När första vågen av Covid-19 börjar gå mot sitt slut i Spanien, är det dags att utvärdera konsekvenserna – både de direkta och indirekta. Den senaste dödsstatistiken som publicerats av statistikmyndigheten INE, har höjt överdödligheten till 48 000 personer sedan i mars, jämfört med samma period de senaste åren. Officiellt har det avlidit drygt 27 000 personer i Covid-19 i Spanien. Denna siffra inkluderar dock bara dem som innan sin död testats positivt i ett PCR-test. Dödssiffran på 48 000 baseras på preliminär statistik från civilregistren. Den kommer befästas de närmaste månaderna, men även om det uppstår ändringar, blir de antagligen små. Det hävdar tidningen El Confidencial.

Sedan dimensionen av coronautbrottet stod klar har det dragits många paralleller till spanska sjukan – den pandemi som sägs ha skördat flest liv i världshistorien. Den startade egentligen på en militärbas i USA, men fick sitt namn på grund av att Spanien inte deltog i Första världskriget och influensan därmed fick mycket större uppmärksamhet i media här. Utöver sin kraftiga påverkan på sina samtida samhällen, har dödligheten orsakad av de båda pandemierna dock fler skillnader än likheter.

Till att börja med slog spanska sjukan till mot ett samhälle där det redan från början dog nästan tre gånger så många som idag, cirka 22 döda per 1 000 invånare – jämfört med 9 i fjol – och en förväntad livslängd då på 41 år. Det fanns ingen allmän sjukvård, ingen teknik, vaccin var fortfarande ovanliga, hygien- och sanitetsförhållanden var inte de bästa och stora delar av det spanska samhället levde i fattigdom och analfabetism. Även om dödligheten ständigt gick ned tack vare de första medicinska framstegen, så fann smittsamma sjukdomar, som koleran 1885 och spanska sjukan 1918, en gynnsam terräng för att kunna härja fritt och orsaka förödelse bland redan fysiskt svaga individer.

Ett sekel senare är situationen i Spanien rakt motsatta. Den förväntade livslängden har mer än fördubblats till 83 år, den allmänna sjukvården är konsoliderad, vetenskapliga och tekniska framsteg räddar miljoner liv i hela världen, och när det saknas hälsovårdsmaterial ser världshandeln och globaliseringen till att importera det i en rasande fart. Dödligheten har legat under 9 döda per 1 000 invånare sedan efterkrigstiden.

Dagens samhälle är betydligt bättre rustat för att stå emot en pandemi jämfört med 1918. Om vi jämför då och nu så dog och dör det ungefär 400 000 personer per år i Spanien. Dock var befolkningsmängden för 100 år sedan bara 21 miljoner mot nuvarande 47 miljoner. El Confidencial koncentrerar sig i sin jämförelse på den registrerade överdödligheten, inte på hur många viruset officiellt dödat. Under spanska sjukans värsta månad, oktober 1918, fyrdubblades antalet döda och översteg 160 000 personer på en enda månad. Antalet avlidna under mars och april i år, var dubbelt så många jämfört med snittet de senaste fyra åren.

Om vi slår ihop de tre värsta månaderna under respektive pandemi – hösten 1918 och våren 2020 – var överdödligheten orsakad av spanska sjukan 200 000 personer (186 procent) jämfört med 48 000 (46 procent) under coronakrisen hittills. Av de 200 000 extra dödsfall som inträffade som ett resultat av spanska sjukan, berodde 177 000 på luftvägssjukdomar (influensa, bronkit eller lunginflammation), enligt vad som anges i dödsstatistiken för 1918. Vi får vänta ett år innan vi kan se fördelningen av dödsorsakerna under coronakrisen.

Vid tiden för spanska sjukan var det två grupper som överrepresenterades i dödsstatistiken; barn och äldre. Men båda dessa grupper drabbades i mindre grad av överdödligheten orsakad av spanska sjukan. Däremot fördubblades den för kategorin 10 till 44 år, och mellan 25 och 34 år tredubblades den. Coronapandemin 2020 har tvärtom slagit särskilt hårt just mot äldre än 65 år. 95 procent av överdödligheten som övervakningssystemet MoMo upptäckt, motsvarar dödsfall i de äldre åldersgrupperna.

En annan skillnad mellan pandemierna är geografisk. Medan rörligheten runt Madrid har haft en stor inverkan på expansionen av coronaviruset – förutom två stora smitthärdar i Barcelona och Baskien/La Rioja – slog spanska sjukan särskilt hårt mot landsbygden i Kastilien. Dödligheten ökade med mer än 85 procent i Zamora; Burgos, León och Logroño, och i Álava, Palencia och Segovia med mer än 70 procent. Även Almería och La Coruña drabbades av en betydande ökning av dödligheten under 1918. Däremot upplevde Madrid, Sevilla och Cádiz den minsta ökningen av dödligheten, tillsammans med Kanarieöarna som gynnades av sitt avstånd till fastlandet, något vi sett även under coronakrisen.

Epidemiologerna och forskarna talar om tre eller fyra vågor av spanska sjukan; våren och hösten 1918 av vilka den senare var den mest dödliga i Spanien, lindriga utbrott under 1919 och en sista våg i början av 1920. Även om det förekom lokala utbrott i Spanien under dessa år, kan man i den nationella utvecklingen se två pikar; den värsta i oktober 1918 och ytterligare en i januari 1920, som sammanföll med den kraftigaste vågen i Madrid. De allra flesta epidemiologer utgår ifrån att det kommer nya vågor av coronaviruset under i alla fall två år framöver, även om de kan komma att skilja sig i frekvens och intensitet.

Om vi lägger ihop de 48 000 extra döda under den första vågen av coronaviruset i Spanien med de cirka 420 000 dödsfall som inträffar i snitt varje år i Spanien – bortsett från vad som kan komma att hända under det som är kvar av året – så är dödligheten mycket nära att överskrida 10 per 1 000 invånare. Det har inte inträffat i Spanien på 70 år. På endast ett år har denna indikator ökat med en punkt. Spanska sjukan hösten 1918 ökade dock dödligheten med 11 punkter på ett år, från 22 till 33 döda per 1 000 invånare.

Vi lever bättre 2020 än 1918. Coronaviruset till trots.