Ny forskning utmanar bilden av inbördeskrigets slut

PLUS Ett nytt omfattande samlingsverk, sammanställt av ett femtiotal historiker, presenterar nya globala perspektiv på det spanska inbördeskriget i samband med att 90 år har gått sedan konflikten bröt ut. I boken utmanas den traditionella uppfattningen att kriget slutade den 1 april 1939 och ersätts med en analys av en utdragen väpnad konflikt som sträckte sig långt in på 1940-talet.

PLUS Ett nytt omfattande samlingsverk, sammanställt av ett femtiotal historiker, presenterar nya globala perspektiv på det spanska inbördeskriget i samband med att 90 år har gått sedan konflikten bröt ut. I boken utmanas den traditionella uppfattningen att kriget slutade den 1 april 1939 och ersätts med en analys av en utdragen väpnad konflikt som sträckte sig långt in på 1940-talet.

Verket La guerra civil española: una historia global, som ges ut av förlaget Galaxia Gutenberg och omfattar 640 sidor, har koordinerats av historikerna Javier Rodrigo, David Alegre och Miguel Alonso. De tre forskarna har samlat bidrag från en ny generation historiker, där merparten är under 50 år och nästan hälften är kvinnor, för att ge en mer mångfacetterad bild av händelseförloppet. Författarna har sammanfattat sina doktorsavhandlingar och senaste forskningsresultat i kapitel på omkring 3.000 ord vardera.

En av de mest centrala och omdebatterade teserna i verket rör krigets faktiska avslutning. Även om den militära segern formellt fullbordades när Francisco Franco sände ut sin sista krigsbulletin den 1 april 1939, argumenterar forskarna för att konflikten i praktiken fortsatte som ett utdraget lågintensivt krig. Detta underbyggs av att landets sista koncentrationsläger inte stängdes förrän 1947, att det formella krigstillståndet avvecklades först 1948 och att kampen mot motståndsrörelsen maquis pågick ända till 1952. Rodrigo beräknar att cirka 500.000 personer satt fängslade i lägren och att striderna mot gerillan krävde omkring 8.000 människoliv.

Forskningen avfärdar också den etablerade myten om att inbördeskriget var oundvikligt eller att det rådde en kollektiv skuld där båda sidor bar samma ansvar. Förberedelserna inför den militära revolten pågick under en längre tid och intensifierades efter Frente Populars valseger i februari 1936. Samtidigt beläggs en tydlig asymmetri i våldet på ömse sidor. I de områden där revolten segrade genomfördes den mest omfattande avrättningsvågen under de första fyra månaderna i syfte att utplåna det lagliga styret, vilket krävde cirka 53.000 liv av totalt 130.000 offer under kriget. I de republikanska områdena krävde det politiska våldet under samma inledande period cirka 38.000 liv av totalt 55.000.

Utöver de politiska och militära skeendena belyser boken tidigare förbisedda aspekter som kvinnors villkor, alkoholens roll vid fronten och den efterföljande svälten. Forskaren Adriana Cases visar att medan det sexuella våldet mot kvinnor i den republikanska zonen begicks av enskilda milisgrupper utanför lagens ramar under krigets första månader, var våldet mot kvinnor på den rebellkontrollerade sidan sanktionerat av befälen och pågick under hela konflikten. Historikern Julius Ruiz visar å sin sida att det revolutionära våldet på den republikanska sidan inte enbart utfördes av okontrollerbara grupper, utan skedde med delaktighet från den spanska vänstern.

Verket undersöker även krigets internationella karaktär och avvisar bilden av landet som ett isolerat undantag. Den fascistiska italienska regimen skickade omkring 80.000 soldater och Nazityskland bidrog med 16.800 man, utöver ett avgörande flygstöd från Luftwaffe, medan de internationella brigaderna samlade cirka 40.000 frivilliga till stöd för republiken.

Forskningen bygger på ett omfattande arbete i spanska och utländska arkiv, såsom militärarkivet i Ávila, Nationernas förbund och det tyska flygvapnets dokumentation. Författarna konstaterar samtidigt att det spanska inrikesdepartementet fortfarande begränsar insynen i historiska handlingar hos polis och andra myndigheter.

Källa: El País