, vars livsstil förnekade varje påstående om diktatorns påstådda återhållsamhet.

När det spanska inbördeskriget tog slut och Franco etablerade sig som diktator, började också ansamlingen av en privat förmögenhet som historikern och ekonomen Ángel Viñas uppskattat till motsvarande upp till 400 miljoner euro redan 1940. Han redogör för sina upptäckter i boken ”La forja de un historiador” (En historikers smedja), utgiven av förlaget Crítica.

Francos förmögenhet byggdes bland annat på inkomster från försäljningen av 800 ton kaffe som donerats till det spanska folket av Brasiliens diktator Getúlio Vargas. Andra källor till rikedom var påtvingade ”frivilliga” donationer från befolkningen samt generösa gåvor från förmögna och lojala affärsmän, citerar tidningen Público

Samtidigt byggdes bilden av Franco som en asketisk, jordnära man vars främsta kännetecken var blygsamhet. Tidiga biografier beskrev honom som ”metodisk, from och enkel”, en man som bara tog ut sin generalslön och bar slitna kläder. Men i verkligheten skaffade familjen Franco sig en rad fastigheter – bland dem det galiciska palatset i Meirás, Casa Cornide och lyxegendomar i Madrid. De använde även statliga medel för att finansiera privata utgifter.

Ett särskilt exempel på detta dubbelspel uppges vara Carmen Polo, Francos hustru, som utvecklade en passion för juveler och antikviteter. Enligt historikern Paul Preston blev det en allmänt känd praxis att affärer i städer där hon vistades stängde igen eller undvek att utfärda kvitton – eftersom betalningen ofta kom direkt från statskassan. Enligt Preston kan värdet på gåvor som mottogs av Franco och hans familj uppgå till motsvarande 24 miljoner euro, exklusive smycken som smältes ned till guldtackor.

I denna miljö blev svärsonen Cristóbal Martínez-Bordiú – läkare till yrket men mer känd som playboy – snabbt en symbol för regimens hyckleri. Han utnyttjade sin ställning för att säkra lukrativa licenser för import, medverka i mer än 30 bolagsstyrelser och bygga ett privat imperium med bland annat fastigheter och banker. Enligt flera vittnesmål blev han kallad både ”marqués de Vayavida” (markisen av lyxliv) och ”marqués de Vespaverde” – en anspelning på importverksamheten med mopeder, där akronymen VESPA enligt folkhumorn stod för ”Villaverde Entra Sin Pagar Aduana” (Villaverde slipper tullavgifter).

Franco visade aldrig intresse för att utreda den korruption som omgärdade hans regim. Tvärtom ansåg han att lojalitet bäst kunde köpas genom att låta kretsen kring honom dela på rikedom och privilegier. Enligt Casanova var korruptionen systemisk och spreds i takt med att regimens nätverk av politiker, militärer och affärsmän byggdes ut.

Först 1969, i och med skandalen kring företaget Matesa, blev delar av detta system synligt för allmänheten. Men Franco ingrep inte. I stället fortsatte familjen och närstående att använda det offentliga som en privat kassakista. Det säkrade hans makt men lämnade efter sig ett arv av rättsövergrepp och institutionaliserad ojämlikhet.

När Franco dog 1975 var han en mycket rik man. Han hade möjliggjort en systematisk rovdrift på landets resurser och dragit in sin familj i ett nätverk av ekonomiskt utsugning. Denna verklighet stod i skarp kontrast till den propagandabild som fortfarande i vissa kretsar lever kvar – av en ödmjuk ledare som varken eftersökte rikedom eller ära, skriver Público.