Mikrofoner

PLUS BENGT SÄNDH Efter att ha varit beroende av mikrofoner sedan 1954 är det för mig obegripligt att man kunde vara artist innan det fanns ljudanläggningar med mikrofoner, förstärkare och högtalare.

PLUS BENGT SÄNDH Efter att ha varit beroende av mikrofoner sedan 1954 är det för mig obegripligt att man kunde vara artist innan det fanns ljudanläggningar med mikrofoner, förstärkare och högtalare.

På bilden ovan håller jag en sångmikrofon med en rund boll framtill och en stor svart som är avsedd för gitarren. De allra minsta i bilden brukar vi kalla ”myggor”. De är för mig rena underverken. Sätter jag upp två sådana i mitten av bänkrad nummer sju i en konsertlokal så kan jag göra en helt perfekt stereoupptagning av Berlinerfilharmonikerna.

Det skulle verka minst sagt störande om skådespelare gick omkring med mikrofoner i händerna i exempelvis Ingmar Bergmans filmer. Detta med att ”mikrofonen får aldrig synas” kom alltså från filmbranschen och detta blev en självklarhet även när teve kom. Undantag fanns när man sjöng i en mikrofon. Men det hände även där att en ljudtekniker höll ett långt spö med en mikrofon ovanför bilden på de agerande.

Jag hade äran och glädjen att sitta med i redaktionen för Ulf Thoréns programserier Hänt i veckan och Hvar fjortonde dag. Ulf var en stor innovatör inom tv-mediet och han sa:
– Det vet ju varenda jävel att vi har mikrofon, så jag håller den i näven.
I dag gör alla det.

Så fick vi nästan helt osynliga mikrofoner. Sångare står i regel still framför ett stativ med en mikrofon som via en lång sladd är ansluten till förstärkare med högtalare. Skådespelare däremot rör sig runt på scenen och kan inte hålla en mikrofon i handen och släpa runt på varsin sladd. De skulle trassla in sig helt ohjälpligt som de springer runt. Alla har vi sett hur det har en liten ”mygga” fasttejpad på kinden framför örat. Den är ansluten till en tunn sladd som löper ner i kragen till ett batteri och en sändare som trådlöst sänder ljudet vidare till en förstärkare som i sin tur är kopplad till teaterns stora högtalare.

Så där fina grejer fanns inte när jag var ung. När de väl fanns blev aktörerna lyckliga. Men innan dessa artister vant sig hände många pinsamma intermezzon och här skall jag berätta om några sådana. Det hände ofta i början att artisten lämnade scenen utan att tänka på att han eller hon hade en sändande mygga inkopplad.

Det hände att en kvinnlig skådespelare satte sig på toaletten och skvalade och gnolade lite för sig själv och att allt detta hördes av hela publiken. Till och med Svenska kyrkan hade anammat den nya tekniken med påföljd att hela församlingen kunde höra när kyrkoherden skvalade i sakristians toalett.

Siw Malmqvist berättade för mig att hon en gång var på turné med Emil i Lönneberga och då lånade man en katt på varje ort som skulle medverka på scenen. Man hade en liten flicka som spelade Ida och som var hemskt rädd för katter, så hon vågade inte gå bakom scenen och själv hämta katten.
– Nu skall jag hämta katten åt dej, sa Siw och gick bakom scenen.

Ibland var det en liten kattunge och ibland var det en stor katt. Så en dag var det en jättestor katt och Siw glömde att hon hade en bärbar och trådlös mikrofon. Hon tog sig för pannan och skrek på genuin skånska:
– DE VA EN JÄVLA KATTJÄVEL Å VA STOR!!!

Denna replik dånade ut inför fullsatt salong. Så bar hon in katten som hängde sig fast vid hennes halspulsåder.
– Jag lyckades slita bort katten och slängde den i knäet på flickan och hasplade ur mig nästa katastrofala viskning:
– TA DITT JÄVLA LEJON.

Inga Gill har berättat:
– När vi spelade ”Spanska flugan” på Vasateatern så skulle jag och Carl-Gustaf Lindstedt iväg till Hylands hörna på direktsändning. Det var jättebråttom och stressigt så vi kom till tv-studion i våra scenkläder. Jag hade på mig en pampig 1800-talsklänning med massor av underklolar. I tv-studion blev jag anfallen av en hop ljudtekniker som skulle hänga på mig såna där små mikrofoner. Trådlöst var det, så jag skulle ha batteri med sändare på häcken, i kjolarna. Ja, kjolarna upp och på med batteriet och sen skulle vi in till Hyland. Då kom en tekniker rusande och skrek: ”Det hörs inte ett dugg, det är fel på batteriet!”
– Det kom nya killar och sa samma sak. De for in under mina kjolar men kunde inte hitta batteriet. Då kom en hypernervös studiovärdinna: ”Ni måste gå in!”
– Jag hörs ju inte, svarade jag.

– Till slut går vi in och publiken applåderar och Hyland säger
”Välkomna, välkomna!”
– Då böjer jag mig fram emot Hyland och säger: ”Jag ber om ursäkt, men det är bara så här att ingen kommer att höra ett ljud av vad jag säger! Icke ett ljud! För jag hörs inte. Jag fungerar inte överhuvudtaget. Det har varit två killar som letat i alla underkjolar i häcken efter ett sånt där batteri och en sändare. Dom har inte hittat nå´t än så jag vet inte var den är.

När Inga Gill sagt detta så bröt det ut en orkan av skratt. Det var ju inte meningen att det skulle gå ut men det gick ju ut via Hylands mikrofon till såväl studiopublik som tevetittare i hela landet. Hyland skrattade så han skrek och isen var bruten.

Bengt Sändh