Vore alla grannar som i Spanien

ANNIKA ELWING Efter att ha bott nästan 20 år i Spanien har jag just flyttat tillbaka till Sverige. Vi provar ett år först, familjen och jag, men förhoppningen är att vi ska trivas så bra att vi vill stanna.

Det har varit en intensiv sommar med allt vad en flytt till ett annat land innebär. Avveckla i det ena landet, starta nytt i den andra. Packa ner ett halvt liv på några veckor, vaccinera djur, laga bilen, börja jobba, hitta bostad, bli folkbokförd. Allt berättar jag i mina veckobloggar på Sydkusten, men något jag inte har skrivit om är temat grannar.

I Spanien finns alltid något att säga om grannskapet, man lever nära varandra på många sätt. Jag trivdes i byn där alla gick ut i pyjamas och innetofflor för att handla eller gå till doktorn.

I en minimal lägenhet i Sevilla fanns ett par urtrevliga grannar på bottenvåningen. Den ene arbetade på busstationens kafé och bjöd mig på dricka när jag skulle åka någonstans. Tjejen vägg i vägg hade en obehaglig vuxen son som ibland hälsade på. En gång slog han henne i trappan, och jag slet upp dörren och skrek på honom tills han släppte sin mamma.

Jag minns med värme de sällskapliga grannarna i ett höghus i Sevilla, och första riktiga mötet med dem. Jag skulle ta hissen ner i ett ärende men blev indragen i lägenheten bredvid. Där laddade grannarna upp inför morgondagens aktivitet – vi skulle nämligen måla vårt våningsplan. Jag fick ett fat med skinka i ena handen och en öl i den andra. Alla pratade i mun på varandra.

Jag hämtade sambon, som också blev överöst med tapas och dricka och höll på att drunkna i julpynt. Glitter och krubba och gran och kulor och lampor. Hos den julälskande peruanskan var det jul fyra månader om året. Hon älskade högtider och gosedjur.

En granndam med glasögon ville att en lång man skulle visa de… hm… vågade filmer som han hade i sin mobil, hur hon nu kunde veta att han hade sådana, och bad sedan att han skulle läsa ur den erotiska boken ”50 nyanser av honom”.
– Joselito, läs för mig! Läs något som han den där säger till henne i boken! Läs med din mörka röst något som jag kan ta med mig hem sen!

Hon satt pyjamasklädd i en fåtölj med ett av peruanskans alla gosedjur i famnen, ett med väldigt lång nos som det skojades om. Jag tänker inte skriva vad som sades om den där nosen, men det slutade med att hon lånade hem gosedjuret över natten.

Oavsett vilka grannarna har varit i Spanien har vi haft en relation till dem. Vi har hela tiden mötts i hissar, trappor eller ute på gatan, hälsat och pratat. Vi har haft skumma grannar, generösa, skvallriga, en del har lånat oss korkskruvar eller sålt ägg, en hjälpte oss att bryta oss in i vår bostad när nyckeln satt kvar på insidan av dörren. De allra flesta har varit trevliga.

Efter att ha bott nästan två månader i en lägenhet i en svensk småstad vet jag fortfarande inte vilka jag delar hus med. Bor det ens folk bakom de andra dörrarna? Rullatorn i trapphuset – finns det en ägare till den? Och varför hälsar ingen i området när man möts? De tittar ner i marken, eller åt ett annat håll.

Det finns dock personer i vårt nya område som jag har pratat med. Samma kväll som jag skulle hämta nycklarna som uthyraren lagt i frysen i den olåsta lägenheten, var porten låst. Jag kom inte in.

Då kom en man med cykel förbi.
– Behöver du hjälp?
Jag blev lite förskräckt först, inte så mycket för att han var påverkad av något, utan framför allt för att han var lik en mycket omskriven, makaber brottsling från trakten. Hade han sluppit ut ur fängelset?
– Ja, jag kommer inte in. Jag ska bo här men jag har inte nyckeln till porten.
– Är det säkert? Ska du verkligen bo här? I så fall kanske jag kan hjälpa dig.

Mannen ställde ifrån sig cykeln.
– Kom, sa mannen uppmanande och gick fram till porten.
Det gick så fort att jag inte såg vad som hände när låset knäppte till, men jag såg kniven som han hade använt.

Knivmannen hälsar ibland på hos kvinnan som bor under oss. Alla som kommer dit varje dag har med sig alkohol och vinglar när de går hem.

Kvinnan har en man som sover över. När han är där vrålar de åt varandra och kastar möbler. En gång stod ett bränt element utanför dörren, en annan var det glasskärvor från ett fönster. Mannen har hotat med att bränna och sticka ihjäl någon.

Det är inga önskegrannar, men de här två är de enda i huset som vi har träffat, som pratar med oss, som hälsar på barnen, och jag fick hjälp med att bära upp köksbordet den första flyttdagen när all ork var slut.

Jag önskar att alla grannar vore som i Spanien.

Annika Elwing