I hötorgskonstens land
23 sep 2025 | 06:59PLUS BENGT SÄNDH När jag var 18 år fyllda blev jag kallad att försvara fosterlandet, eller rättare: eftersom jag varit till sjöss blev jag inkallad till Marinen för att försvara fostervattnet. Efter fem månader på en bas för torpedbåtar blev jag vapenvägrare och stack hem. Året därpå dömdes jag för vapenvägran att tillbringa ett par månader på fångvårdskolonin Bogesund, som var en anstalt för ”icke kriminella brott” som vapenvägran och rattfylleri.
PLUS BENGT SÄNDH När jag var 18 år fyllda blev jag kallad att försvara fosterlandet, eller rättare: eftersom jag varit till sjöss blev jag inkallad till Marinen för att försvara fostervattnet. Efter fem månader på en bas för torpedbåtar blev jag vapenvägrare och stack hem. Året därpå dömdes jag för vapenvägran att tillbringa ett par månader på fångvårdskolonin Bogesund, som var en anstalt för ”icke kriminella brott” som vapenvägran och rattfylleri.
Bogesund var en idyllisk anstalt i närheten av Vaxholm. Här träffade jag flera lustiga pajsare varav två var konstnärer. Den ene var mycket seriös och hette Uno Wallman. Den andre hette Gustav Magnusson. Han var mindre seriös och alltså roligare. Vi blev bästa vänner. Han hade hustru och fem döttrar och ville att jag skulle tatuera deras förnamn på hans överarm, vilket jag gjorde med hjälp av tre synålar och en liten flakong med Pelikans pärltusch.
Någon månad senare senare, när vår uppfostran var klar, träffade jag Magnusson och blev hembjuden till honom och hans familj. Han hade en rejäl villa i Åkersberga och jag lät mig imponeras. Vad som imponerade mest var en möbel i hans vardagsrum för i den fanns en radio längst till vänster, en tv i mitten och en skivspelare för 78-varvs skivor med skivväxlare till höger. Vicken statuspryl! Magnusson var ingen fattiglapp.
Några dagar senare fick jag följa honom till hans konstateljé. Det var i ett eget litet hus på en innergård på Luntmakargatan i Stockholm. Golvytan var fyra gånger sex meter. Utmed ena långväggen löpte en smal bänk med fyra stolar. Här fanns ett litet köksbord och en plats där Magnussons fru monterade målarduk på spännramar.
Frun var på plats och kokade kaffe och när det var klart anlände tre män. De hade knappt stängt dörren då den åter öppnades utan att någon kom in. In kom bara en hand som ställde ner en helbutelj Renat brännvin innanför tröskeln. I Stockholm fanns vid denna tid ett företag med cykelbud som hette Express-bolaget och Magnusson hade ett avtal med dem som sa att varje vardag skulle de leverera en flaska Renat. Han prenumererade alltså på brännvin. Vi drack kaffe med varsin kanelbulle och varsin snaps.
Så började arbetet. Frun hade verklig snits på att montera dukar. Den förste mannen vid bänken strök blå färg på tavlans överkant och målade dit några vackra cumulusmoln. Man nummer två målade en lappländsk myr i glödande höstfärger. Den tredje målade några björkar och sist i ledet satt Magnusson själv som målade en lappgubbe i folkdräkt med ryggen vänd mot betraktaren samt några renar ute på myren. I handen höll samen en stav i det han skådade ut över fjällvärden. Första tavlan var klar men fyra nya var på gång och jag förundrade mig att de lyckade få alla tavlor exakt lika.
De färdiga tavlorna ställdes upp på golvet, snett lutade mot varandra, att torka. Ett par dagar senare skulle de komma att packas i en kartong och skickas till någon av Magnussons återförsäljare på Gotland eller i Värmland, Skåne eller Medelpad. Han hade säljare i snart sagt alla landskap. Dessa säljare signerade tavlorna med en påhittad signatur samt årtal innan de ramade in dem. Sedan for säljaren runt till i stugor och gårdar på landsbygden och utgav sig för att vara en stor konstnär som ville avyttra sina verk.
Som turnerande artist i nästan 50 år for jag runt i hela landet. Ibland blev jag hembjuden till folk och då hände det ibland att Magnussons konst prydde hemmet. Ofta ovanför soffan i finrummet. Jag tar aldrig fel. Jag ser omedelbart om det är ett av hans verk. Aha! Tänker jag då. Dom har en äkta Magnusson men jag avslöjar aldrig vad jag vet.
Hur ser jag då på detta lurendrejeri rent moraliskt? Nja, rent juridiskt kan det säkert betraktas som lurendrejeri då säljaren utger sig att vara den konstnär som skapat verket. Men vadå? Kunden har, för en billig penning, köpt en tavla som han tycker är vacker. Att sedan samer vallar renar iförd folkdräkt är lika osannolikt som att en småländsk bonde plöjer sin åker iförd frack. Tavlan pryder sin plats och alla är nöjda.
![]() |
Bengt Sändh |
Kommentarer