Skratta för att inte gråta

PLUS CARIN OSVALDSSON I måndags var det Blue Monday, dagen på året då vi tydligen är som mest olyckliga. Vad passar då bättre en deppig januarivecka, än att prata om humor? Spansk humor är inte alltid lätt att ta till sig som utomstående, men man kan närma sig den på många olika sätt. Genom att lära sig om humorn, lär man sig även mycket om folket. Kanske det mesta av det som verkligen är värt att veta.

PLUS CARIN OSVALDSSON I måndags var det Blue Monday, dagen på året då vi tydligen är som mest olyckliga. Vad passar då bättre en deppig januarivecka, än att prata om humor? Spansk humor är inte alltid lätt att ta till sig som utomstående, men man kan närma sig den på många olika sätt. Genom att lära sig om humorn, lär man sig även mycket om folket. Kanske det mesta av det som verkligen är värt att veta.

Humor kan tyckas vara ett lättsamt tema, men den senaste veckan då jag tänkt extra mycket på den spanska humorn, har jag insett att humor verkligen inte är vare sig enkelt eller lättsamt. Den berättar om ett lands bakgrund och historia, om dess relation till sina makthavare, om hopp och förtvivlan och om människornas innersta.

I förra veckans blogg skrev jag ”Jag känner mig aldrig så tråkigt svensk som när jag blir utsatt för spansk humor. Vi drar tyvärr inte helt jämt…” och lovade att återkomma till ämnet. Detta ledde faktiskt till en mängd tankar och en del research gällande den spanska humorn och i ärlighetens namn är det inte så svart och vitt som att jag inte gillar spansk humor.

Det finns dock en viss spansk humor som jag har svårt för - en typ av humor som säkert finns i många andra länder också och det är en humor som är besatt av idén att till varje pris få mottagaren att skratta högt. För mig blir det för krystat när förväntningarna är så uppenbara och liksom saknar intelligens. Pajashumor helt enkelt.

Men, att skratta är att tappa kontrollen. Är jag bara dålig på att våga släppa taget? Spanjorerna är nog i allmänhet betydligt bättre på det i alla fall. De är så långt ifrån kontrollfreaks som man kan komma. Om vi ska generalisera.

Personligen föredrar jag överraskningseffekten än utstuderade skämt. Att överrumplas av något jag inte förväntat mig ska vara roligt, men som plötsligt framkallar ett bubblande skratt. När man minst anar det och inte minst, när det är som minst lämpligt. Jag skrattar i princip bara hejdlöst och utan kontroll när jag verkligen inte borde skratta. Och så ibland när ett överraskande skratt växer som en lavin därför att man plötsligt finner sig skratta åt själva skrattet.

Allra roligast är ju att skratta åt interna skämt. Igenkänning och identifikation är för mig A och O i humor och det är väl anledning nummer två till att jag inte alltid kan med den spanska humorn. Jag känner mig helt enkelt utanför. Jag saknar många av referensramarna och ibland vokabulären, för att fullt ut förstå vad som sagts. Spanjorer älskar att leka med orden och för att förstå det roliga måste man ju känna till flertydiga betydelser av orden och alla deras nyanser. Man måste förstå skämtet på alla dess plan och man måste känna sig inkluderad.

Kanske dömer jag ut den fjantiga spanska humorn därför att jag inte har förstått vad det var som verkligen var roligt. Fast ibland kan jag uppleva att den spanska humorn är högljudd och obegriplig till och med för dem själva, men att de skrattar för att inte avslöjas. Kejsarens nya kläder, etc. Å andra sidan kan det vara så att för spanjorerna spelar det faktiskt ingen roll om alla fattar samma sak, det är oväsentligt, så länge man skrattar.

Men måste man skratta åt allt? Det kan gå för långt och kännas hysteriskt när det verkar som att det enda sättet att ta sig genom livet lyckligt är att skratta. Ju mer du skrattar desto bättre. Jag har hängt några år på Tinder och det tycks inte finnas någon ände på hur mycket spanska män vill skratta sig genom dagarna. Jag blir lite trött på det kravfyllda och det ytliga.

Samtidigt är det såklart en överlevnadsstrategi som slår de flesta. Spanjorer är kapabla att skämta om allt, till och med det mest traumatiska. Det är så de tar sig igenom trauman, skrattandes och tillsammans. Jag är inte uppvuxen med det - kanske för att vi i Sverige inte upplevt så många trauman - men när det är genuint och uppstår utifrån ett behov av läkning så är det ju också genialiskt. Skratt är hälsa, det är förlösande, det räddar liv.

All spansk humor är såklart inte likadan. Spanjorer har en väldigt sarkastisk, mörk humor med en stor dos av självkritik. De skrattar åt och driver med sig själva - framför allt som kollektiv - utan någon som helst prestige. Och den humorn älskar jag. Inte bara för att den är sympatisk och avväpnande, utan för att jag verkligen kan relatera till den humorn. Vi svenskar har ju en lågmäld, underfundig humor, vi kör med understatements snarare än teatraliska överdrifter som spanjorerna älskar, men ironi kan vi. Jag har dock lärt mig genom åren att spanjorerna, trots sin egen sarkasm, inte i första taget förstår sig på den nordiska ironin. Vi säger saker med så stort allvar att de alltid tar oss på orden.

Den spanska humorn är såklart också ett vapen riktat mot de egna makthavarna, särskilt mot dem som tillhör den andra sidan. Humorn kan sätta fingret på oegentligheter, framföra kritik och ställa krav. Att driva med våra makthavare är en rätt som kommer med demokratin. Det är verkligen inte är en självklarhet överallt, och har inte varit det i alla tider. Den fria humorn är motsatsen till censur och är därmed en av byggstenarna i en demokrati.

Humorn är spanjorernas motgift mot hopplöshet och osäkerhet, men ibland tror jag den kan ligga farligt nära gränsen att också föda bitterheten. Att den späder på fördomarna. Jag är inte helt säker. Humorn hjälper oss, hjälper spanjorerna, att överleva politisk polarisering, korruption, politikerförakt, dåliga tider och absurd byråkrati men kan den också göra oss/dem så immuna mot dålig förvaltning att de väljer att enbart skämta för att skapa största möjliga distans, istället för att faktiskt göra någonting konkret för att förändra samhället? Eller har humorn och alla dessa memes, kapacitet att göra skillnad? Når budskapen fram dit de ska? Vad tror ni?

När jag sökte information om den spanska humorn på nätet hittade jag bland annat en ganska nyinspelad podcast, ”El humor en los tiempos de la cólera” från tidningen El Confidencial, som tar upp just detta. En av de deltagande humoristerna säger exempelvis ”Vi utgår ifrån att humor är någonting bra. Jag tror inte att det är så. Jag tror att humor är som en kniv, du kan använda den för att dela ut bröd till de fattiga och för att sticka den i ögat på en person. Humor bör vara en sköld, inte ett svärd.”

De talar även om att den billiga humorn befäster polariseringen, att mycket humor idag gränsar till att vara ren och skär mobbing som bara syftar till att skratta åt och göra ”de andra” till åtlöje. Det tål att tänkas på.

Carin Osvaldsson