Mässan "Köpa hus utomlands" hölls förra helgen i Globen, Stockholm, och gav upphov till en del tankar hos bloggaren. Foto: Carin Osvaldsson

Italia per favore

25 okt 2025 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON ”Vi vill till Italien, det är för många svenskar i Spanien!” Det var det inte en som sade, utan ett flertal av besökarna på mässan ”Köpa hus utomlands” i Globen, Stockholm, förra helgen. Vad är det som händer?, tänkte jag och blev lite irriterad.

Givetvis var det betydligt fler som var intresserade av Spanien än som inte var det. Det intressanta är trendbrottet. Varifrån kom detta plötsliga massiva intresse för Italien? För i ärlighetens namn har jag aldrig hört någon nämna Italien tidigare på dessa mässor som jag besökt ett antal gånger genom åren i alla fall i tio års tid. Men det är ganska mycket som har förändrats på den tiden. Svenskarnas köpkraft och ekonomiska optimism. Priserna i Spanien generellt och på Costa del Sol i synnerhet. Klimatförändringar. Och demonstrationer som uppfattas - och vinklas av svensk media - som riktade mot massturismen.

Egentligen har mässbesökarna ungefär samma budget, eller mer, än när jag började åka på mässor i Sverige. Det är bara det att möjligheterna att hitta en trevlig semesterbostad med två sovrum, terrass, utsikt, gemensam pool och gångavstånd till strand och restauranger för mellan 200.000 och 300.000 euro, är betydligt sämre nu. Om detta var en bra budget för åtta år sedan är det tyvärr idag om inte en dålig budget, så i alla fall en utmaning att finna bra objekt i den prisklassen. Och framförallt om kunden har tänkt sig ”svensk standard”. Om de får mer för pengarna i Italien vet jag inte, men jag tycker framför allt de jämför päron med äpplen.

Svenskarna får ibland en lust att gå emot strömmen, de vill vara unika, men om jag ska vara elak så följer de egentligen bara en ny trend. Exempelvis den som följer i kölvattnet av TV-programmen om den italienska husdrömmen där en billig ruin i någon liten genuin by renoveras till en designdröm. Små byar ute på landet eller uppe i bergen med relativt billiga fastigheter utan vare sig svenskar eller andra turister finns det ju i Spanien också. Massvis. Men de ligger såklart inte på Costa del Sol. Precis som de billiga ruinerna i Italien inte ligger på italienska rivieran eller Amalfikusten.

Det är dessutom ett märkligt fenomen att folk hävdar att det är för många turister i Spanien jämfört med Italien. Italien tog emot 60 miljoner turister i fjol och turismen är en av landets viktigaste ekonomiska sektorer. Det kan jämföras med 94 miljoner turister i Spanien. Det är ju visserligen fler, men Spanien är också ett betydligt större land till ytan och Italien är redan från början mer tättbefolkat än Spanien. Att säga att det är för många svenskar i Spanien är som att säga att det är för många stockholmare i Skåne baserat på tennisveckan i Båstad. Man kan inte jämföra en turistort på spanska kusten med en liten okänd ort i norra Italien som ingen har hört talats om. Det finns massor av orter i Spanien där jag nästan kan garantera att du inte kommer stöta på en endaste svensk, faktum är att de är betydligt fler än de platser dit svenskarna faktiskt åker.

Man får gärna åka till Italien, älska Italien och gärna köpa sig en lägenhet där. Jag besökte själv Italien i somras för första gången i mitt liv och kan verkligen förstå att man älskar det. Där jag var fanns det dock massor av turister. Vad som triggar mig är de där besserwisser-kommentarerna som arrogant gör klart att de är lite bättre än andra och minsann inte vill till de där platserna dit alla andra svenskar åker. Ofta baserade på att de varit där nån gång eller har kompisar som har lägenhet där och där och de är minsann bara omgivna av svenskar. Ja, för att de söker sig till andra svenskar och går till ställen dit andra svenskar går. Själv bor jag i Benalmádena och jobbar i Fuengirola och är absolut inte omgiven av svenskar. Det är ganska sällan jag ser och hör dem om man bortser från min kollega och ett antal vänner och bekanta som jag dock inte springer på av en slump.

När jag åt lunch på cafét på mässan överhörde jag ett par som pratade just om Italien och Sicilien. ”Spanjorerna är såååå trötta på svenskarna. Vem vill bo så?” Jag fick knyta fingrarna hårt runt stolsitsen för att inte resa mig upp och gå fram och basunera ut hur fel det var. Spanjorerna är inte ett dugg trötta på svenskar. Jag har aldrig någonsin hört en spanjor säga det. Inte heller att de är trötta på turister. Vad de är trötta på är spanska politiker som inte tar sitt ansvar och löser problemet med att det inte finns bostäder varken att köpa eller hyra i en prisklass som är anpassade till de spanska lönerna. Ingen tycker att det är turisternas fel. Däremot blir det fokus på turisterna i debatten eftersom lösningen delvis har blivit att begränsa och förbjuda korttidsuthyrning för att få ut fler långtidsuthyrningar på marknaden.

Detta har jag redan skrivit om tidigare så jag ska inte gå in på det idag. Så för att återgå till mässan så kom det även ett par kommentarer från personer som var intresserade av norra Spanien för ”i södra Spanien kan man inte längre leva på grund av klimatförändringarna”. Jag är den första att oroa mig för att alldeles för lite görs för att stoppa den mänskliga påverkan av klimatet. Och visst märks klimatförändringarna, här precis som på de flesta platser i världen. Men att det redan skulle ha blivit för varmt för att bo här, är ju en stor överdrift.

Jag skulle dock inte avråda någon från att resa till eller för den delen flytta till, norra Spanien. Det är ju fantastiskt vackert och svalt och grönt. Underbar natur, god mat och trevliga människor. Sånt man verkligen uppskattar och längtar till när man bor i södra Spanien. På sommaren. Men jag tror inte man ska flytta dit från Sverige om det är mer ljus och mildare väder man är ute efter.

När jag kom hem från mässan och öppnade Facebook möttes jag av en artikel på La Opinión de Málaga som handlade om en svenska som flyttat till Málaga och nästan hade valt att flytta hem igen på grund av mängden turister… Artikeln i sig var inte särskilt intressant och lyfte inte några nya vinklar. Men eftersom den kom upp i mitt flöde efter flera liknande kommentarer på mässan, fick det mig ändå att fundera. Mer intressant än artikeln var det att ta del av spanjorernas kommentarer under inlägget. De flesta föreslog att hon helt enkelt skulle flytta från La Cala de Mijas där hon köpt sin lägenhet, en liten bit inåt landet.

Och det är väl min tanke också. Svenskar som kommer hit och tycker att det är för många svenskar har ofta sökt sig till miljöer där svenskarna vistas. Spanien är stort. Vi behöver inte gå längre än till Málagaprovinsen för att konstatera att den är väldigt mycket mer än kustremsan och en eller ett par kilometer inåt land. Vidga vyerna, bara lite lite grand.

Angående turismen så tycker jag det är för mycket turism här i juli och augusti. Infrastrukturen är inte anpassad till den mängd vi ligger på nu, dock är de flesta spanjorer och inte svenskar. Min lösning är att hålla mig hemma i juli - det vill säga besöka stränder, restauranger och vägnät så lite det bara går - och lämna landet i augusti. Resten av året är turismen absolut inget problem bortsett från enstaka evenemang och att kusttåget behöver anpassas till fler resenärer.

Jag vet inte vad kontentan av den här texten är egentligen mer än att ni ju förstår att jag triggas oerhört av svenskar som säger att det är för många svenskar i Spanien. Därför att de har läst det i svensk media. Eller hört det från sina svenska vänner som bara umgås med andra svenskar.