Mitt köldrekord

PLUS BENGT SÄNDH Av alla samtalsämnen är väl vädret det vanligaste, tätt följt av krämpor och sjukdomar. Lite enfaldigt tycker jag. Men så är det. Men nu skall jag skriva om väder. Som turnerande artist i Skandinavien i nästan 50 år finns det mycket väder att prata om. Jag kunde ringa till mina fruar i Stockholm, Uppsala, Skåne och Uppland (ja det var inte samma fruar alla gånger) och berätta om vädret på den plats där jag befann mig under pågående turné, ty jag upplevde de olika årstiderna många gånger per år.

PLUS BENGT SÄNDH Av alla samtalsämnen är väl vädret det vanligaste, tätt följt av krämpor och sjukdomar. Lite enfaldigt tycker jag. Men så är det. Men nu skall jag skriva om väder. Som turnerande artist i Skandinavien i nästan 50 år finns det mycket väder att prata om. Jag kunde ringa till mina fruar i Stockholm, Uppsala, Skåne och Uppland (ja det var inte samma fruar alla gånger) och berätta om vädret på den plats där jag befann mig under pågående turné, ty jag upplevde de olika årstiderna många gånger per år.

Minns en sommar, men minns inte året, då alla klagade över vädret utom jag. Ty mina resor förde mig alltid till den enda platsen som hade sol. När hela Sverige hade busväder befann jag mig på en ö utanför Uddevalla där det var soligt och varmt. Det fina vädret hade beslutat sig att ha exakt samma turnéplan som jag. Alla gnällde över vädret och jag fattade ingenting, för jag hade toppenväder var jag än befann mig.

Nog om detta för nu skall det handla om extremväder. Huru väl minns jag inte en morgon när en lastbil fick bogsera min Mazda i fyra kilometer innan min motor startade. Det var i Nikkaluokta, närmaste byn till Kebnekaise och då var det 42 grader kallt. Men det var ingenting emot Gällö.

Det var vid årsskiftet 78/79. Jag skulle framträda i Bräcke, Östersund och en liten plats som heter Gällö. Denna gång hade jag valt att resa med tåg. När jag klev av Bräcke var det så fruktansvärt kallt att jag gick direkt in i en herrekipering som jag såg från perrongen. Där köpte jag mig en tröja, en halsduk, handskar, en rejäl överrock och en stor pälsmössa av det slag som man lite vulgärt brukar kalla för ”björnfitta”.

Följande dag var jag i Östersund där det var 35 grader kallt, så där ställde jag in min långpromenad. På årets näst sista dag tog jag taxi i fyra mil till den lilla byn Gällö. Där var det ännu kallare. Byn var folktom men jag släpptes in bakvägen till den restaurang där jag skulle framträda nästa kväll. Alltså på nyårsaftonen. Allt var stängt, inte en människa syntes till så det fanns bara en sak för mig att göra. Krögaren gav mig nyckeln och visade mig hotellet där jag skulle övernatta. Det var en liten hotellänga där man värmt upp hela huset bara för min skull.

Jag valde ett av de tolv rummen, satte mig på sängkanten och tog en slurk ur en medförd flaska Ballantine. I ett dagrum fann jag en teve med de båda, på den tiden, existerande kanalerna TV1 och Kanal 2. Jag la mig på motstående soffa med min flaska.

På den första kanalen såg jag en sjuksköterska som pysslade om en manlig patient. ”Djävla socialreportage” tänkte jag. Måttligt upphetsande. Jag slog över till den andra kanalen men där visade man Lasse Holmqvist på strövtåg i USA:s svenskbygder. Snabbt tillbaka till kanal ett. Då hörde jag namnet ”Hult” nämnas. Det var alltså filmen Mannen på taket och den hade jag inte sett, men jag hade läst boken ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Jag såg och beundrade filmen och blev så panegyrisk att jag mitt i natten skrev ett långt brev till Carl-Gustaf Lindstedt.

Intet ont anande sov jag gott denna natt. När jag vaknade tidigt följande morgon slog jag på den lilla radion som stod på sängbordet. Där talade man om hur många miljarder denna kyla kostade landet ”per timme”. Det var köldrekord i hela Sverige. Så följde väderrapporten som avslutades med: ”Kallaste platsen i natt i landet Gällö med minus 46 grader”. Det är ju för fan här där jag är! Jag öppnade fönstret och tog ett andetag men det slog stopp i näsan. Jag stängde snabbt och klädde mig nogsamt och gick ut.

Det är bara löjligt att försöka beskriva kylan. Jag såg några vackert frusna björkar och tänkte att dem kan jag inte fotografera med min moderna kamera av märket Minolta för den är batteridriven och lägger av vid minus två grader. Som tur var hade jag min gamla Leica M3 i väskan. Det här skall bli intressant tänkte jag och ställde kameran utomhus på ett räcke en halvtimme. Sedan gick jag ut och tog bilden ovan på de vackra björkarna. En sådan bild tar man inte med elektroniska kameror utan en massa värmande tillbehör.

(Fortsättning följer

Bengt Sändh