12 dec 13:35
SK Premium+:
|
Annika Elwing är journalist och bor med sin spanska sambo och deras två döttrar i en liten by i Huelvabergen, i västra Andalusien. Hon hamnade i Spanien av en slump och även om hon integrerats i sitt nya hemland så funderar hon ofta på hur saker är i Spanien, jämfört med Sverige. Annika är kolumnist i tidningen SK, men har även ett kåseri varje vecka som är exklusivt för prenumeranter på SK Premium! |
|
Array
(
[0] => Array
(
[id] => 42094
[sectionId] => 462
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => År 2005 firade jag min första jul i Spanien. Jag gick en språkkurs i Ronda, den skulle sluta i januari, ingen idé att åka hem över jul då. Dessutom kunde det väl vara mysigt att fira jul i Spanien?
Det var det inte.
Om jag hade trott att jag skulle få vara med familjen som jag hyrde rum hos fick jag tänka om. De gav mig dock tillåtelse att befinna mig i bostaden medan de firade med släktingar.
I stället bjöds jag med till mannen med lockigt hår, som också hyrde rum i huset, och hans föräldrahem i Sevilla.
Den julen blev inte alls som jag hade trott.
Julaftonsfirandet började först vid 21-tiden när de vuxna syskonen och deras familjer kom hem till föräldrarna på julmiddag. Vi åt plockmat bestående av räkor, jamón, korv och hårda ostskivor, sedan kom huvudrätten; stora ugnsbakade fiskar med en liten kokt potatis per person. På tv:n skränade andalusiska underhållningsprogram, syskonen grälade om systerns nya, ouppfostrade hund, sedan drack de anissprit, pratade och sjöng julsånger till småtimmarna. Då var jag så trött att jag mådde illa.
Nästa dag var det juldagslunch. Samma plats, samma familjemedlemmar, långlunch som varade till kvällen med turrón och torra kakor efter maten. Sedan var julen slut.
Jag längtade hem. Den lockige mannen, som skulle bli min sambo och pappa till våra barn, följde med mig till en blå telefonkiosk, och jag försökte dölja både för honom och min familj att jag grät.
Jul firas på olika sätt i olika länder. Den spanska julen är festlig och glad och inte lika allvarlig och viktig som den svenska. Glöm hemgjort julpynt, gran och tomte och sätt upp en ordentlig krubba i stället. Glöm gammaldags julmarknader och gå på en som har sockervadd, gasballonger och dyra karuseller till barnen. Glöm julkonserter som får en att komma i julstämning - julstämning finns inte ens som begrepp i Spanien.
Det är inte den spanska julen det är fel på, utan mig. 42 år gammal, bosatt i Spanien halva livet, det är ju löjligt! Men längtan efter svensk jul försvinner inte. Julbitterheten slår till som en egen, privat tradition i början av december varje år när jag påminns om adventsfiranden, julsånger, hemgjort godis, julpyssel, förväntan, granförsäljare och luciamorgnar.
I stället för att acceptera läget och anpassa mig efter den spanska, egentligen roliga, julen försöker jag skapa någon slags svensk julstämning ändå. Varför jag inte gett upp är en gåta.
De första åren försökte jag göra pepparkakshus, men sockerklistret och kristyren rann av och husen rasade på grund av den höga luftfuktigheten.
När jag fick tag i en levande julgran kom den med en stor rotklump. Jag hade ingen såg. Fast det kvittade, det finns ändå inga julgransfötter i Spanien, så jag planterade granen i en skurhink med jord.
Eftersom det inte finns fönsterbrädor i Spanien är det svårt att ställa upp adventsljusstakar, men till en hyreslägenhet byggde jag faktiskt en egen fönsterbräda till advent. Fast sambon gick hela tiden och släckte min ljusstake, sa att vi inte kunde slösa med elen. I Sverige hade det varit en ickefråga, men han har växt upp i Spanien och har alltid behövt vara mycket sparsam med elförbrukningen.
När barnen kom blev jultraditionerna ännu viktigare, men det är så svårt! Det går inte att skapa en jul helt på egen hand! Har ni provat? Varken barnen eller sambon vet vad svensk jul är. Sambon har inget emot högtiden, men utan egna barndomsminnen av dofter och smaker har ingenting av det jag gör någon betydelse för honom. Han bryr sig inte om ifall vi har gran, julklappar, tomtegröt eller ser på Kalle Anka. Och i hans familj tänder man bara ljus när någon har dött.
Även i år kommer jag att kämpa i motvind för svenska, juliga inslag. Jag kommer garanterat vara bitter i hemlighet och önska att vi befann oss i Sverige i stället. Samtidigt kommer jag att glädja mig lika mycket som barnen åt Reyes Magos med klappar, roscón och parader med godisregn. För finns det någonstans man hellre vill vara på trettondagen än i Spanien? Knappast!
[ingress] => När jag jobbade som svensklärare i andraspråk på distans hade eleverna en konversationsuppgift som handlade om traditioner. De fick berätta om en tradition som de brukade fira i hemlandet. Eleverna var vuxna, kom från alla delar av världen och berättelserna skilde sig åt, men alla innehöll både glädje och vemod. Vemod över att befinna sig i fel land när alla vänner och släktingar firade tillsammans på en plats som i deras hjärtan alltid skulle vara hemma. En del hittade landskamrater i Sverige och försökte fira ihop, men det blev aldrig detsamma. Det gör ju inte det när övriga samhället inte är med på noterna. Jag, på mitt spanska kontor, tänkte på den svenska julen och förstod dem fullkomligt.
[headline] => Omöjligt skapa svensk jul ensam
[page] => 0
[modified] => 20241201160843
[created] => 20241116094559
[publishStart] => 20241202064900
[publishStop] => 20241110093159
[fullArticle] => Omöjligt skapa svensk jul ensam När jag jobbade som svensklärare i andraspråk på distans hade eleverna en konversationsuppgift som handlade om traditioner. De fick berätta om en tradition som de brukade fira i hemlandet. Eleverna var vuxna, kom från alla delar av världen och berättelserna skilde sig åt, men alla innehöll både glädje och vemod. Vemod över att befinna sig i fel land när alla vänner och släktingar firade tillsammans på en plats som i deras hjärtan alltid skulle vara hemma. En del hittade landskamrater i Sverige och försökte fira ihop, men det blev aldrig detsamma. Det gör ju inte det när övriga samhället inte är med på noterna. Jag, på mitt spanska kontor, tänkte på den svenska julen och förstod dem fullkomligt. År 2005 firade jag min första jul i Spanien. Jag gick en språkkurs i Ronda, den skulle sluta i januari, ingen idé att åka hem över jul då. Dessutom kunde det väl vara mysigt att fira jul i Spanien?
Det var det inte.
Om jag hade trott att jag skulle få vara med familjen som jag hyrde rum hos fick jag tänka om. De gav mig dock tillåtelse att befinna mig i bostaden medan de firade med släktingar.
I stället bjöds jag med till mannen med lockigt hår, som också hyrde rum i huset, och hans föräldrahem i Sevilla.
Den julen blev inte alls som jag hade trott.
Julaftonsfirandet började först vid 21-tiden när de vuxna syskonen och deras familjer kom hem till föräldrarna på julmiddag. Vi åt plockmat bestående av räkor, jamón, korv och hårda ostskivor, sedan kom huvudrätten; stora ugnsbakade fiskar med en liten kokt potatis per person. På tv:n skränade andalusiska underhållningsprogram, syskonen grälade om systerns nya, ouppfostrade hund, sedan drack de anissprit, pratade och sjöng julsånger till småtimmarna. Då var jag så trött att jag mådde illa.
Nästa dag var det juldagslunch. Samma plats, samma familjemedlemmar, långlunch som varade till kvällen med turrón och torra kakor efter maten. Sedan var julen slut.
Jag längtade hem. Den lockige mannen, som skulle bli min sambo och pappa till våra barn, följde med mig till en blå telefonkiosk, och jag försökte dölja både för honom och min familj att jag grät.
Jul firas på olika sätt i olika länder. Den spanska julen är festlig och glad och inte lika allvarlig och viktig som den svenska. Glöm hemgjort julpynt, gran och tomte och sätt upp en ordentlig krubba i stället. Glöm gammaldags julmarknader och gå på en som har sockervadd, gasballonger och dyra karuseller till barnen. Glöm julkonserter som får en att komma i julstämning - julstämning finns inte ens som begrepp i Spanien.
Det är inte den spanska julen det är fel på, utan mig. 42 år gammal, bosatt i Spanien halva livet, det är ju löjligt! Men längtan efter svensk jul försvinner inte. Julbitterheten slår till som en egen, privat tradition i början av december varje år när jag påminns om adventsfiranden, julsånger, hemgjort godis, julpyssel, förväntan, granförsäljare och luciamorgnar.
I stället för att acceptera läget och anpassa mig efter den spanska, egentligen roliga, julen försöker jag skapa någon slags svensk julstämning ändå. Varför jag inte gett upp är en gåta.
De första åren försökte jag göra pepparkakshus, men sockerklistret och kristyren rann av och husen rasade på grund av den höga luftfuktigheten.
När jag fick tag i en levande julgran kom den med en stor rotklump. Jag hade ingen såg. Fast det kvittade, det finns ändå inga julgransfötter i Spanien, så jag planterade granen i en skurhink med jord.
Eftersom det inte finns fönsterbrädor i Spanien är det svårt att ställa upp adventsljusstakar, men till en hyreslägenhet byggde jag faktiskt en egen fönsterbräda till advent. Fast sambon gick hela tiden och släckte min ljusstake, sa att vi inte kunde slösa med elen. I Sverige hade det varit en ickefråga, men han har växt upp i Spanien och har alltid behövt vara mycket sparsam med elförbrukningen.
När barnen kom blev jultraditionerna ännu viktigare, men det är så svårt! Det går inte att skapa en jul helt på egen hand! Har ni provat? Varken barnen eller sambon vet vad svensk jul är. Sambon har inget emot högtiden, men utan egna barndomsminnen av dofter och smaker har ingenting av det jag gör någon betydelse för honom. Han bryr sig inte om ifall vi har gran, julklappar, tomtegröt eller ser på Kalle Anka. Och i hans familj tänder man bara ljus när någon har dött.
Även i år kommer jag att kämpa i motvind för svenska, juliga inslag. Jag kommer garanterat vara bitter i hemlighet och önska att vi befann oss i Sverige i stället. Samtidigt kommer jag att glädja mig lika mycket som barnen åt Reyes Magos med klappar, roscón och parader med godisregn. För finns det någonstans man hellre vill vara på trettondagen än i Spanien? Knappast! Det man som svensk saknar i Spanien i juletid tar man igen kring trettondagen.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[1] => Array
(
[id] => 41486
[sectionId] => 462
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => När jag kom hem till vår lägenhet utanför Sevilla efter en Sverigeresa var min fina turkosa skärbräda borta. Den hade sambon slängt. Inte bara den, utan ett gäng andra köksprylar som jag hade tyckt om. Dessutom var hålen i handfatet, badkaret och vasken täckta med silvertejp. Anledningen var en kackerlacksinvasion.
Jag var enormt tacksam över att ha varit bortrest när kackerlackorna rusade upp ur handfatet och skrämde slag på sambon. Jag avskyr kackerlackor, men sambon än ännu värre. Han blir så äcklad att han hade känt sig tvungen att slänga allt som odjuren vidrört, däribland min fina skärbräda.
Hyresvärden hade skickat en odjursbekämpare, men det hade inte räckt, visade spåren – det vill säga svarta spröt på fönsterbrädan och pyttesmå bajskorvar i badkaret. Nu var det dags att tillkalla Kackerlacksmannen.
Trots min rädsla för att hamna öga mot öga med en kackerlacka var jag nyfiken på deras baneman, så jag såg till att vara hemma när Kackerlacksmannen ringde på dörren.
Han var en speciell person som jag genast kom att tycka om. Charmig, rolig och pratglad. Hans liv och passion var kackerlackor, men så hade det inte alltid varit.
–Nej, i början var jag rädd för dem, förklarade Kackerlacksmannen medan han bände upp vår golvbrunn.
–Första dagen på jobbet öppnade jag just en sådan här golvbrunn. Och det vällde upp kackerlackor! De sprang rakt mot mig, kröp in innanför byxorna, in i tröjan! Jag sprang ut och slet av mig alla kläderna!
Så vidrigt! Hur repar man sig efter något sådant? Blir man någonsin sig själv igen?
Kackerlacksmannen förändrades efter den dagen. Hans rädsla förbyttes mot fascination. Han började samla på kackerlackor. Samtidigt som han hällde gift i golvbrunnen berättade han om sin stora kackerlacksamling därhemma. Han väntade nu på en försändelse från Sydamerika med ett särskilt intressant exemplar i storlek av en handflata.
Fram till den detaljen hade jag funderat på om man kanske borde ha satsat på en kackerlacksutrotare till sambo i stället för en musiklärare.
Nu hade Kackerlacksmannen fått upp ångan. Kackerlackor var hans favoritämne, och när han såg att vi lyssnade gick det inte att få tyst på honom.
– Kackerlackor kan leva i sju dagar utan huvud! Huvudet har de bara för intag av föda! De ser inte med ögonen, deras känsliga fötter är deras ögon! Det går inte att ta död på äggen, vad de än säger på tv. Man vet att kackerlackor dör av en atombomb men inte deras ägg. Därför sprutar jag ner den här vätskan här, för när äggen kläcks, då dör kackerlackorna!
Han hade något ändå, den här mannen. Jag började tycka att kackerlackor var riktigt intressanta, och stack in med en fråga:
–Finns det kackerlackor som lever i vatten?
Underlig fråga kanske, men det hade sin förklaring. Sambon påstod att den lilla dykare som hamnat i min pappas akvarium var en simmande kackerlacka. Han såg likheter.
–Nej, men kackerlackor är släkt med räkorna, sa Kackerlacksmannen, som skulle ha satt punkt här om han hade lyft blicken och tittat på min sambo, men det gjorde han inte, han var upptagen av innehållet i vår golvbrunn.
–Om man kokar en kakerlacka blir den rosa i köttet precis som en räka. Fast jag har inte provsmakat.
Stackars sambo. Han blev blek och tyst ända tills Kackerlacksmannen åkt.
–Jag har länge misstänkt det här, sa han senare på kvällen när han börjat prata igen.
–När jag har hittat spröt och ben efter kackerlackor på fönsterbrädan har jag tänkt att de ser precis ut som de på räkorna, men jag har försökt tränga undan den tanken, intalat mig själv att det inte är så...
Sambon, som älskar räkor, blev så äcklad efter detta att han inte åt räkor på fem år. Och han avkrävde mig ett löfte att inte berätta orsaken till det för någon, för att inte göra skadan större.
Hans pappa vet fortfarande inte varför hans yngste son vägrade äta hans skaldjurspaella under de åren.
[ingress] => Kackerlacksmannen som skulle utrota odjuren i golvbrunnen var skicklig, men han pratade för mycket. På grund av honom gjorde svärfar inte en enda skaldjurspaella på fem år, eftersom sonen plötsligt slutade att äta räkor.
[headline] => Kackerlackans oväntade släkting
[page] => 0
[modified] => 20240908122036
[created] => 20240802160618
[publishStart] => 20240909064900
[publishStop] => 20241110093159
[fullArticle] => Kackerlackans oväntade släkting Kackerlacksmannen som skulle utrota odjuren i golvbrunnen var skicklig, men han pratade för mycket. På grund av honom gjorde svärfar inte en enda skaldjurspaella på fem år, eftersom sonen plötsligt slutade att äta räkor. När jag kom hem till vår lägenhet utanför Sevilla efter en Sverigeresa var min fina turkosa skärbräda borta. Den hade sambon slängt. Inte bara den, utan ett gäng andra köksprylar som jag hade tyckt om. Dessutom var hålen i handfatet, badkaret och vasken täckta med silvertejp. Anledningen var en kackerlacksinvasion.
Jag var enormt tacksam över att ha varit bortrest när kackerlackorna rusade upp ur handfatet och skrämde slag på sambon. Jag avskyr kackerlackor, men sambon än ännu värre. Han blir så äcklad att han hade känt sig tvungen att slänga allt som odjuren vidrört, däribland min fina skärbräda.
Hyresvärden hade skickat en odjursbekämpare, men det hade inte räckt, visade spåren – det vill säga svarta spröt på fönsterbrädan och pyttesmå bajskorvar i badkaret. Nu var det dags att tillkalla Kackerlacksmannen.
Trots min rädsla för att hamna öga mot öga med en kackerlacka var jag nyfiken på deras baneman, så jag såg till att vara hemma när Kackerlacksmannen ringde på dörren.
Han var en speciell person som jag genast kom att tycka om. Charmig, rolig och pratglad. Hans liv och passion var kackerlackor, men så hade det inte alltid varit.
–Nej, i början var jag rädd för dem, förklarade Kackerlacksmannen medan han bände upp vår golvbrunn.
–Första dagen på jobbet öppnade jag just en sådan här golvbrunn. Och det vällde upp kackerlackor! De sprang rakt mot mig, kröp in innanför byxorna, in i tröjan! Jag sprang ut och slet av mig alla kläderna!
Så vidrigt! Hur repar man sig efter något sådant? Blir man någonsin sig själv igen?
Kackerlacksmannen förändrades efter den dagen. Hans rädsla förbyttes mot fascination. Han började samla på kackerlackor. Samtidigt som han hällde gift i golvbrunnen berättade han om sin stora kackerlacksamling därhemma. Han väntade nu på en försändelse från Sydamerika med ett särskilt intressant exemplar i storlek av en handflata.
Fram till den detaljen hade jag funderat på om man kanske borde ha satsat på en kackerlacksutrotare till sambo i stället för en musiklärare.
Nu hade Kackerlacksmannen fått upp ångan. Kackerlackor var hans favoritämne, och när han såg att vi lyssnade gick det inte att få tyst på honom.
– Kackerlackor kan leva i sju dagar utan huvud! Huvudet har de bara för intag av föda! De ser inte med ögonen, deras känsliga fötter är deras ögon! Det går inte att ta död på äggen, vad de än säger på tv. Man vet att kackerlackor dör av en atombomb men inte deras ägg. Därför sprutar jag ner den här vätskan här, för när äggen kläcks, då dör kackerlackorna!
Han hade något ändå, den här mannen. Jag började tycka att kackerlackor var riktigt intressanta, och stack in med en fråga:
–Finns det kackerlackor som lever i vatten?
Underlig fråga kanske, men det hade sin förklaring. Sambon påstod att den lilla dykare som hamnat i min pappas akvarium var en simmande kackerlacka. Han såg likheter.
–Nej, men kackerlackor är släkt med räkorna, sa Kackerlacksmannen, som skulle ha satt punkt här om han hade lyft blicken och tittat på min sambo, men det gjorde han inte, han var upptagen av innehållet i vår golvbrunn.
–Om man kokar en kakerlacka blir den rosa i köttet precis som en räka. Fast jag har inte provsmakat.
Stackars sambo. Han blev blek och tyst ända tills Kackerlacksmannen åkt.
–Jag har länge misstänkt det här, sa han senare på kvällen när han börjat prata igen.
–När jag har hittat spröt och ben efter kackerlackor på fönsterbrädan har jag tänkt att de ser precis ut som de på räkorna, men jag har försökt tränga undan den tanken, intalat mig själv att det inte är så...
Sambon, som älskar räkor, blev så äcklad efter detta att han inte åt räkor på fem år. Och han avkrävde mig ett löfte att inte berätta orsaken till det för någon, för att inte göra skadan större.
Hans pappa vet fortfarande inte varför hans yngste son vägrade äta hans skaldjurspaella under de åren. En oskyldig fråga kan få ödesdigra konsekvenser..!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[2] => Array
(
[id] => 40949
[sectionId] => 462
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Varenda tapasbar i Sevilla skyltar nu med ”caracoles” och ”cabrillas”, små och stora snäckor, eller kort och gott sniglar som jag själv säger. Sevillaborna är galna i dem! Beställer in fat efter fat, biter tag i de små kropparna med framtänderna, drar ut dem ur skalen och slurpar i sig dem med samma hastighet som de annars äter solrosfrön.
Trots att min femåriga dotter och hennes storasyster på nio år är födda i Sevilla, äter ingen av dem sniglar. Det beror naturligtvis på oss föräldrar. När vi bodde i stan gick vi ofta ut och åt sniglar, äldsta dottern älskade dem. Eller tyckte i alla fall att det var rolig mat. Men när hon var två flyttade vi upp i bergen i provinsen Huelva, och där finns ingen tradition av att äta sniglar. Lustigt egentligen, eftersom det finns så många av dem just där. Särskilt bland mina tomatplantor.
Det här snigelätandet började förstås som en hämndaktion mot odjuren, och som ett försök att minska beståndet för att rädda odlingarna. Landsbygdsfolket skickade sniglarna till storstäderna och påstod att det var en delikatess.
Femåringen älskar levande sniglar. Hon samlar på dem. Hon plockar händerna fulla och stänger in dem bakom en plexiglaslucka i sitt leksakskök. Om ingen kommer ihåg att befria dem eller ge dem mat dör de efter några dagar och måste bändas loss, eftersom de inför döden klistrat fast sig själva på träväggarna.
Nioåringen, som har hunnit glömma hur gott hon tyckte att det var när hon var liten, vänder äcklat bort blicken från snigelfaten och beställer en ”montadito” med lax istället. Femåringen tittar först på sin syster, sedan på de döda sniglarna på mitt fat.
-Jag vill inte äta deras bajs, säger hon.
-De har inget bajs. Bajset är borta, säger jag och undrar samtidigt hur man kontrollerar det, och hur sniglar egentligen bajsar. Om man dissekerar en snigel, var sitter tjocktarmen?
Man ska inte fundera för mycket. Förresten smakar det eventuella snigelbajset inte illa längre. När man har köpt sina sniglar ska de gå på diet i åtminstone ett dygn. Bara mjöl får de äta, så att de hinner bajsa ut allt gräs innan de tillagas. Gräsbajs ger en besk bismak.
När sniglarna är fulla med mjöl ska de kokas. Det är viktigt att lägga dem i svalt vatten och höja temperaturen mycket, mycket långsamt. Sniglarna ska ligga där i vattnet och må gott utan att märka vad som är på väg att ske. Om vattnet värms för snabbt gömmer de sig i skalet, och det går inte att dra ut dem med tandpetare ens.
När alla sniglar i grytan är döda smaksätts buljongen med bland annat spiskummin, lagerblad, timjan, svartpeppar, cayenne, salt och vitlök.
Sniglar är inte min favoriträtt. Buljongen är för stark, och djuret, tja, det är ju fortfarande en snigel. Men det säger jag inte till femåringen.
–Här mamma, ta en till. Tycker du om dem?
–Ja, det är gott, ljuger jag som fortfarande försöker få henne att prova, som det Sevillabarn hon är.
Jag tvingar i mig några till, men när det ligger ett tjugotal tomma snigelskal på min tallrik går det inte längre. Jag byter mina sniglar mot sambons spenat.
Han slutade äta sniglar ett tag när han började få en personlig relation till dem, i och med dotterns samlande, men det har gått över nu. I själ och hjärta är han trots allt Sevillabo.
[ingress] => Det ryker från faten som just har burits ut av servitrisen. De små randiga snigelskalen glänser av het buljong och de bruna djuren är stela och orörliga med antennerna ute.
Femåringen ser skeptisk ut.
–Är de döda, mamma?
–Ja, de är döda.
–Hur dog de?
–De kokades.
–Åt jag sniglar när jag var liten?
– Ja, det gjorde du. Du tyckte att det var jättegott, ljuger jag.
[headline] => Motsatsen till snabbmat
[page] => 0
[modified] => 20240602161205
[created] => 20240514103155
[publishStart] => 20240603064800
[publishStop] => 20241110093159
[fullArticle] => Motsatsen till snabbmat Det ryker från faten som just har burits ut av servitrisen. De små randiga snigelskalen glänser av het buljong och de bruna djuren är stela och orörliga med antennerna ute.
Femåringen ser skeptisk ut.
–Är de döda, mamma?
–Ja, de är döda.
–Hur dog de?
–De kokades.
–Åt jag sniglar när jag var liten?
– Ja, det gjorde du. Du tyckte att det var jättegott, ljuger jag. Varenda tapasbar i Sevilla skyltar nu med ”caracoles” och ”cabrillas”, små och stora snäckor, eller kort och gott sniglar som jag själv säger. Sevillaborna är galna i dem! Beställer in fat efter fat, biter tag i de små kropparna med framtänderna, drar ut dem ur skalen och slurpar i sig dem med samma hastighet som de annars äter solrosfrön.
Trots att min femåriga dotter och hennes storasyster på nio år är födda i Sevilla, äter ingen av dem sniglar. Det beror naturligtvis på oss föräldrar. När vi bodde i stan gick vi ofta ut och åt sniglar, äldsta dottern älskade dem. Eller tyckte i alla fall att det var rolig mat. Men när hon var två flyttade vi upp i bergen i provinsen Huelva, och där finns ingen tradition av att äta sniglar. Lustigt egentligen, eftersom det finns så många av dem just där. Särskilt bland mina tomatplantor.
Det här snigelätandet började förstås som en hämndaktion mot odjuren, och som ett försök att minska beståndet för att rädda odlingarna. Landsbygdsfolket skickade sniglarna till storstäderna och påstod att det var en delikatess.
Femåringen älskar levande sniglar. Hon samlar på dem. Hon plockar händerna fulla och stänger in dem bakom en plexiglaslucka i sitt leksakskök. Om ingen kommer ihåg att befria dem eller ge dem mat dör de efter några dagar och måste bändas loss, eftersom de inför döden klistrat fast sig själva på träväggarna.
Nioåringen, som har hunnit glömma hur gott hon tyckte att det var när hon var liten, vänder äcklat bort blicken från snigelfaten och beställer en ”montadito” med lax istället. Femåringen tittar först på sin syster, sedan på de döda sniglarna på mitt fat.
-Jag vill inte äta deras bajs, säger hon.
-De har inget bajs. Bajset är borta, säger jag och undrar samtidigt hur man kontrollerar det, och hur sniglar egentligen bajsar. Om man dissekerar en snigel, var sitter tjocktarmen?
Man ska inte fundera för mycket. Förresten smakar det eventuella snigelbajset inte illa längre. När man har köpt sina sniglar ska de gå på diet i åtminstone ett dygn. Bara mjöl får de äta, så att de hinner bajsa ut allt gräs innan de tillagas. Gräsbajs ger en besk bismak.
När sniglarna är fulla med mjöl ska de kokas. Det är viktigt att lägga dem i svalt vatten och höja temperaturen mycket, mycket långsamt. Sniglarna ska ligga där i vattnet och må gott utan att märka vad som är på väg att ske. Om vattnet värms för snabbt gömmer de sig i skalet, och det går inte att dra ut dem med tandpetare ens.
När alla sniglar i grytan är döda smaksätts buljongen med bland annat spiskummin, lagerblad, timjan, svartpeppar, cayenne, salt och vitlök.
Sniglar är inte min favoriträtt. Buljongen är för stark, och djuret, tja, det är ju fortfarande en snigel. Men det säger jag inte till femåringen.
–Här mamma, ta en till. Tycker du om dem?
–Ja, det är gott, ljuger jag som fortfarande försöker få henne att prova, som det Sevillabarn hon är.
Jag tvingar i mig några till, men när det ligger ett tjugotal tomma snigelskal på min tallrik går det inte längre. Jag byter mina sniglar mot sambons spenat.
Han slutade äta sniglar ett tag när han började få en personlig relation till dem, i och med dotterns samlande, men det har gått över nu. I själ och hjärta är han trots allt Sevillabo. Sevillaborna är galna i sniglar.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
)
Annika Elwing
Omöjligt skapa svensk jul ensam
ANNIKA ELWING. När jag jobbade som svensklärare i andraspråk på distans hade eleverna en konversationsuppgift som handlade om traditioner. De fick berätta om en tradition som de brukade fira i hemlandet. Eleverna var vuxna, kom från alla delar av världen och berättelserna skilde sig åt, men alla innehöll både glädje och vemod. Vemod över att befinna sig i fel land när alla vänner och släktingar firade tillsammans på en plats som i deras hjärtan alltid skulle vara hemma. En del hittade landskamrater i Sverige och försökte fira ihop, men det blev aldrig detsamma. Det gör ju inte det när övriga samhället inte är med på noterna. Jag, på mitt spanska kontor, tänkte på den svenska julen och förstod dem fullkomligt.[läs mer]
Kackerlackans oväntade släkting
ANNIKA ELWING. Kackerlacksmannen som skulle utrota odjuren i golvbrunnen var skicklig, men han pratade för mycket. På grund av honom gjorde svärfar inte en enda skaldjurspaella på fem år, eftersom sonen plötsligt slutade att äta räkor.[läs mer]
Motsatsen till snabbmat
ANNIKA ELWING. Det ryker från faten som just har burits ut av servitrisen. De små randiga snigelskalen glänser av het buljong och de bruna djuren är stela och orörliga med antennerna ute. Femåringen ser skeptisk ut. –Är de döda, mamma? –Ja, de är döda. –Hur dog de? –De kokades. –Åt jag sniglar när jag var liten? – Ja, det gjorde du. Du tyckte att det var jättegott, ljuger jag.[läs mer]
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
   |
|
| |||||
