Det finns många spökvandringar inför Halloween i Sverige, av mycket skiftande kvalitét. Foto: Annika Elwing

Svenska spökvandringar

29 okt 2025 | 06:59

PLUS ANNIKA ELWING ”Svenskar är bra på att fira jul, inte Halloween”, säger jag till elvaåringen som är ledsen över att missa den stora händelsen och vill åka hem till Spanien. Som tröst tar jag med familjen på svensk spökvandring, vilket kanske inte var en bra idé…

Halloween har varit ett återkommande samtalsämne sedan i somras. Årets kanske viktigaste händelse har ställts in. Eller åtminstone är den kvar i Spanien medan vi befinner oss i Sverige – landet där Halloween inte firas, enligt mina barn.

Och jag får ge dem det, att jag inte har sett mycket av Halloweenfirande hittills, men det beror säkert på, som så mycket annat, var man befinner sig och i vilket sammanhang. Kanske har de andra barnen i skolan fest, eller går och knackar dörr och frågar bus eller godis, det vet vi inte eftersom mina barn inte har kompisar att umgås med på fritiden.

Men om det ordnas firande utan vår kännedom är det sannolikt inte i klass med den stora festligheten hemma hos barnens kusiner strax utanför Sevilla. Hela kvarteret satsar allt, dekorerar hus, gator och människor och ungarna går varv efter varv och får godis. Föräldrarna går runt med masker och sminkningar, beställer mat och har egna informella fester med barn och vuxna under natten tills alla ungar har slocknat.

Elvaåringen kom häromkvällen att tänka på förra året när jag misslyckades totalt med min utklädnad. Jag skulle likna en blodig, skräckinjagande rey mago, men i stället såg ut som Robin Hood.

För att muntra upp familjen lite tog jag med dem på spökvandring. Det har blivit mycket populärt i Sverige. En promenadrunda i exempelvis en skog, med läskiga dekorationer och utklädda människor längs vägen.

Jag var på en riktigt påkostad variant genom jobbet förra veckan. Skaraborgs största, kallas den, med över 4.000 besökare.

Det fanns tre varianter att gå. Den tidiga rundan var den snälla som inte alls var otäck, och anpassad för små barn. Mellanrundan var lite mer skrämmande och den sista rundan, som hölls när det var mörkt, var skräckrundan. Den skulle jag aldrig våga gå, tänkte jag och valde mellanrundan som var nog så otäck.

Det hade byggts och arbetats med miljön sedan juni och alla frivilliga hade fantastiska utklädnader. Det var otäckt på riktigt. På ett ställe fick man gå in i en plåttunnel med tavlor och speglar som en maskerad människa plötsligt öppnade och stack ut huvudet igenom.

En av de utklädda, som föreställde Jason Voorhees från filmen Fredagen den 13, stod uppe på en höjd. Jag bad honom skrämma de som kom upp för att jag skulle få bra bilder till tidningen, och han gjorde sitt bästa, vilket gav mig dåligt samvete efteråt.

Efteråt såldes hembakt fika, korv, Halloweengodis och tröjor som minne.

Den här spökvandringen som jag tog med barn, sambo samt moster på, arrangerades i skogen utanför min hemstad. Den var på en helt annan nivå. Inte till det bättre tyvärr.

Det läskigaste med den spökvandringen var ifall man skulle fastna med skorna i den tjocka leran, eller halka på de blöta trädrötterna i mörkret i skogen. Då och då dök det upp någon som klätt ut sig till spöke. Om vi säger så här – deras dräkter var inte bättre än mitt eget försök att förvandla mig till en hemsk rey mago, trots att jag glömt både krona och blod, och ersatt det maffiga skägget med en liten lösmustasch eftersom det var det enda jag hittade i basaren på vägen till festen.

Det var lite vitt i ansiktet, lite rött kladd, något lakan över huvudet, en och annan clowndräkt från Dollarstore, och inte ens de som gömde sig bakom träden och hoppade fram lyckades skrämma någon.

På slutet fick alla deltagare mariekex, saft och en marshmallow att grilla över den tända elden, och det var det som gjorde det värt att ha gått, tyckte min elvaåring. Hon blev faktiskt så förtjust i att elda godis att lägga mellan kexen, att hon kanske kan övertalas att följa med ut i snön i vinter, så länge det finns möjlighet att grilla.