Inte allt bättre förr

MATS BJÖRKMAN (Ledare i höstnumret av tidningen SK.) Den 20 november är det exakt 50 år sedan den spanske diktatorn Francisco Franco avled. Debatten om Francotiden är tyvärr väldigt infekterad och förhindrar en sansad diskussion om Spaniens utveckling under det senaste halvseklet. Men oavsett vad en del nostalgiker påstår så är det mycket som inte var bättre förr.

Jag föddes in i den spanska diktaturen. Franco hade fortfarande drygt nio år kvar i livet, liksom vid makten, när jag såg dagens ljus i Málaga. Mina tidigaste barndomsminnen är från Francotiden. Visste jag som liten pojke, son till svenska föräldrar, att det rådde diktatur i Spanien? Naturligtvis inte. Som för de flesta är mina barndomsminnen höljda i ett rosa skimmer, vilket inte fråntar att jag som vuxen inser att det fanns mycket med landet som inte var som det borde.

Under 1960- och 1970-talet luckrades diktaturen i Spanien upp en hel del av turismen, speciellt på platser som Costa del Sol. Charterturisterna festade glatt utan en tanke på bristen på demokrati i Spanien. Det var endast ett fåtal, som Olof Palme, som öppet kritiserade avsaknaden av mänskliga rättigheter.

Bakom sangrian, flamencon och grisfesterna fanns en verklighet som det inte går att komma runt. Spanien styrdes av en general som kom till makten genom ett blodigt uppror som krävde minst en halv miljon människoliv och Franco släppte inte taget förrän han drog sitt sista andetag, 82 år gammal. Då hade han i förväg handplockat sin efterträdare som statschef, kronprinsen Juan Carlos. Allt som skedde efter den 20 november 1975 är en annan historia och hade föga med Francos vilja att göra.

Franco-nostalgikerna borde ha varit ett utdöende släkte, men överraskande nog har de återuppstått i form av unga högerradikaler, födda i demokrati. Många av dem är barn och barnbarn till de gamla Franco-anhängarna och har vuxit upp med familjehistorier om hur bra det var i Spanien under ”El Caudillo”. Typiska förvrängningar är hur tryggt det var under Franco, man kunde lämna huset olåst och risken för att bli rånad var obefintlig. Att fängelserna var fulla av politiska fångar eller att miljontals spanjorer tvingades emigrera för att finna lågkvalificerade jobb annorstädes brukar däremot glömmas bort.

Diktaturen genomsyrade allt och var kanske för gemene spanjor mest påträngande i censuren och den katolska kyrkans enorma makt. Medierna var strikt kontrollerade och därför vinklade, och inget som gick emot de strikta religiösa dogmerna fick förekomma på film eller tv.

Rent objektivt var Spanien ett av de fattigaste länderna i Europa och de spanjorer som kunde unna sig en semesterresa utomlands var lätträknade. Familjerna klämde i bästa fall in sig i den spanska folkvagnen Seat 600 och drog ut till kusterna eller till släkten i byn. Mycket nostalgiskt, men inget som någon i verkligheten skulle vilja återuppleva.

Minnet av Francos död borde påminna oss om hur långt Spanien har kommit i såväl demokratisk som ekonomisk och kulturell utveckling. Det är lätt att fixera sig vid de många fel och brister som karaktäriserar en demokrati, men som Winston Churchill en gång lär ha sagt, så är demokratin den värsta tänkbara styrelseformen – med undantag av alla andra.

Mats Björkman Sydkusten