Darins “Mimosa” påminner om snorkling, språkproblem och en nervös hemresa

PLUS ANNIKA ELWING Förra årets radioplåga, Mimosa med Darin, har nog de flesta i Sverige hört till leda. Jag lider inte ett dugg, utan blir fortfarande lika glad varenda gång den spelas. Och varje gång går tankarna till två specifika minnen.

PLUS ANNIKA ELWING Förra årets radioplåga, Mimosa med Darin, har nog de flesta i Sverige hört till leda. Jag lider inte ett dugg, utan blir fortfarande lika glad varenda gång den spelas. Och varje gång går tankarna till två specifika minnen.

Sambon blev lite överraskad över att jag fastnade så vid Mimosa. ”Det är väl inte riktigt din musikstil”, sa han, och det kan han ha rätt i. Det spelar ingen roll. Varenda gång den spelas på bilradion höjer jag volymen. Den är ju fantastisk. Vilken musik! Tänk att det finns människor som kan skapa något sådant! Vore jag mer kunnig i ämnet skulle jag förklara vad som gör musiken fantastisk, men det kan jag inte.

Textmässigt är låten lite svagare kanske.

Calatrava, Sa Ràpita

Där palmerna dansar

La catedral, vamos al mar

När solen är starkast

Det spelar ingen roll.

Mina tankar styrs alltid mot två minnen när jag hör låten. Det första är när jag lärde mig spanska i Bolivia. Vid det här tillfället råkade jag jobba på ett djungelhotell, och den rolige servitören som tog hand om mig försökte bättra på min spanska. Han hade att jobba med, kan jag säga. Det var framför allt två ord som gjorde honom närapå galen. Hur svårt kan det vara?

Jaguar. Klor.
”Cloro”, sa servitör Carmelo övertydligt. ”Clooro!”
”Kloro”, sa jag.
”No! CLORO!”

Det verkade omöjligt för mig att få till k-ljudet. Jag sa mitt svenska, stängda k långt fram i munnen, och han ville lära mig att säga det spanska öppna k-ljudet, som i ekorre, ni vet.

Åh, vad det var svårt! Jag övade och övade, och till slut satt det.

Det brukar jag tänka på när Darin sjunger ”la catedral”. Han har bott på Mallorca och kan nog mycket spanska vid det här laget, men det speciella k-ljudet har han inte riktigt fått in snitsen på än, tycker jag mig höra. Inte för att det har någon betydelse, det är bara något jag brukar tänka på.

Nästa minne är ön i sig. Mallorca.

Jag ser framför mig hur Darin går runt i trivsamma varma Palma, avslappnad med bara fötter i slitna sandaler. Nu läste jag just att han inte bor där längre, men jag förknippar honom ändå med Mallorca.

Döttrarna var sju och två år gamla när vi tog bilen mot ön pandemisommaren 2021. Från ena änden av Spanien till andra, nära 80 mil, en övernattning på vägen. I Valencia tog vi färjan. Jag hade bokat boende i en stuga på en slags campinganläggning. Pool fanns. Det var så vackert. Vi åkte runt på ön och upptäckte den. Promenerade i Palma, gick på marknad, åkte på en vansinnig, ringlande väg ner i avgrunden samt letade efter kristallklart, varmt vatten, sådant som man ser på alla reklambilder. Har alltid velat uppleva det på riktigt, men det var svårare än jag hade trott. Jag upptäckte att både vind och solljus måste stämma för att vattnet ska vara turkost och klart. Men till slut fann vi det. Allra längst upp på ön. Sjuåringen hade snorkel, sambon och jag köpte snorkel, cyklop och simfötter som vi turades om att använda. Det blev en eftermiddag som har stannat kvar i minnet. Äntligen fick jag snorkla! Jag flöt omkring i vattnet och tittade på vad som fanns under mig. Ska jag vara ärlig så såg jag inte så mycket, allt var suddigt på grund av synfel, men jag såg ju att det var växter och jag kunde också uppfatta skuggorna som rörde sig, som var fiskar. Det var underbart.

Dottern älskade att vara där. Hon var i vattnet hela tiden. Vi fick hålla stenkoll på henne, för hon försvann för ett ögonblick. Det var jag som badade med henne, och plötsligt var hon bara borta. Det var lite vågor i havet, de skymde sikten för mig. Var fanns ungen? Jag kunde inte se hennes huvud! Hon bottnade inte där vi var. Jag sökte med blicken, först över ytan, sedan under. Då såg jag ett par små ben som viftade alldeles för långt bort, hur hade hon hamnat där? Och hur hade det kunnat bli så djupt plötsligt? Botten var flera meter under henne! Hjärtat nästan stannade av skräck. Jag simmade snabbt bort till henne och sa med en spelat lugn röst att vi behövde simma in till grundare vatten. Hon själv var helt omedveten om hur farligt det hade kunnat bli, var bara glad över att snorkla.

Det var magiska dagar på Mallorca. Ön var ganska folktom. Mycket var stängt, och de ställen som hade öppet hade svårt att få ekonomin att gå ihop när turisterna uteblev på grund av covid.

Viruset höll på att ställa till det för oss när vi skulle hem. Yngsta dottern blev sjuk i slutet av resan. När vi skulle ta färjan tillbaka till fastlandet hade hon feber. Vi stoppade i henne febernedsättande och hoppades att hon inte skulle se sjuk ut. Terminalarbetarna arbetade sig igenom bilkön med en elektronisk febertermometer, för att hindra eventuella sjuka passagerare från att åka. Det var oerhört nervöst. Och jag vet inte hur det gick till, för flickan var sannerligen inte frisk, men de släppte igenom oss. Vi fick följa med båten.

Den resan var speciell, och jag skulle väldigt gärna vilja åka tillbaka, särskilt nu när båda barnen är lite äldre.

I alla fall, där hamnar jag i tankarna varenda gång när jag hör Darins Mimosa. Du kan se musikvideon nedanför.

Annika Elwing