Fest som personlig utveckling

PLUS CARIN OSVALDSSON När jag var 30 var en fest en fest, en resa en resa, en kurs en kurs. Nu känns allt som ligger utanför de vanliga rutinerna som en utmaning. Det positiva är att jag har upptäckt att om jag betraktar det som personlig utveckling, så sporrar det mig lite mer att göra saker som ligger utanför bekvämlighetszonen. Något som kommit att bli lite av ett tema för detta år då jag fyllt 50.

PLUS CARIN OSVALDSSON När jag var 30 var en fest en fest, en resa en resa, en kurs en kurs. Nu känns allt som ligger utanför de vanliga rutinerna som en utmaning. Det positiva är att jag har upptäckt att om jag betraktar det som personlig utveckling, så sporrar det mig lite mer att göra saker som ligger utanför bekvämlighetszonen. Något som kommit att bli lite av ett tema för detta år då jag fyllt 50.

Med detta som bakgrund bestämde jag mig för att ställa till med fest (för att fira de 50 och för att inviga mitt nya hem) trots att jag egentligen inte alls ville. Jag kände starkt att jag borde. Just för att jag inte ville. Och så tänkte jag att jag kanske i efterhand skulle känna mig lite ledsen om jag inte sett till att be om en anings uppmärksamhet. Men jag var samtidigt livrädd. Så när min syster undrade vad jag önskade mig i present så valde jag att be henne och hennes familj om att få låna henne några dagar för att vara min ”plus one” på festen. Som jag annars aldrig hade anordnat.

Min syster skojade om detta i sitt tal på festen. Att hon fick lämna man, tre ganska små barn, tre grader och regn för att åka till Spanien. Att det var hennes present till mig tyckte hon var mycket roligt. Kanske var uppoffringen större för hennes man. Men det var en hel del hårt arbete förknippat även med festförberedelserna, så någon semester var det knappast.

Jag började planera festen flera månader i förväg. Eftersom jag inte är någon van festfixare ville jag ha saker och ting under kontroll och exempelvis inte planera för mat som jag skulle misslyckas med eller kräva att jag tillbringade hela festen i köket med pannor och grytor. Jag ville ha det enkelt.

Efter att ha övervägt smörgåstårta, våfflor med söta och salta tillbehör samt en del annat jobbigt och opraktiskt, landade jag i buffé. Jag funderade mycket på vad som skulle gå att göra till många och inte minst, klara av att stå framme ett antal timmar i spansk vårvärme. Skaldjur gick exempelvis bort. Och allting som var för pluttigt och pilligt.

Det blev kallskuren fläsk- och kycklingfilé, potatissallad med linser och parmesan, pastasallad, vanlig sallad, kikärts, -paprika och fetaostsallad, en paj med äggplanta och getost samt bröd, ostar och snacks. Chokladkaka med grädde och hallon till efterrätt. Jag handlade dryck i olika omgångar och ju mer jag handlade desto mer tänkte jag att det nog behövdes. Det var dagfest och svårt att veta hur många som dricker vin och hur många som väljer alkoholfritt. Maten handlade jag dagarna före och på fredagen stod själva matlagningen på schemat.

Tack gode gud att min syster hade landat sent kvällen före. Efter att ha behövt ägna förmiddagen åt en visning som jag inte kunde komma undan, var jag så uppstressad att allt skulle gå åt skogen, att jag bara klarade av att ta order, inte att tänka själv. Min syster är utbildad militär och medan hon helstekte tre kilo fläskfilé, lika många kilo kycklingfilé, bakade flera chokladkakor och omstrukturerade kyl och frys, pekade hon med hela handen och sade till mig vad jag skulle göra.

Vi skulle bli 33 personer och det är verkligen svårt att beräkna hur mycket av varje rätt folk tänker äta. 33 personer är ganska många, särskilt när man har ett litet kök. Men det var inte konstigt att det vissa stunder kändes övermäktigt för det visade sig att vi hade lagat mat till minst dubbla antalet. Trots allt väldigt mycket bättre än om det hade varit tvärtom.

Jag hade köpt bygghinkar som fylldes med vatten och 15 kilo is från Mercadona som inhandlades 45 minuter före gästerna skulle anlända. Här kyldes all dryck som omöjligt hade kunnat få plats i kylen. Där låg endast den cava som skulle serveras som välkomstdrink.

En annan utmaning som krävt en del planering var solen. Den enda rimliga platsen att sitta på var ju min stora härliga terrass, som dock har eftermiddags- och kvällssol. Två veckor före festen monterades den nästan tolv kvadratmeter stora markis som från nu kommer möjliggöra att vistas på terrassen även på eftermiddagen. Detta tillsammans med ytterligare parasoller skapade en hyfsat skuggig miljö för alla gästerna. Bord och stolar samlades ihop och så här i efterhand blev det riktigt bra.

Sist men inte minst - festen handlade ju om gästerna. Jag funderade mycket fram och tillbaka även på vem jag skulle bjuda. De vänner i Sverige jag fortfarande har en nära relation med? Min svenska familj? I Spanien har jag ganska få riktigt nära vänner, men många bekanta. Även en hel del vänner som jag kanske inte träffar så ofta men som jag tycker mycket om. Jag var ju tvungen att avgränsa och jag gick på känsla och delvis på geografiskt avstånd.

Gästlistan fick mig att inse att jag har fler vänner och bekanta som är svenskar än spanjorer och det skämdes jag lite över. Men känslan var ändå internationell, svensk-spansk med influenser även från några andra länder. Och de var mina vänner. Jag var så nervös över att stå i ”rampljuset”, att behöva mingla runt utan att kunna gömma mig, men då glömde jag bort att det är stor skillnad på att göra det bland okända och på att göra det bland människor man valt själv och som är där för att de tycker om en.

Trots att jag på fredagen svor så grannarna hade skämts om de förstått svenska, över vad jag hade gett mig in på, njöt jag av varje sekund från det att första gästen steg över tröskeln klockan 15, tills den sista gick och lade sig i min sons säng vid fyratiden. Det var absolut rätt beslut att trotsa bekvämligheten och värt precis varje svettdroppe. Festen varade alltså i 13 timmar. Jag hade kunnat känna mig helt urlakad efteråt. Men sanningen är att jag känt mig som 30 sedan dess.

Carin Osvaldsson