Almerías strandpromenad med vy mot Sierra de Gadór strax väster om staden. Foto: Carin Osvaldsson

Mi novio almeriense

21 mar 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Jag bad min kärlek om uppslag till blogginlägg i Sydkusten och han tyckte det skulle vara spännande att utforska var alla blonda blåögda spanjorer har sitt ursprung ifrån. Eller historien bakom byn Coria del Río i Sevilla. Eller åka och träffa den amerikanske bluesartisten Richard Ray Farrell som bor i La Axarquía. Bra idéer till reportage, men jag försökte förklara att mina blogginlägg både är lite enklare och av mer personlig, reflekterande karaktär. Du kan skriva om din ”novio almeriense” sa han då.

Idag är det faktiskt precis sex månader sedan jag träffade Luis för första gången. Mitt liv har förändrats på många sätt, inte radikalt, men i det lilla och till det bättre. Förutom det rent emotionella och att få känna sig som en del av ett team, så innebär det att jag återigen kommit närmare det spanska livet i vardagen. Det är fint. Jag hade saknat det. Jag lär mig nya ord och uttryck och får ständigt nya referenser till spansk kultur, film, musik, politik och historia. Inte bara spanska såklart, men utifrån en spansk synvinkel.

På eget initiativ lär han sig svenska med hjälp av Duolingo. Han håller mig sällskap på långa, dagliga hundpromenader och klagar inte det minsta på att kläderna omedelbart täcks med ett fint lager av katt- och hundår i mitt hem. Eller att vi är fyra som trängs i sängen. Ovan nämnda inkluderade. Faktum är att han älskar mina husdjur, förmodligen mer än han älskar mig. Men det gör inget. Pipo tror att Luis är hans och så fort vi rör vid varandra går han emellan och påminner om sin existens.

Likväl som Luis introducerat mig för ett flertal filmer och serier jag inte hade tittat på utan hans sällskap, plöjer han engagerat Love is Blind med mig och vi jämför de olika nationaliteternas förmåga att konversera djupt och ärligt. Hittills har vi sett Mexico, USA och Sverige. När jag en söndag åkte iväg för att fika med en kompis städade han mitt kylskåp och beskar alla plantorna på min terrass.

Han bryr sig inte om att jag biter på naglarna som en snorunge. Och tycker att det är charmigt att i princip alla mina glas och tallrikar är udda. När jag gång på gång säger ”¿qué?” och "repite por favor” för att jag inte förstår hans dialekt, upprepar han bara tålmodigt vad han sagt. Han är positivt fascinerad över att jag går till jobbet i t-shirt och gympaskor. Jag är praktisk och bekväm, sällan elegant och det är tydligen okej.

Det jag uppskattar allra mest är dock våra samtal. Ständigt pågående, i olika former, nyfikna och ömsesidiga. Varje morgon vi inte vaknar tillsammans får jag ett kärleksfullt ”buenos días” och varje kväll avslutar han med ”buenas noches amor”. Det är lätt att bli beroende av kärleken.

Hur vi träffades? Jag har visserligen nätdejtat sedan i början av 2000-talet, men det var i mitt tidigare liv, innan jag blev mamma. Jag har bara varit på en enda Tinderdejt i mitt liv. Och det var den. Så kan det gå.

En bonus med allt detta är att jag sakta men säkert får lära känna en ny provins, Almería. Almería var för mig en ganska okänd del av Andalusien. Jag hade bara varit i byn San José för många år sedan. Två korta weekendturer för ungefär tio år sedan. Men i övrigt var det blankt.

Att åka till Almería är som att åka till en annan värld. Landskapet som brutalt förändras, från grönt och nästan tropiskt till bruna, karga men mjukt formade berg. En del klagar över plasthaven men jag blir mycket mer tagen och fascinerad av bergen som är så annorlunda mot dem i Málaga. Som en kuliss som sätter allt i perspektiv. I staden är allt lite mer slitet, lite mindre tillrättalagt, mycket mindre turistigt. Det påminner om Málaga för 20 år sedan och det gör mig nostalgisk och behaglig till mods.

Mina två första besök i Almería var dagsturer för att äta lunch med dottern. Det var nedslag på några få timmar men jag fick en glimt av Almería stad och fick se småbåtshamnen och stranden i Aguadulce. Tredje gången gillt bodde vi över natten och jag fick mig en rejäl rundtur i staden på drygt 20.000 steg. Jag ska inte säga att jag har sett allt, tvärtom gav det mersmak att få lära känna detaljerna, gå ned på djupet, men att göra en stad till fots är bästa sättet att förstå hur den hänger ihop och inleda en relation till den.

Vi började med kaffe, choklad och churros, strosade sedan över La Rambla, in i gamla stan, genom trånga gränder och små solstänkta torg, förbi och in i katedralen, vidare in i kvarteret La Almedina som är den äldsta delen av Almería, sannolikt från 900-talet och där man i slutet av de smala gatorna skymtar La Alcazaba upp på höjden. Jag lärde mig att den moderna gitarren uppfanns i Almería, av Antonio de Torres, och att Manolo Escobar föddes här (El Ejido).

Vi kom ned till Parque de Nicolás Salmerón som löper parallellt med hamnen, precis som El Parque de Málaga. Gick ut på El Cable Inglés som är en gammal järnvägspir som gjorts om till ett originellt promenadstråk med fantastiska vyer över staden. Under eftermiddagen, då Luis passade på att sova siesta före hemfärden, fortsatte jag att promenera läng med strandpromenaden i östra delen av Almería bort till flodmynningen av Andarax.

Det är en stad där solen alltid skiner, även under den regnigaste vintern i mannaminne! Som förmedlar ett varmt och behagligt lugn. Där det finns kultur och små smultronställen att upptäcka i lugn och ro, utan köer, massturism och extrema priser. Omgiven av nationalparker, obebyggda kusträckor och annorlunda vandringsleder. På mindre än tre timmars bilfärd från Málaga och ungefär lika långt från Alicante. Gör ett besök du med!