Melodifestivalen live

PLUS ANNIKA ELWING Jag är inget fan av Melodifestivalen, långt ifrån, men att titta på den är en svensk tradition som jag försökt föra över till barnen. Nu hade jag gått längre än så. Äldsta dottern och jag åkte på TV-inspelningen i Scandinavium.

PLUS ANNIKA ELWING Jag är inget fan av Melodifestivalen, långt ifrån, men att titta på den är en svensk tradition som jag försökt föra över till barnen. Nu hade jag gått längre än så. Äldsta dottern och jag åkte på TV-inspelningen i Scandinavium.

Kanske har jag i hemlighet avundats spanjorernas ointresse för Eurovision. Att ointresset är utbrett är förståeligt eftersom Spaniens bidrag i regel är… som de är.

I år deltar Spanien inte i Eurovision Song Contest som protest mot Israels deltagande. Det är något som aldrig skulle ske i Sverige. Det spelar ingen roll hur konflikten ser ut eller hur många som dödas, Sverige skulle aldrig ställa in sin medverkan i Eurovision. Svenskar är ju som tokiga i det här spektaklet.

Under många år tittade jag inte. Det är sällan det är musik jag tycker om. Och så är det så många delfinaler. Vem orkar följa den här cirkusen i sex långa program? Det tar ju aldrig slut!

Men när man blir utlandssvensk värderar man många saker på ett nytt sätt. En mängd fenomen från hemlandet blir plötsligt väldigt viktiga och ger en känsla av samhörighet. När jag dessutom fick barn som utlandssvensk kändes det, jo faktiskt, viktigt att barnen skulle se Melodifestivalen. En svensk tradition att föra vidare.

Det gick så där. Jag orkade aldrig med mer än den första deltävlingen, och barnen hade inte heller intresse för mer, men den stora Europatävlingen missade vi aldrig. Äldsta dottern tyckte det var roligt, och vi pratade om att åka till Sverige och se en svensk deltävling på plats någon gång.

Nu hade vi möjlighet. Bor man i Sverige och deltävlingen hålls mindre än 15 mil hemifrån får man passa på.

Första deltävlingen såg vi dock hemma på tv:n. Vi köpte pizza och godis och haussade upp händelsen så åtminstone den lilla tyckte att det skulle bli otroligt roligt att titta. Det rådde feststämning i vardagsrummet.

Den lilla var den första av oss fyra att tröttna. Elvaåringen var näst på tur, och sedan jag. Sambon hade inte varit intresserad någon gång. Men det var rätt roligt i alla fall.

Den andra deltävlingen i Göteborg, som hölls i lördags, hade jag köpt biljetter till i höstas för elvaåringen och mig, och nu var det dags.

Vi tillbringade dagen i Göteborg och checkade in på ett mysigt hotell, där vi hann vila en stund innan vi behövde gå. Jag tillbringade vilotiden med att stressat försöka fatta var de så kallade mobilbiljetterna fanns eftersom de inte skickats med e-post.

Det var mörkt och isande kallt ute. Det hade snöat, men snön i Göteborg var grå och slaskig. Ju närmare vi kom Scandinavium desto fler såg vi som var på väg åt samma håll. Barnen bar skyltar i händerna. Jag förstod att Felicia var populär.

Väl framme ställde vi oss i en lång kö för att visiteras och få våra saker scannade så vi inte skulle smuggla in något olämpligt. När vi väl var inne var det proppfullt av folk.

Mina rutinerade kollegor, som bevakat Melodifestivalen för tidningen många gånger, sa att vi behövde vara där tidigt, gärna när dörrarna öppnades redan, för det händer en massa roligt i foajén, delas ut godis och hålls aktiviteter. Det måste ha ändrats sedan de var där senast.

Många bar glittriga, fina kläder och rosa hattar med ljusslingor på. Dottern skaffade sig en ljusstav och vi köpte snacks i en kiosk. Sedan var det fortfarande över en timme innan det skulle börja men vi hade inget att göra. I foajén drog ett folkhav fram och tillbaka, så vi lämnade trängseln och letade rätt på våra platser.

Det var första gången jag var på Scandinavium och det var häftigt att se hur stor arenan var. Och hög. En närapå oändlig trappa till två platser nästan högst upp där vi skulle sitta. Det var lite otäckt att titta ner.

Medan vi väntade spelades tidigare Melodifestivallåtar inne i arenan. När förra årets vinnare, Bada bastu, hördes blev det allsång.

Det här var en tv-inspelning. Publiken fick en presentation av vad som skulle hända. Några av kamerorna som skulle åka förbi visades upp, det talades om när vi skulle applådera och vi ombads att tända mobillamporna till låt nummer två.

Det var häftigt att befinna sig på plats. Nedanför oss fanns Green Room där artisterna och låtskrivarna satt. Längre bort fanns scenen och ett par skärmar var uppsatta. Oväntat små för att vara storbildsskärmar, men de kanske brukar vara i den storleken. Jag tittade på dem ibland eftersom vi satt så långt bort att jag inte såg mer än att det var människor som rörde sig på scenen, att en artist var klädd i rött och en annan i vitt. Men skärmarna var inte till så stor hjälp, så mest tittade jag ut över arenan. Det var häftigt att sitta därinne i publikhavet och titta på alla ljuspunkter som lyste i mörkret runtom.

Vi såg alltså inte så mycket av vad som hände på scenen, men hörde bra, ljudet var utmärkt, och det var otroligt fascinerande att se produktionen bakom tv-programmet. Det går inte att känna annat än stor respekt för varenda en som får det att fungera, och för artisterna som ställer upp, oavsett vad man sedan tycker om musiken.

Medan man hemma i soffan bedömer musiken, kändes den här som bara ytterligare ett element av allt som pågick. Men många andra kom för att heja på en favorit. Redan innan tävlingen hade börjat stod det klart att Felicia och Brandsta City Släckers var storfavoriter och förmodligen skulle gå vidare till final. Så blev det också. Dottern kunde inte begripa varför, när personen i det orangea ljuset (vi såg som sagt inte så bra) var bäst. Robin Bengtsson hette han.

Om programmet känns långt på tv, känns det lika långt på plats. Det är bara sex låtar som spelas, sedan sker omröstning och mellanaktsnummer. För vår del hade det gärna fått ta slut efter den första omröstningen då Felicia gick vidare efter ett nummer som verkligen stack ut och golvade de flesta inne på arenan med ljus- och ljudeffekter. På tv blev det ganska tamt och balanserat.

Det var en rolig upplevelse, men det räcker med en gång. Bäst var ändå att ha ensamtid med elvaåringen.

Annika Elwing