Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 42193
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Enligt den nya lagen måste hotellgäster fylla i upp till 46 olika personuppgifter, en markant ökning från de tidigare 20. Enligt hotellorganisationen Aehcos i Málagaprovinsen innebär detta en betydligt mer tidskrävande procedur.

Förutom de traditionella uppgifterna som namn, kön, dokumenttyp (pass, ID-kort eller TIE), nationalitet och födelsedatum krävs nu också detaljer som gästernas fullständiga adress (inklusive stad och land), telefonnummer (både fast och mobil), e-postadress och uppgifter om andra resenärer, inklusive relationen mellan dem och information om minderåriga i sällskapet.

Den nya registreringsplattformen, som hanteras av det spanska inrikesministeriet, ställer också krav på hotell att lämna information om sig själva. Detta inkluderar uppgifter som hotellets namn eller juridiska namn, organisationsnummer (CIF eller NIF), adress, postnummer, stad, provins, telefonnummer, e-postadress och webbplats. Dessutom måste information om vistelsen registreras, som kontraktsnummer, in- och utcheckningstider samt betalningsuppgifter. Dessa betalningsuppgifter kan omfatta korttyp, kortnummer, kortinnehavarens namn och kortets giltighetstid, skriver La Opinión de Málaga.

För privatuthyrning, som ofta sker via plattformar som Airbnb, gäller liknande regler. Här måste ägaren uppge sitt fullständiga namn, kön, ID-nummer samt information om antalet rum och eventuell internetuppkoppling i boendet. Även biluthyrningsföretag omfattas av de nya reglerna och måste lämna ytterligare information om både huvudföraren och en eventuell andra förare.

Den nya lagen har mött kritik från hotellnäringen, som uttryckt oro över den extra administrativa bördan och hur det påverkar gästens upplevelse. Hotellföreträdare hoppas att regeringen kommer att justera plattformens krav för att underlätta processen och undvika långa köer vid incheckning.
            [ingress] => Sedan den 1 december måste hotellgäster i Spanien uppge mer än dubbelt så många uppgifter som tidigare, enligt en ny lagstiftning. Den nya processen uppges kunna förlänga incheckningstiden med upp till 15 minuter.
            [headline] => Upp till 46 personuppgifter vid incheckning
            [page] => 0
            [modified] => 20241203083054
            [created] => 20241203083002
            [publishStart] => 20241204070000
            [publishStop] => 20250601093059
            [fullArticle] => Upp till 46 personuppgifter vid incheckning Sedan den 1 december måste hotellgäster i Spanien uppge mer än dubbelt så många uppgifter som tidigare, enligt en ny lagstiftning. Den nya processen uppges kunna förlänga incheckningstiden med upp till 15 minuter. Enligt den nya lagen måste hotellgäster fylla i upp till 46 olika personuppgifter, en markant ökning från de tidigare 20. Enligt hotellorganisationen Aehcos i Málagaprovinsen innebär detta en betydligt mer tidskrävande procedur.

Förutom de traditionella uppgifterna som namn, kön, dokumenttyp (pass, ID-kort eller TIE), nationalitet och födelsedatum krävs nu också detaljer som gästernas fullständiga adress (inklusive stad och land), telefonnummer (både fast och mobil), e-postadress och uppgifter om andra resenärer, inklusive relationen mellan dem och information om minderåriga i sällskapet.

Den nya registreringsplattformen, som hanteras av det spanska inrikesministeriet, ställer också krav på hotell att lämna information om sig själva. Detta inkluderar uppgifter som hotellets namn eller juridiska namn, organisationsnummer (CIF eller NIF), adress, postnummer, stad, provins, telefonnummer, e-postadress och webbplats. Dessutom måste information om vistelsen registreras, som kontraktsnummer, in- och utcheckningstider samt betalningsuppgifter. Dessa betalningsuppgifter kan omfatta korttyp, kortnummer, kortinnehavarens namn och kortets giltighetstid, skriver La Opinión de Málaga.

För privatuthyrning, som ofta sker via plattformar som Airbnb, gäller liknande regler. Här måste ägaren uppge sitt fullständiga namn, kön, ID-nummer samt information om antalet rum och eventuell internetuppkoppling i boendet. Även biluthyrningsföretag omfattas av de nya reglerna och måste lämna ytterligare information om både huvudföraren och en eventuell andra förare.

Den nya lagen har mött kritik från hotellnäringen, som uttryckt oro över den extra administrativa bördan och hur det påverkar gästens upplevelse. Hotellföreträdare hoppas att regeringen kommer att justera plattformens krav för att underlätta processen och undvika långa köer vid incheckning. De nya kraven medför att incheckningen på ett hotell nu kan ta upp till 15 minuter. De första erfarenheterna är enligt hotellsektorn negativa. Förutom att incheckningen tar avsevärt längre tid är många gäster ovilliga att lämna ut uppgifter som kreditkortsnummer eller gällande sina minderåriga barn. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 42190
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Den senaste tiden har det skrivits om bananer i olika medier. Dels har vi den där händelsen när det uppdagades att svenska jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) lider av något så ovanligt som bananfobi. Det är lätt att göra sig lustig över det, troligtvis kan hon själv se det komiska i sin fobi, för det är ju så att hjärnan begriper precis hur absurd en fobi är men att kroppen reagerar som den vill ändå. Det vet jag som har lidit av en annan fobi och gått i terapi för den, men mer om det i ett annat inlägg.

Så har vi nästa, märkliga händelse med anknytning till bananer. Ni har kanske läst om Maurizio Cattelan som gjort sig känd som banankonstnär med verket Comedian. Han klistrar upp en banan med silvertejp på en vägg. En som har köpt ett av konstnärens verk är kryptoentreprenören Justin Sun, som betalade motsvarande 68 miljoner kronor för en banan och en liten bit silvertejp. Sedan gjorde han en grej av att äta upp den inköpta miljonbananen på en presskonferens. ”Världens dyraste banan uppäten” stod det i rubrikerna.

Jag minns en annan händelse som handlar om bananer. Det var fransmannen Michel Lotito som hamnade i Guinness rekordbok efter att ha ätit bland annat 18 cyklar, 15 kundvagnar, sju tv-apparater samt ett litet flygplan av modellen Cessna 150. Det enda han vägrade äta var banan. Paulina Brandberg sympatiserar säkert med honom.

Mycket kan man säga om bananen. Det är en fantastisk frukt, eller ört som den egentligen ska benämnas som. Men man brukar ju inte säga att jag har lagt ner lite örter i ungarnas skolryggsäck. Oavsett om bananen ska benämnas som frukt eller ört brukar den inte hamna i mina barns ryggsäckar i alla fall, eftersom ingen av dem gillar banan. Inte jag heller, för den delen. Synd, för bananer är så praktiska. 

Bananer är enkla att ta med, är mättande och ligger skyddande i sitt skal. Även om skalet lätt spricker om man lägger tunga böcker ovanpå bananen längst ner i ryggsäcken, det har jag fått erfara många gånger. Det är inte roligt att behöva torka bananklet från viktiga papper eller boksidor. Tänk om det där plastskyddet i form av en banan hade funnits när jag var yngre och fortfarande hade bananer med mig ibland.

Minibananer har så tunt, mjukt skal att det inte ens behövs en bok för att skalet ska spricka.

När jag bodde i Bolivia i Sydamerika under ett år fick jag erfara hur tunt skalet på minibananer verkligen är. Har ni sett minibananer förresten? De är så himla små och gulliga att man blir sugen på att smaka, även om man inte äter banan i vanliga fall.

Vid det här tillfället skulle jag åka från Tarija till Cochabamba, en lång bussresa på närmare 17 timmar. Min värdfamilj hade gjort goda smörgåsar med kyckling och ägg så att jag inte skulle behöva köpa mat under vägen. Och nunnorna som jag arbetade med hade gett mig en stor plastkasse med minibananer, som de menade är bra för diabetiker och jag blev rörd av omtanken. Undrade tyst hur de menade att jag skulle kunna äta en hel kasse minibananer alldeles själv under resan, men tog tacksamt emot presenten. Det fanns många jag kunde dela med när jag kom fram.

På busstationen köpte jag en stor flaska vatten, och la den och smörgåsarna tillsammans med bananerna i matsäckskassen som jag hivade vant upp på hyllan ovanför sätet. Jag hade fått fönsterplats, och snart kom en lång, man i elegant skjorta och kostym och satte sig bredvid. På andra sidan mittgången satt hans mamma.

Jag somnade snart, för ska man åka 17 timmar i buss behöver man fördriva tiden.

En upprörd röst väckte mig. Mannen bredvid satt och torkade sig i håret. Det droppade från hyllan. Från min vinkel såg jag att det inte bara hade droppat i håret på mannen, utan att det också fanns stora fläckar på skjortan och den fina kostymen.
–Vad finns det på hyllan?! undrade mannen.

Jag fattade blixtsnabbt vad som hänt. Mina minibananer med sitt oerhört tunna skal hade mosats under tyngden av vattenflaskan på en och en halv liter, och det var bananmos som droppade ner på mannen.
–Det är banan!

Både mannen och hans mamma trodde att jag inte kunde spanska efter att ha svarat så absurt, så de undrade igen:
–Vad är det som droppar från hyllan?
–Bananer!

Jag kunde inte förklara vad som hänt. Mamman blängde på mig medan hon torkade den vuxne sonen i ansiktet med pappersservetter. Det var en sådan förfärlig situation att jag kände ett skratt bubbla upp, djupt inifrån. Åh nej! Inte nu! Men det fanns ingen möjlighet att hejda det som trängde på. Snart tjöt jag av skratt, tårarna rann oupphörligt. Det var så hemskt! Det var så fel tillfälle att skratta! Och samtidigt som jag skrattade försökte jag hjälpa mannen och torka av honom banankletet från ryggen, jag hade fått upp min rulle med rosa, parfymerat toalettpapper som jag brukade ha med på långresorna i landet.

Fruktansvärt var det. När mannen var avtorkad och hans arga mamma stirrat färdigt på mig, när bananerna var slängda liksom resterna av kletigt rosa toapapper, sjönk jag ner på mitt fönstersäte igen och stirrade ut. Den ställningen behöll jag resten av dagen, hela natten och fram till nästa morgon när vi äntligen anlände till Cochabamba. Inte ett ord sa jag till mannen, försökte bara göra mig osynlig. Jag vågade inte ens resa mig för att gå ut på toaletten när bussen hade stannat, utan höll mig. Jag skämdes så.

Den bussresan glömmer jag aldrig. Och jag har inte ätit minibananer sedan dess.
            [ingress] => ANNIKA ELWING  Bananen har varit i fokus i nyhetsmedia de senaste veckorna, det har handlat om bananfobi och den dyraste banan som någonsin har blivit uppäten. Det här inlägget vill jag ägna åt bananen, som är så praktisk att ta med. Utom när skalet är tunt och man lägger en tung vattenflaska ovanpå.
            [headline] => Ingen böjelse för bananer
            [page] => 0
            [modified] => 20241202195915
            [created] => 20241202161746
            [publishStart] => 20241204065900
            [publishStop] => 20250531171559
            [fullArticle] => Ingen böjelse för bananer ANNIKA ELWING  Bananen har varit i fokus i nyhetsmedia de senaste veckorna, det har handlat om bananfobi och den dyraste banan som någonsin har blivit uppäten. Det här inlägget vill jag ägna åt bananen, som är så praktisk att ta med. Utom när skalet är tunt och man lägger en tung vattenflaska ovanpå. Den senaste tiden har det skrivits om bananer i olika medier. Dels har vi den där händelsen när det uppdagades att svenska jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) lider av något så ovanligt som bananfobi. Det är lätt att göra sig lustig över det, troligtvis kan hon själv se det komiska i sin fobi, för det är ju så att hjärnan begriper precis hur absurd en fobi är men att kroppen reagerar som den vill ändå. Det vet jag som har lidit av en annan fobi och gått i terapi för den, men mer om det i ett annat inlägg.

Så har vi nästa, märkliga händelse med anknytning till bananer. Ni har kanske läst om Maurizio Cattelan som gjort sig känd som banankonstnär med verket Comedian. Han klistrar upp en banan med silvertejp på en vägg. En som har köpt ett av konstnärens verk är kryptoentreprenören Justin Sun, som betalade motsvarande 68 miljoner kronor för en banan och en liten bit silvertejp. Sedan gjorde han en grej av att äta upp den inköpta miljonbananen på en presskonferens. ”Världens dyraste banan uppäten” stod det i rubrikerna.

Jag minns en annan händelse som handlar om bananer. Det var fransmannen Michel Lotito som hamnade i Guinness rekordbok efter att ha ätit bland annat 18 cyklar, 15 kundvagnar, sju tv-apparater samt ett litet flygplan av modellen Cessna 150. Det enda han vägrade äta var banan. Paulina Brandberg sympatiserar säkert med honom.

Mycket kan man säga om bananen. Det är en fantastisk frukt, eller ört som den egentligen ska benämnas som. Men man brukar ju inte säga att jag har lagt ner lite örter i ungarnas skolryggsäck. Oavsett om bananen ska benämnas som frukt eller ört brukar den inte hamna i mina barns ryggsäckar i alla fall, eftersom ingen av dem gillar banan. Inte jag heller, för den delen. Synd, för bananer är så praktiska. 

Bananer är enkla att ta med, är mättande och ligger skyddande i sitt skal. Även om skalet lätt spricker om man lägger tunga böcker ovanpå bananen längst ner i ryggsäcken, det har jag fått erfara många gånger. Det är inte roligt att behöva torka bananklet från viktiga papper eller boksidor. Tänk om det där plastskyddet i form av en banan hade funnits när jag var yngre och fortfarande hade bananer med mig ibland.

Minibananer har så tunt, mjukt skal att det inte ens behövs en bok för att skalet ska spricka.

När jag bodde i Bolivia i Sydamerika under ett år fick jag erfara hur tunt skalet på minibananer verkligen är. Har ni sett minibananer förresten? De är så himla små och gulliga att man blir sugen på att smaka, även om man inte äter banan i vanliga fall.

Vid det här tillfället skulle jag åka från Tarija till Cochabamba, en lång bussresa på närmare 17 timmar. Min värdfamilj hade gjort goda smörgåsar med kyckling och ägg så att jag inte skulle behöva köpa mat under vägen. Och nunnorna som jag arbetade med hade gett mig en stor plastkasse med minibananer, som de menade är bra för diabetiker och jag blev rörd av omtanken. Undrade tyst hur de menade att jag skulle kunna äta en hel kasse minibananer alldeles själv under resan, men tog tacksamt emot presenten. Det fanns många jag kunde dela med när jag kom fram.

På busstationen köpte jag en stor flaska vatten, och la den och smörgåsarna tillsammans med bananerna i matsäckskassen som jag hivade vant upp på hyllan ovanför sätet. Jag hade fått fönsterplats, och snart kom en lång, man i elegant skjorta och kostym och satte sig bredvid. På andra sidan mittgången satt hans mamma.

Jag somnade snart, för ska man åka 17 timmar i buss behöver man fördriva tiden.

En upprörd röst väckte mig. Mannen bredvid satt och torkade sig i håret. Det droppade från hyllan. Från min vinkel såg jag att det inte bara hade droppat i håret på mannen, utan att det också fanns stora fläckar på skjortan och den fina kostymen.
–Vad finns det på hyllan?! undrade mannen.

Jag fattade blixtsnabbt vad som hänt. Mina minibananer med sitt oerhört tunna skal hade mosats under tyngden av vattenflaskan på en och en halv liter, och det var bananmos som droppade ner på mannen.
–Det är banan!

Både mannen och hans mamma trodde att jag inte kunde spanska efter att ha svarat så absurt, så de undrade igen:
–Vad är det som droppar från hyllan?
–Bananer!

Jag kunde inte förklara vad som hänt. Mamman blängde på mig medan hon torkade den vuxne sonen i ansiktet med pappersservetter. Det var en sådan förfärlig situation att jag kände ett skratt bubbla upp, djupt inifrån. Åh nej! Inte nu! Men det fanns ingen möjlighet att hejda det som trängde på. Snart tjöt jag av skratt, tårarna rann oupphörligt. Det var så hemskt! Det var så fel tillfälle att skratta! Och samtidigt som jag skrattade försökte jag hjälpa mannen och torka av honom banankletet från ryggen, jag hade fått upp min rulle med rosa, parfymerat toalettpapper som jag brukade ha med på långresorna i landet.

Fruktansvärt var det. När mannen var avtorkad och hans arga mamma stirrat färdigt på mig, när bananerna var slängda liksom resterna av kletigt rosa toapapper, sjönk jag ner på mitt fönstersäte igen och stirrade ut. Den ställningen behöll jag resten av dagen, hela natten och fram till nästa morgon när vi äntligen anlände till Cochabamba. Inte ett ord sa jag till mannen, försökte bara göra mig osynlig. Jag vågade inte ens resa mig för att gå ut på toaletten när bussen hade stannat, utan höll mig. Jag skämdes så.

Den bussresan glömmer jag aldrig. Och jag har inte ätit minibananer sedan dess. Veckans blogg går helt bananas! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 42151
            [sectionId] => 36
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Projektet, som har varit föremål för långvariga administrativa och tekniska hinder, markerar en viktig milstolpe för kommunen. Hotellet byggs på en 10.882 kvadratmeter stor tomt vid floden Jates mynning och stranden i La Herradura.

Enligt Almuñécars borgmästare, Juanjo Ruiz Joya, betonar att det är fråga om det första femstjärniga hotellet i kommunen och skapar över 100 direkta arbetstillfällen. Han tackar hotellkedjan El Fuerte för deras tro på projektet och för att de valt att investera i La Herradura, skriver Granada Digital.

Tomtens planering inkluderar 19.600 kvadratmeter byggnadsyta, med 2.000 kvadratmeter avsedda för kultur- och utbildningscentra, 3.600 kvadratmeter för grönområden och parker samt 3.917 kvadratmeter för vägar och gångvägar.

Hotellet har fått klartecken efter att en justering av byggnadshöjden godkänts i februari för att möta nya turismföreskrifter i Andalusien. Bygget är ett stort steg framåt för kommunens ambition att erbjuda högkvalitativa turistanläggningar, enligt Ruiz Joya.
            [ingress] => Bygget av DAIA Slow Beach Hotel La Herradura har inletts efter 24 års byråkratiska hinder. Hotellet, som blir Costa Tropicals första femstjärniga, förväntas ge en ekonomisk skjuts till området.
            [headline] => Femstjärnigt hotell påbörjas i La Herradura
            [page] => 0
            [modified] => 20241202154936
            [created] => 20241126102359
            [publishStart] => 20241203170000
            [publishStop] => 20250525112359
            [fullArticle] => Femstjärnigt hotell påbörjas i La Herradura Bygget av DAIA Slow Beach Hotel La Herradura har inletts efter 24 års byråkratiska hinder. Hotellet, som blir Costa Tropicals första femstjärniga, förväntas ge en ekonomisk skjuts till området. Projektet, som har varit föremål för långvariga administrativa och tekniska hinder, markerar en viktig milstolpe för kommunen. Hotellet byggs på en 10.882 kvadratmeter stor tomt vid floden Jates mynning och stranden i La Herradura.

Enligt Almuñécars borgmästare, Juanjo Ruiz Joya, betonar att det är fråga om det första femstjärniga hotellet i kommunen och skapar över 100 direkta arbetstillfällen. Han tackar hotellkedjan El Fuerte för deras tro på projektet och för att de valt att investera i La Herradura, skriver Granada Digital.

Tomtens planering inkluderar 19.600 kvadratmeter byggnadsyta, med 2.000 kvadratmeter avsedda för kultur- och utbildningscentra, 3.600 kvadratmeter för grönområden och parker samt 3.917 kvadratmeter för vägar och gångvägar.

Hotellet har fått klartecken efter att en justering av byggnadshöjden godkänts i februari för att möta nya turismföreskrifter i Andalusien. Bygget är ett stort steg framåt för kommunens ambition att erbjuda högkvalitativa turistanläggningar, enligt Ruiz Joya. Uppförandet av det första femstjärniga hotellet påbörjas i La Herradura. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 42146
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Trots upprepade varningar och planerade projekt under de senaste decennierna för att minska översvämningsrisken i L’Horta Sud, genomfördes aldrig de föreslagna åtgärderna. Den katastrofala översvämningen i slutet av oktober, som drabbade städer som Paiporta, Torrent och Aldaia, resulterade i förödande materiella skador och förlust av hundratals människoliv.

Tidningen El País har intervjuat ingenjören Ramiro Martínez Costa, som deltog i utformningen av en omfattande lösning 2006. Enligt honom hade de föreslagna projekten, bestående av tre infrastrukturarbeten, kunnat minska de materiella skadorna med upp till 30 procent.

Områdets problem är välkända. Sedan år 2000 har tio större översvämningar registrerats i provinsen. Tidigare försök att hantera riskerna stoppades av ekonomiska nedskärningar under finanskrisen 2008. Dessutom har nybyggnation ytterligare förvärrat situationen genom att störa vattenflödena.

Planerna för att förbättra infrastrukturen har nyligen återupplivats. I år har myndigheterna lämnat in ett nytt förslag för miljögodkännande och licensiering, med förhoppningen att påbörja projekten inom en snar framtid.
            [ingress] => Valencias översvämningsdrabbade områden, Poyo och Pozalet, har länge identifierats som riskzoner. Flera planer för att förebygga skador har föreslagits men aldrig genomförts, vilket förvärrade katastrofen den 29 oktober.
            [headline] => Frysta projekt hade kunnat förebygga översvämningarna
            [page] => 0
            [modified] => 20241202155015
            [created] => 20241125101956
            [publishStart] => 20241203120000
            [publishStop] => 20250524111959
            [fullArticle] => Frysta projekt hade kunnat förebygga översvämningarna Valencias översvämningsdrabbade områden, Poyo och Pozalet, har länge identifierats som riskzoner. Flera planer för att förebygga skador har föreslagits men aldrig genomförts, vilket förvärrade katastrofen den 29 oktober. Trots upprepade varningar och planerade projekt under de senaste decennierna för att minska översvämningsrisken i L’Horta Sud, genomfördes aldrig de föreslagna åtgärderna. Den katastrofala översvämningen i slutet av oktober, som drabbade städer som Paiporta, Torrent och Aldaia, resulterade i förödande materiella skador och förlust av hundratals människoliv.

Tidningen El País har intervjuat ingenjören Ramiro Martínez Costa, som deltog i utformningen av en omfattande lösning 2006. Enligt honom hade de föreslagna projekten, bestående av tre infrastrukturarbeten, kunnat minska de materiella skadorna med upp till 30 procent.

Områdets problem är välkända. Sedan år 2000 har tio större översvämningar registrerats i provinsen. Tidigare försök att hantera riskerna stoppades av ekonomiska nedskärningar under finanskrisen 2008. Dessutom har nybyggnation ytterligare förvärrat situationen genom att störa vattenflödena.

Planerna för att förbättra infrastrukturen har nyligen återupplivats. I år har myndigheterna lämnat in ett nytt förslag för miljögodkännande och licensiering, med förhoppningen att påbörja projekten inom en snar framtid. Ej genomförda infrastrukturarbeten uppges ha kunnat minska skadorna från översvämningarna i Valencia. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 42159
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Regeringen förbereder en reform av lagstiftningen som ska effektivisera avhysningar av så kallade "okupas," personer som olovligen tar över bostäder. Förslaget, som har presenterats som en del av en ändring i lagen om straffrättsliga förfaranden (LECrim), innebär att brott som ”usurpación” och olaga intrång (artiklarna 245 och 202 i strafflagen) ska hanteras i förenklade rättsprocesser. Detta skulle innebära att domstolsförfaranden kan avgöras på bara 7–8 dagar, vilket i sin tur gör det möjligt för avhysningar att ske betydligt snabbare.

Lagförslaget är samtidigt utformat för att skydda utsatta grupper. Personer som klassificeras som socialt eller ekonomiskt sårbara undantas från dessa snabba processer. Syftet är att fokusera på fall där ockupationen inte har någon koppling till nöd eller fattigdom. Lagförslaget väntas träda i kraft i början av 2025.

Trots ambitionerna är en del experter tveksamma till reformens effektivitet. Ferrán Font, forskningschef vid Pisos.com, påpekar att lagen sannolikt inte löser problemet med så kallade "inquiokupas." Detta fenomen avser hyresgäster som betalar hyra under en kortare tid men sedan slutar göra rätt för sig och åberopar rättigheter enligt bostadslagen för att undvika vräkning. "Det här är en av de situationer som mest oroar fastighetsägare, och den berörs inte i lagändringen," säger Font till tidningen Última Hora.

En annan kritisk röst är Natalia Bueno, tidigare ordförande för fastighetsmäklarföreningen på Balearerna. Hon anser att lagförslaget inte går tillräckligt långt och menar att avhysningar borde kunna ske utan att involvera domstol. "Det borde räcka med att visa upp bevis på äganderätten för polisen, som sedan kan genomföra avhysningen inom 24 timmar utan att behöva dra in advokater och domstolar," menar Bueno. Hon hänvisar också till en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som slår fast vikten av att skydda privat äganderätt.

Vidare väcker lagförslaget frågetecken kring rättsväsendets kapacitet att hantera en väntad ökning av rättsfall kopplade till ockupationer. Experter varnar för att många fastighetsägare kommer att utnyttja möjligheten till snabbare avhysningar, vilket riskerar att överbelasta rättsväsendet ytterligare.
            [ingress] => Ett nytt lagförslag ska effektivisera hanteringen av bostadsockupationer i Spanien, med målet att minska avhysningstiderna från år till veckor. Det råder dock frågetecken kring rättsväsendets kapacitet och om lagen verkligen kommer att lösa grundproblemen.
            [headline] => Reform för snabbare avhysning av ockupanter
            [page] => 0
            [modified] => 20241202155002
            [created] => 20241127091629
            [publishStart] => 20241203070000
            [publishStop] => 20250526101659
            [fullArticle] => Reform för snabbare avhysning av ockupanter Ett nytt lagförslag ska effektivisera hanteringen av bostadsockupationer i Spanien, med målet att minska avhysningstiderna från år till veckor. Det råder dock frågetecken kring rättsväsendets kapacitet och om lagen verkligen kommer att lösa grundproblemen. Regeringen förbereder en reform av lagstiftningen som ska effektivisera avhysningar av så kallade "okupas," personer som olovligen tar över bostäder. Förslaget, som har presenterats som en del av en ändring i lagen om straffrättsliga förfaranden (LECrim), innebär att brott som ”usurpación” och olaga intrång (artiklarna 245 och 202 i strafflagen) ska hanteras i förenklade rättsprocesser. Detta skulle innebära att domstolsförfaranden kan avgöras på bara 7–8 dagar, vilket i sin tur gör det möjligt för avhysningar att ske betydligt snabbare.

Lagförslaget är samtidigt utformat för att skydda utsatta grupper. Personer som klassificeras som socialt eller ekonomiskt sårbara undantas från dessa snabba processer. Syftet är att fokusera på fall där ockupationen inte har någon koppling till nöd eller fattigdom. Lagförslaget väntas träda i kraft i början av 2025.

Trots ambitionerna är en del experter tveksamma till reformens effektivitet. Ferrán Font, forskningschef vid Pisos.com, påpekar att lagen sannolikt inte löser problemet med så kallade "inquiokupas." Detta fenomen avser hyresgäster som betalar hyra under en kortare tid men sedan slutar göra rätt för sig och åberopar rättigheter enligt bostadslagen för att undvika vräkning. "Det här är en av de situationer som mest oroar fastighetsägare, och den berörs inte i lagändringen," säger Font till tidningen Última Hora.

En annan kritisk röst är Natalia Bueno, tidigare ordförande för fastighetsmäklarföreningen på Balearerna. Hon anser att lagförslaget inte går tillräckligt långt och menar att avhysningar borde kunna ske utan att involvera domstol. "Det borde räcka med att visa upp bevis på äganderätten för polisen, som sedan kan genomföra avhysningen inom 24 timmar utan att behöva dra in advokater och domstolar," menar Bueno. Hon hänvisar också till en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som slår fast vikten av att skydda privat äganderätt.

Vidare väcker lagförslaget frågetecken kring rättsväsendets kapacitet att hantera en väntad ökning av rättsfall kopplade till ockupationer. Experter varnar för att många fastighetsägare kommer att utnyttja möjligheten till snabbare avhysningar, vilket riskerar att överbelasta rättsväsendet ytterligare. Lagförslaget ska möjliggöra snabbare avhysning av husockupanter, men väcker många frågetecken. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 42188
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Man får inte vara snål. Min fru Naomi och jag jobbade dygnet runt. Jag ringde till fyra hotell som låg inom tre mil från Femsjö och bokade alla deras rum. Ändå var vi många som skulle sova i skolan, några skulle tälta och någon hade husvagn. Vidare skulle jag ordna så att frukost och middag kunde serveras i skolan. Jag hade ett par veckor innan ordnat en lite mer avancerad svampkurs i södra Jämtland och dessa deltagare hade också lovat komma.

Jag ringde Sundsvall och kom överens med dem om att vi skulle göra en bilkaravan och talade om för dem att jag kunde ordna en övernattning på ett hotell i Gnesta.
–Varför just i Gnesta? fick jag till svar.
–Jo, därför att det ligger bara en mil från Stjärnhov. 
Nu blev man eld och lågor för i Stjärnhov finns den mycket sällsynta arten Vit tryffel (Choiromyces meandriformis) och den var alla spända på att hitta.

Efter att ha övernattat i Gnesta gick vi ut i en aspskog i Stjärnhov och krafsade i fjolårslöven och hittade verkligen varsin tryffel. Den minsta som en hasselnöt och den största som en potatis. Vi anlände sent på eftermiddagen till Femsjö. Jag hade sagt att vi inte skulle leta svamp denna dag utan att markerna skulle vara orörda till nästa dag när mötet började, men ett gäng gav sig ut ändå. Som tur var föll mörkret snabbt och omöjliggjorde vidare sabotage. 

Följande morgon lördagen den 25 juni 1979 samlades alla vid församlingshemmet och gick tillsamman till en öppen plats i skogen varifrån man spred sig i alla riktningar. Jag och min fru och vår son Aron stannade och höll den 90-årige Nils Suber sällskap. Hela tiden dök det upp folk från skogen som ville diskutera med Nils om arter de funnit. En ung förläst studentska från Umeå universitet frågade Suber:
–Vad är det här för ticka och fick till svar:
–”Tickor och tickor. Jag bryr mig inte om tickor, jag bryr mig bara om flickor. Kom nu så går vi ner till sjön och svärmar”. 

Flickan var förskräckt men naturligtvis fick hon svar på sin fråga. På eftermiddagen hade vi lagt upp massor med svamparter på två långbord utanför församlingshemmet medan vi höll möte inne i lokalen. Då ropade någon:
–Nu står Moser därute och tittar på sopparna!

Lokalen tömdes snabbt och där stod nu våra nordiska professorer runt Moser som en grupp förskoleelever inför läraren. En vacker finska i 30-årsåldern, som var expert på soppar, presenterade sig som Heli Heikkilä och hade två långa flätor och tog gärna upp vår femårige son Aron i sitt knä. Hon ägnade honom mycket tid och Aron undrade:
–Varför har tanten svansar på huvet?

Vi hade även en gäst från USA och en professor Bata från Indien. Vi hade möte där vi bildade Sveriges Mykologiska Förening och valde en styrelse. Vi talade lite om stadgar, medlemsavgifter och andra formalia samt beslutade att vi skulle ha en årlig svampträff där de olika lokalföreningarna skulle stå som värdar och så fungerar det alltjämt.

Ordförande första året var Åke Strid från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Vi var fem i styrelsen och vi hade vårt först möte veckan efter träffen i Femsjö. Nu är det så att många mykologer är väldigt förtjusta i matsvamp, men det finns även de som bara är intresserade av mykologi och knappt äter någon svamp. En i styrelsen tyckte att vi som en punkt i programmet skulle vara allmänheten till hjälp med att upplysa om vilka svampar som är ätliga. En annan utbrast: Varför då? Sveriges ornitologiska förening har inte en rad om vilka fåglar som är ätliga. 

Nu var riksorganisationen igång och ett par veckor senare hade jag besök av en redaktör från Aftonbladet i ett helt annat ärende. 
Men när han gick så sa han:
–En sak kan jag inte fatta?
–Vadå, undrade jag.
–Jo, hur en sketen trubadur kan lura iväg fyrtio professorer till en liten by i Småland.

Två år senare ledsnade jag på gänget och anmälde mitt utträde. Jag började plåta fåglar i stället och umgicks med ornitologer. Jag fann att de som lyfter blicken mot den kristallklara skyn är lustigare än de surputtar som glor ner i backen.

Fotnot: Under mötet i Femsjö fick världens då ledande mykolog en fråga från Expressens journalist:
–Vilken är den allra godaste matsvampen?
–Kejsarflugsvamp! svarade Moser.

Kejsarflugsvampen (Amanita Caesarea) växer inte i Sverige men väl här i Andalusien i skogarna på västra halvan. Österut finns den inte.
            [ingress] => BENGT SÄNDH  (Fortsättning från förra veckan.) Nu hade jag åtagit mig något som bara växte. Jag skulle samla flera hundra svampkännare från Sverige, Norge och Finland till en småländsk by. Det innebar oändligt mycket mer arbete än jag tänkt mig. Jag formulerade i skrivmaskin ett brev som jag lät göra flera hundra kopior av. Köpa och fylla kuvert, klistra frimärken och adressera för hand. Det fanns ju ännu ingen förening vars kassa kunde bekosta det hela så allt fick jag betala själv. 
            [headline] => Svampträffen i Femsjö
            [page] => 0
            [modified] => 20241201163749
            [created] => 20241201163735
            [publishStart] => 20241203065900
            [publishStop] => 20250530173459
            [fullArticle] => Svampträffen i Femsjö BENGT SÄNDH  (Fortsättning från förra veckan.) Nu hade jag åtagit mig något som bara växte. Jag skulle samla flera hundra svampkännare från Sverige, Norge och Finland till en småländsk by. Det innebar oändligt mycket mer arbete än jag tänkt mig. Jag formulerade i skrivmaskin ett brev som jag lät göra flera hundra kopior av. Köpa och fylla kuvert, klistra frimärken och adressera för hand. Det fanns ju ännu ingen förening vars kassa kunde bekosta det hela så allt fick jag betala själv.  Man får inte vara snål. Min fru Naomi och jag jobbade dygnet runt. Jag ringde till fyra hotell som låg inom tre mil från Femsjö och bokade alla deras rum. Ändå var vi många som skulle sova i skolan, några skulle tälta och någon hade husvagn. Vidare skulle jag ordna så att frukost och middag kunde serveras i skolan. Jag hade ett par veckor innan ordnat en lite mer avancerad svampkurs i södra Jämtland och dessa deltagare hade också lovat komma.

Jag ringde Sundsvall och kom överens med dem om att vi skulle göra en bilkaravan och talade om för dem att jag kunde ordna en övernattning på ett hotell i Gnesta.
–Varför just i Gnesta? fick jag till svar.
–Jo, därför att det ligger bara en mil från Stjärnhov. 
Nu blev man eld och lågor för i Stjärnhov finns den mycket sällsynta arten Vit tryffel (Choiromyces meandriformis) och den var alla spända på att hitta.

Efter att ha övernattat i Gnesta gick vi ut i en aspskog i Stjärnhov och krafsade i fjolårslöven och hittade verkligen varsin tryffel. Den minsta som en hasselnöt och den största som en potatis. Vi anlände sent på eftermiddagen till Femsjö. Jag hade sagt att vi inte skulle leta svamp denna dag utan att markerna skulle vara orörda till nästa dag när mötet började, men ett gäng gav sig ut ändå. Som tur var föll mörkret snabbt och omöjliggjorde vidare sabotage. 

Följande morgon lördagen den 25 juni 1979 samlades alla vid församlingshemmet och gick tillsamman till en öppen plats i skogen varifrån man spred sig i alla riktningar. Jag och min fru och vår son Aron stannade och höll den 90-årige Nils Suber sällskap. Hela tiden dök det upp folk från skogen som ville diskutera med Nils om arter de funnit. En ung förläst studentska från Umeå universitet frågade Suber:
–Vad är det här för ticka och fick till svar:
–”Tickor och tickor. Jag bryr mig inte om tickor, jag bryr mig bara om flickor. Kom nu så går vi ner till sjön och svärmar”. 

Flickan var förskräckt men naturligtvis fick hon svar på sin fråga. På eftermiddagen hade vi lagt upp massor med svamparter på två långbord utanför församlingshemmet medan vi höll möte inne i lokalen. Då ropade någon:
–Nu står Moser därute och tittar på sopparna!

Lokalen tömdes snabbt och där stod nu våra nordiska professorer runt Moser som en grupp förskoleelever inför läraren. En vacker finska i 30-årsåldern, som var expert på soppar, presenterade sig som Heli Heikkilä och hade två långa flätor och tog gärna upp vår femårige son Aron i sitt knä. Hon ägnade honom mycket tid och Aron undrade:
–Varför har tanten svansar på huvet?

Vi hade även en gäst från USA och en professor Bata från Indien. Vi hade möte där vi bildade Sveriges Mykologiska Förening och valde en styrelse. Vi talade lite om stadgar, medlemsavgifter och andra formalia samt beslutade att vi skulle ha en årlig svampträff där de olika lokalföreningarna skulle stå som värdar och så fungerar det alltjämt.

Ordförande första året var Åke Strid från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Vi var fem i styrelsen och vi hade vårt först möte veckan efter träffen i Femsjö. Nu är det så att många mykologer är väldigt förtjusta i matsvamp, men det finns även de som bara är intresserade av mykologi och knappt äter någon svamp. En i styrelsen tyckte att vi som en punkt i programmet skulle vara allmänheten till hjälp med att upplysa om vilka svampar som är ätliga. En annan utbrast: Varför då? Sveriges ornitologiska förening har inte en rad om vilka fåglar som är ätliga. 

Nu var riksorganisationen igång och ett par veckor senare hade jag besök av en redaktör från Aftonbladet i ett helt annat ärende. 
Men när han gick så sa han:
–En sak kan jag inte fatta?
–Vadå, undrade jag.
–Jo, hur en sketen trubadur kan lura iväg fyrtio professorer till en liten by i Småland.

Två år senare ledsnade jag på gänget och anmälde mitt utträde. Jag började plåta fåglar i stället och umgicks med ornitologer. Jag fann att de som lyfter blicken mot den kristallklara skyn är lustigare än de surputtar som glor ner i backen.

Fotnot: Under mötet i Femsjö fick världens då ledande mykolog en fråga från Expressens journalist:
–Vilken är den allra godaste matsvampen?
–Kejsarflugsvamp! svarade Moser.

Kejsarflugsvampen (Amanita Caesarea) växer inte i Sverige men väl här i Andalusien i skogarna på västra halvan. Österut finns den inte. Bengts hustru när det begav sig 1979, Naomi, med inbjudningarna till den internationella svampträffen i Femsjö. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 42122
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Monica Andersson, som är bosatt i Madrid sedan 30 år, hade åkt hem till Sverige på semester när larmet kom.
–Jag hade en liten kamera och zoomade in. ”Titta, här har du två nya soffor”, sa den ene till den andre. Sedan såg de kameran, ryckte ur sladden och täckte för övriga kameror som ingår i larmet.

De två männen som hade gått in i lägenheten var inte okända för Monica. Det var hennes tidigare svenske sambo och dennes spanske vän, som också bott hemma hos Monica tills hon fick nog.
–Han hade en massa skumraskaffärer och ingen pension, berättar hon om sitt ex.

Det var först när Monica befann sig i Sverige och på skärmen såg det pågående inbrottet, som hon förstod att de inte hade lämnat tillbaka alla nycklar.

Efter Sverigesemestern hade Monica ingenstans att bo. Hon tog in på hotell och hittade senare en liten lägenhet att hyra medan hon väntade på rättegången som skulle tvinga ut de båda ockupanterna. Det tog fem månader, sedan var allt klart. Poliser följde med henne hem till bostaden och fick henne att lova att inte sova där förrän låsen var bytta.

Det var ingen rolig syn som mötte henne.
–Det såg ut som fan i köket och överallt. Två spisplattor var trasiga, den ena rulldörren till köket var helt förstörd. De har kastat ut mitt skrivbord och förstört min skrivare och allt möjligt.

Det hade varit en dyr process att få ut inkräktarna. Monica tvingades betala deras el, vatten, gas, internet och avgiften till bostadsrättsföreningen, samt advokatkostnader.
–Det har kostat mig en fruktansvärd massa pengar.

Nu har det gått ett år sedan ockupanterna försvann, men Monica känner sig fortfarande otrygg i sin bostad.
–Jag känner alltid rädsla för att de ska komma in igen och göra någonting.

De senaste åren har det larmats om så kallade okupas – bostadsockupanter – i spansk media, och det säljs bostadslarm och videokameror som aldrig tidigare. Spanien är det land i Europa med flest bostadslarm, och innehar plats nummer fyra i världen efter USA, Kina och Japan, enligt dagstidningen La Vanguardia som hänvisar till uppgifter från 2023 från säkerhetsföretaget Securitas Direct. Så många bostadslarm står inte i proportion till risken att utsättas för brott, enligt Spaniens inrikesminister Fernando Grande-Marlaska, som i juni i år sa att ”Spanien är ett av de säkraste länderna i världen och även i Europa.” Så varifrån kommer rädslan?

Enligt vänsterinriktade medier ligger det i säkerhetsföretagens intresse att människor är rädda, och de påvisar siffror över hur de stora säkerhetsföretagens vinster mångdubblats de senaste åren. De konservativa oppsitionspartierna Partido Popular och Vox talar gärna om bostadsockupationer som ett av Spaniens största problem, och menar att regeringen bär skulden. Socialist- och vänsterkoalitionen som sitter i regeringen menar däremot att det stora problemet är att människor i Spanien inte har råd att betala ett boende, ens när de har arbete. 

Rent statistiskt är bostadsockupation faktiskt ovanligt i Spanien. Av landets 25 miljoner bostäder anmäls varje år drygt 15.000 som ockuperade. Det motsvarar 0,0006 procent av bostäderna och siffran har dessutom sjunkit de senaste åren. Av de anmälda ockupationerna handlar de allra flesta om personer som tagit sig in i tomma bostäder som tillhör banker, kommuner eller gamfonder. Många av dessa saknar både el och vatten. Få privatpersoner i Spanien drabbas. Som i all statistik finns ett mörkertal och det är okänt hur många ockupationer som aldrig anmäls.

Vanligare är däremot en annan typ av ockupation som kallas inquiokupas, där ockupanten har ett hyreskontrakt men slutar att betala hyran. Förebyggande åtgärder är att endast hyra ut till personer som kan bevisa att de har ekonomiska möjligheter att betala hyran (lönespecifikation eller inkomstdeklaration). Lita inte på personer som erbjuder ett stort förskottsbelopp för att få ett hyreskontrakt. Ta hjälp av en jurist för att upprätta ett hyreskontrakt som är tydligt och lagenligt. Vissa försäkringsbolag erbjuder ett tillägg i hemförsäkringen, som kallas ”seguro de impago de alquiler”. En sådan tilläggsförsäkring brukar täcka rättsskydd (juridiskt ombud i domstolsprocess), samt obetalda hyror och ersättning för eventuella skador som hyresgästen har åsamkat.

Fallen av ockupation av inbrottskaraktär är få, men i högsta grad ett reellt problem i flera områden i Spanien. Drygt 40 procent av ockupationerna sker i Katalonien, därefter följer Andalusien, Madrid och Valencia som de autonoma regioner där flest ockupationer sker.

Även om privatpersoner sällan drabbas blir konsekvenserna mycket kännbara för den som råkar ut för ockupanter. Processen med att bli av med ockupanterna är både tidsödande och kostsam.

Utan ett domstolsbeslut kan polisen inte avhysa ockupanterna, såvida inte polisen kommer till platsen medan ockupanterna bryter sig in i bostaden. Det bekräftar Manolo, som arbetar som polis i en större stad i Andalusien. Namnet är fingerat eftersom han riskerar repressalier vid kontakt med media.
–Om ockupationen pågår eller om den just har skett kan vi avhysa personerna, men om ockupanterna redan varit i bostaden i flera dagar går det inte. Vi kan inte vara säkra på hur länge de har varit där. Då kan vi som mest ta deras uppgifter. Jag har bara varit med om ett fall då vi kunde avhysa ockupanterna direkt. De hade just tagit sig in i en lägenhet och höll på att kasta ut ägarens saker.

Manolo berättar om en känsla av maktlöshet när han inte kan hjälpa de rättmätiga ägarna till de ockuperade bostäderna. Han minns särskilt ett fall som berörde honom illa. Det handlade om en så kallad inquiokupa, en hyresgäst som inte betalade hyran:
–Vi fick in ett larm om ett inbrott, grannarna hade hört ljud och ringt polisen. När vi kom dit visade det sig vara ägaren till lägenheten som hade sparkat in dörren, bytt lås och vägrade komma ut. Han var helt desperat. Hyresgästen hade inte betalat hyra på nio månader och mannen kunde inte längre betala av lånet på lägenheten. Han bestämde sig för att bryta sig in när hyresgästen var borta över helgen. Jag var tvungen att gripa ägaren eftersom han begick ett lagbrott, han hade inte laglig rätt att ta sig in i sin egen lägenhet.

Vid ett annat tillfälle önskade Manolo också att han hade kunnat hjälpa bostadsägaren.  En ung kille bodde med sin pappa i dennes lägenhet. Killens flickvän kom från ett annat land och flyttade in med dem. Hon tog sedan dit sin syster med make och treårigt barn. Killen och flickvännens förhållande tog slut och flickvännen flyttade ifrån lägenheten, men hennes syster med familj vägrade flytta. Den äldre mannen ringde polisen för att bli av med de oönskade gästerna. Han stod inte ut längre. Han betalade för dem, fick aldrig vara ensam hemma, familjen bråkade mycket och spelade hög musik på kvällarna. Han grät när polisen kom, men de kunde ingenting göra mer än att uppmana mannen att anmäla och ta fallet till domstol.

Att processen innan dom har fallit är långsam håller Charlotte Andersson med om. Hon är jurist och abogada och driver juristfirman Linguaiuris i Sevilla.
–I genomsnitt tar det tolv månader. Det kan jag själv bekräfta av mina egna erfarenheter, där det tagit ungefär ett år från polisanmälan  tills ockupanterna är ute.

Varför tar det så lång tid?
–Många domstolar är överbelastade. De jobbar på så gott de kan, men brist på resurser inom rättsväsendet gör att det blir långa handläggningstider.

Många menar att man inte skyddas av spansk lag. Tycker du att det behövs lagändringar?
–Det är lite av en myt att spanska regler inte skyddar bostadsägare. Det gör de, det finns lagar och regler för att avhysa ockupanter, både straffrättsliga och civilrättsliga. Men domstolarna är överbelastade, det blir lång väntetid för den som drabbas.

Charlotte Andersson vet att inte alla har tålamod eller möjlighet att vänta på domen.
–Många ägare blir helt desperata och är inte villiga att vänta. Det finns privata företag som erbjuder vräkningstjänster. Vissa av dessa (medling med ockupanten) är helt lagliga. Andra metoder som vräkningsföretagen använder sig av (hot, tvång eller våld) är olagliga. 

Rent principiellt är Charlotte Andersson emot att erbjuda pengar till en ockupant för att denne ska lämna bostaden, men förstår att en del bostadsägare blir så desperata att de tillgriper detta.

Ytterligare en anledning till att avhysning av ockupanter dröjer är om det finns ömmande omständigheter, som att ockupanterna har mycket små ekonomiska resurser eller minderåriga barn. Man får helt enkelt inte skicka ut en barnfamilj på gatan. Skyddet för barnfamiljer stärktes genom en lagändring från 2023 som gör det svårare att vräka familjer med minderåriga och personer som riskerar social utslagning.Om ockupanterna är personer som riskerar social utslagning måste domstolen kontakta sociala myndigheter som ska erbjuda skyddsåtgärder, exempelvis en socialbostad, innan avhysningen kan genomföras.
–I Sverige är bostadsockupanter inte alls så vanligt förekommande eftersom färre personer har det extrema behovet av en bostad. De flesta som behöver bostad har det. Om det fanns fler hyresbostäder till rimlig penning i Spanien skulle färre vara benägna att ockupera, menar Charlotte Andersson.

Hon delar upp ockupanterna i två kategorier. Personer i kriminella gäng vars syfte är att tjäna pengar på någons bostad, samt de fattiga som faktiskt inte har råd att betala för en bostad.
–Det är främst övergivna bostäder som ägs av banker som ockuperas. I det fallet gör ockupanten sig inte skyldig till hemfridsbrott. Den som tar sig in i någon annans bostad utan samtycke från ägaren eller hyresgästen, kan dömas till fängelse i mellan sex månader och två år. Straffskalan är fängelse mellan ett och fyra år, samt böter, om ockupanten har använt våld eller hot för att ta sig in i bostaden.

En person som träffat många som inte har råd att betala boende, och därför tvingats till ockupation, är Carlos Serrano, socialarbetare med 25 år i yrket.
–Enligt den spanska grundlagen har alla medborgare rätt till en anständig bostad, men det följs inte, säger han allvarligt.
–Ett av de största problemen i Spanien är, jämte arbetslösheten, att inte alla har råd att bo! Inte att vissa bostäder ockuperas!

När Carlos var 16 år tvingades han själv att ockupera en bostad tillsammans med sin familj. Han hade bott med sina föräldrar och sju syskon i en lägenhet i Tarifa (Cádiz). Ekonomin var knapp. Fadern, som var lastbilschaufför, försörjde ensam familjen på sin lön. När han blev sjuk hade familjen ingen inkomst alls. De kunde inte längre betala hyran. Då gick de samman med ett femtiotal andra desperata familjer och ockuperade ett lägenhetskomplex som ägdes av kommunen, och som stod tomt.
–Det fanns ingen el, inget vatten och inga möbler, minns Carlos.

Tack vare påtryckningar beslutade sig kommunen, efter en månads ockupation, för att  lägenheterna skulle hyras ut som billiga socialbostäder till familjer med små ekonomiska resurser. Carlos familj fick dock ingen lägenhet, på grund av ett byråkratiskt problem. Familjen flyttade då till Sevilla, där möjligheterna att klara sig var fler. 

Carlos var den ende i syskonskaran som läste vidare på universitetet, och har sedan dess arbetat med att hjälpa dem som har det sämst ställt i Sevillas fattigaste stadsdelar. De ockupanter som han är i kontakt med ockuperar bostad för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Carlos tycker att rädslan för denna typ av ockupanter är överdriven.
–Politikernas larm speglar inte verkligheten. För de fattiga brukar ockupation vara en fråga om överlevnad. De allra flesta ockuperar bostäder i mycket dåligt skick som tillhör gamfonder, kommuner och banker, menar han. .

Carlos upplevelse styrks av officiell statistik. Ytterst få privatägda bostäder ockuperas.
–I Spanien finns 3,8 miljoner tomma bostäder! Bara i Sevilla finns 50.000 som står tomma! En del på grund av bostadsspekulation, att man väntar på att priserna ska gå upp. Andra är i så dåligt skick att man inte kan hyra ut dem utan att lägga pengar på renovering, de är rena ruiner, säger Carlos

Den statliga tv-kanalen RTVE publicerade statistik från 2021, som visade att 14,4 procent av alla bostäder i Spanien står tomma, och att var tionde bostad bara används sporadiskt.

Detta kan ställas i proportion till att priserna på tillgängliga bostäder har höjts så mycket att många inte har råd att betala ett boende, trots att de arbetar. Det talas om en växande arbetsfattigdom i Spanien. Hjälporganisationen Oxfam Intermón rapporterade nyligen att en av de värst drabbade regionerna i Spanien är Andalusien, med en arbetsfattigdom på nästan 20 procent.
–De här familjerna kan ha arbete, men jobbar många timmar för så låga löner att de inte har råd att föra ett värdigt liv, säger Carlos Serrano.

Det senaste halvåret har det hållits stora manifestationer mot bostadskrisen, nu senast i november, då omkring 25 000 personer tågade i Andalusiens två största städer Málaga och Sevilla. De protesterade mot hyreshöjningar och en växande marknad för turistlägenheter.

Få privatpersoner drabbas av bostadsockupanter, men för dem som drabbas kan konsekvenserna bli förödande.

Det finns förebyggande åtgärder för bostadsägare som är oroliga över ockupanter. Charlotte Andersson tycker att det är en god idé att lära känna sina grannar för en god grannsamverkan om man reser bort. Ett larmsystem och kamera kan vara bra eftersom man då snabbt kan upptäcka ockupationen och filmandet kan fungera som bevis, men Charlotte påpekar att skickliga ockupanter kvickt kopplar bort kameran. Framför allt rekommenderar hon en omfattande hemförsäkring, som täcker både kostnader för ett juridiskt ombud och eventuella skador i bostaden.
–De flesta hemförsäkringar har ett grundläggande rättsskydd, och vissa försäkringsbolag erbjuder tilläggsförsäkring som täcker juridiskt ombud och skador på grund av ockupation. Mitt tips till den som har fritidsbostad i Spanien är att skaffa en omfattande hemförsäkring som täcker både juridiskt ombud och eventuella skador på grund av ockupation.

Är du själv orolig över ockupanter?
–Nej, faktiskt inte. I området där jag bor är det mest fastboende personer, plus att vi bor i en lägenhet med rejäla galler på bottenvåningen och inbrottssäkra dörrar. Vi har bra kontakt med grannarna. De håller lite koll på våra växter när vi är bortresta och skulle nog meddela ganska direkt om de upptäckte något.

Inte heller polisen Manolo känner sig orolig för ockupanter.
–Jag känner mig trygg. Vi har vaktmästare och kamera. Nu har vi bestämt att vi ska hyra ut vårt andrahandsboende, men vi ska bara hyra till statsanställda. Vi har en särskild försäkring mot uteblivna hyresbetalningar. Den är dyr, men om hyresgästen slutar betala får vi betalt av försäkringen tills en domare avhyser personen.

En del drabbade blir som sagt desperata och väljer att anlita något privat vräkningsföretag, som i Spanien kallas ”Desokupas”. I nästa nummer av tidningen intervjuar vi en svenska som anlitat ett sådant företag.

Ett begrepp med flera betydelser

Många som talar om ”okupas” idag syftar på bostadsockupanter, men ordet har också en annan betydelse. Redan på 1960-talet började det användas för en politisk rörelse som fortfarande är aktiv. Det handlar om människor som olovligt tar sig in i övergivna fastigheter, ofta bankägda, och där skapar kulturella och sociala centra. I de ockuperade fastigheterna kan det exempelvis arrangeras konserter, utställningar, kurser, politiska möten och anläggas urbana odlingar. Ockupanter är ofta emot kapitalismen och vill uppmärksamma behovet av kulturella lokaler för allmänheten samt det stora behovet av bostäder för alla. Symbolen för El movimiento okupa är en blixt med pilspets som går igenom en cirkel.
            [ingress] => Många i Spanien är oroliga över att få sin bostad ockuperad. Men hur stor är risken egentligen, och är gällande lagar otillräckliga?Sydkusten har talat med en kvinna som drabbats av ockupanter, en polis som känner maktlöshet, en lugnande jurist samt en socialarbetare som själv tvingades ockupera en bostad, då familjen inte längre hade råd att betala hyra.
            [headline] => Sanningar och myter om husockupationer i Spanien
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160755
            [created] => 20241120183702
            [publishStart] => 20241202170000
            [publishStop] => 20250519193759
            [fullArticle] => Sanningar och myter om husockupationer i Spanien Många i Spanien är oroliga över att få sin bostad ockuperad. Men hur stor är risken egentligen, och är gällande lagar otillräckliga?Sydkusten har talat med en kvinna som drabbats av ockupanter, en polis som känner maktlöshet, en lugnande jurist samt en socialarbetare som själv tvingades ockupera en bostad, då familjen inte längre hade råd att betala hyra. Monica Andersson, som är bosatt i Madrid sedan 30 år, hade åkt hem till Sverige på semester när larmet kom.
–Jag hade en liten kamera och zoomade in. ”Titta, här har du två nya soffor”, sa den ene till den andre. Sedan såg de kameran, ryckte ur sladden och täckte för övriga kameror som ingår i larmet.

De två männen som hade gått in i lägenheten var inte okända för Monica. Det var hennes tidigare svenske sambo och dennes spanske vän, som också bott hemma hos Monica tills hon fick nog.
–Han hade en massa skumraskaffärer och ingen pension, berättar hon om sitt ex.

Det var först när Monica befann sig i Sverige och på skärmen såg det pågående inbrottet, som hon förstod att de inte hade lämnat tillbaka alla nycklar.

Efter Sverigesemestern hade Monica ingenstans att bo. Hon tog in på hotell och hittade senare en liten lägenhet att hyra medan hon väntade på rättegången som skulle tvinga ut de båda ockupanterna. Det tog fem månader, sedan var allt klart. Poliser följde med henne hem till bostaden och fick henne att lova att inte sova där förrän låsen var bytta.

Det var ingen rolig syn som mötte henne.
–Det såg ut som fan i köket och överallt. Två spisplattor var trasiga, den ena rulldörren till köket var helt förstörd. De har kastat ut mitt skrivbord och förstört min skrivare och allt möjligt.

Det hade varit en dyr process att få ut inkräktarna. Monica tvingades betala deras el, vatten, gas, internet och avgiften till bostadsrättsföreningen, samt advokatkostnader.
–Det har kostat mig en fruktansvärd massa pengar.

Nu har det gått ett år sedan ockupanterna försvann, men Monica känner sig fortfarande otrygg i sin bostad.
–Jag känner alltid rädsla för att de ska komma in igen och göra någonting.

De senaste åren har det larmats om så kallade okupas – bostadsockupanter – i spansk media, och det säljs bostadslarm och videokameror som aldrig tidigare. Spanien är det land i Europa med flest bostadslarm, och innehar plats nummer fyra i världen efter USA, Kina och Japan, enligt dagstidningen La Vanguardia som hänvisar till uppgifter från 2023 från säkerhetsföretaget Securitas Direct. Så många bostadslarm står inte i proportion till risken att utsättas för brott, enligt Spaniens inrikesminister Fernando Grande-Marlaska, som i juni i år sa att ”Spanien är ett av de säkraste länderna i världen och även i Europa.” Så varifrån kommer rädslan?

Enligt vänsterinriktade medier ligger det i säkerhetsföretagens intresse att människor är rädda, och de påvisar siffror över hur de stora säkerhetsföretagens vinster mångdubblats de senaste åren. De konservativa oppsitionspartierna Partido Popular och Vox talar gärna om bostadsockupationer som ett av Spaniens största problem, och menar att regeringen bär skulden. Socialist- och vänsterkoalitionen som sitter i regeringen menar däremot att det stora problemet är att människor i Spanien inte har råd att betala ett boende, ens när de har arbete. 

Rent statistiskt är bostadsockupation faktiskt ovanligt i Spanien. Av landets 25 miljoner bostäder anmäls varje år drygt 15.000 som ockuperade. Det motsvarar 0,0006 procent av bostäderna och siffran har dessutom sjunkit de senaste åren. Av de anmälda ockupationerna handlar de allra flesta om personer som tagit sig in i tomma bostäder som tillhör banker, kommuner eller gamfonder. Många av dessa saknar både el och vatten. Få privatpersoner i Spanien drabbas. Som i all statistik finns ett mörkertal och det är okänt hur många ockupationer som aldrig anmäls.

Vanligare är däremot en annan typ av ockupation som kallas inquiokupas, där ockupanten har ett hyreskontrakt men slutar att betala hyran. Förebyggande åtgärder är att endast hyra ut till personer som kan bevisa att de har ekonomiska möjligheter att betala hyran (lönespecifikation eller inkomstdeklaration). Lita inte på personer som erbjuder ett stort förskottsbelopp för att få ett hyreskontrakt. Ta hjälp av en jurist för att upprätta ett hyreskontrakt som är tydligt och lagenligt. Vissa försäkringsbolag erbjuder ett tillägg i hemförsäkringen, som kallas ”seguro de impago de alquiler”. En sådan tilläggsförsäkring brukar täcka rättsskydd (juridiskt ombud i domstolsprocess), samt obetalda hyror och ersättning för eventuella skador som hyresgästen har åsamkat.

Fallen av ockupation av inbrottskaraktär är få, men i högsta grad ett reellt problem i flera områden i Spanien. Drygt 40 procent av ockupationerna sker i Katalonien, därefter följer Andalusien, Madrid och Valencia som de autonoma regioner där flest ockupationer sker.

Även om privatpersoner sällan drabbas blir konsekvenserna mycket kännbara för den som råkar ut för ockupanter. Processen med att bli av med ockupanterna är både tidsödande och kostsam.

Utan ett domstolsbeslut kan polisen inte avhysa ockupanterna, såvida inte polisen kommer till platsen medan ockupanterna bryter sig in i bostaden. Det bekräftar Manolo, som arbetar som polis i en större stad i Andalusien. Namnet är fingerat eftersom han riskerar repressalier vid kontakt med media.
–Om ockupationen pågår eller om den just har skett kan vi avhysa personerna, men om ockupanterna redan varit i bostaden i flera dagar går det inte. Vi kan inte vara säkra på hur länge de har varit där. Då kan vi som mest ta deras uppgifter. Jag har bara varit med om ett fall då vi kunde avhysa ockupanterna direkt. De hade just tagit sig in i en lägenhet och höll på att kasta ut ägarens saker.

Manolo berättar om en känsla av maktlöshet när han inte kan hjälpa de rättmätiga ägarna till de ockuperade bostäderna. Han minns särskilt ett fall som berörde honom illa. Det handlade om en så kallad inquiokupa, en hyresgäst som inte betalade hyran:
–Vi fick in ett larm om ett inbrott, grannarna hade hört ljud och ringt polisen. När vi kom dit visade det sig vara ägaren till lägenheten som hade sparkat in dörren, bytt lås och vägrade komma ut. Han var helt desperat. Hyresgästen hade inte betalat hyra på nio månader och mannen kunde inte längre betala av lånet på lägenheten. Han bestämde sig för att bryta sig in när hyresgästen var borta över helgen. Jag var tvungen att gripa ägaren eftersom han begick ett lagbrott, han hade inte laglig rätt att ta sig in i sin egen lägenhet.

Vid ett annat tillfälle önskade Manolo också att han hade kunnat hjälpa bostadsägaren.  En ung kille bodde med sin pappa i dennes lägenhet. Killens flickvän kom från ett annat land och flyttade in med dem. Hon tog sedan dit sin syster med make och treårigt barn. Killen och flickvännens förhållande tog slut och flickvännen flyttade ifrån lägenheten, men hennes syster med familj vägrade flytta. Den äldre mannen ringde polisen för att bli av med de oönskade gästerna. Han stod inte ut längre. Han betalade för dem, fick aldrig vara ensam hemma, familjen bråkade mycket och spelade hög musik på kvällarna. Han grät när polisen kom, men de kunde ingenting göra mer än att uppmana mannen att anmäla och ta fallet till domstol.

Att processen innan dom har fallit är långsam håller Charlotte Andersson med om. Hon är jurist och abogada och driver juristfirman Linguaiuris i Sevilla.
–I genomsnitt tar det tolv månader. Det kan jag själv bekräfta av mina egna erfarenheter, där det tagit ungefär ett år från polisanmälan  tills ockupanterna är ute.

Varför tar det så lång tid?
–Många domstolar är överbelastade. De jobbar på så gott de kan, men brist på resurser inom rättsväsendet gör att det blir långa handläggningstider.

Många menar att man inte skyddas av spansk lag. Tycker du att det behövs lagändringar?
–Det är lite av en myt att spanska regler inte skyddar bostadsägare. Det gör de, det finns lagar och regler för att avhysa ockupanter, både straffrättsliga och civilrättsliga. Men domstolarna är överbelastade, det blir lång väntetid för den som drabbas.

Charlotte Andersson vet att inte alla har tålamod eller möjlighet att vänta på domen.
–Många ägare blir helt desperata och är inte villiga att vänta. Det finns privata företag som erbjuder vräkningstjänster. Vissa av dessa (medling med ockupanten) är helt lagliga. Andra metoder som vräkningsföretagen använder sig av (hot, tvång eller våld) är olagliga. 

Rent principiellt är Charlotte Andersson emot att erbjuda pengar till en ockupant för att denne ska lämna bostaden, men förstår att en del bostadsägare blir så desperata att de tillgriper detta.

Ytterligare en anledning till att avhysning av ockupanter dröjer är om det finns ömmande omständigheter, som att ockupanterna har mycket små ekonomiska resurser eller minderåriga barn. Man får helt enkelt inte skicka ut en barnfamilj på gatan. Skyddet för barnfamiljer stärktes genom en lagändring från 2023 som gör det svårare att vräka familjer med minderåriga och personer som riskerar social utslagning.Om ockupanterna är personer som riskerar social utslagning måste domstolen kontakta sociala myndigheter som ska erbjuda skyddsåtgärder, exempelvis en socialbostad, innan avhysningen kan genomföras.
–I Sverige är bostadsockupanter inte alls så vanligt förekommande eftersom färre personer har det extrema behovet av en bostad. De flesta som behöver bostad har det. Om det fanns fler hyresbostäder till rimlig penning i Spanien skulle färre vara benägna att ockupera, menar Charlotte Andersson.

Hon delar upp ockupanterna i två kategorier. Personer i kriminella gäng vars syfte är att tjäna pengar på någons bostad, samt de fattiga som faktiskt inte har råd att betala för en bostad.
–Det är främst övergivna bostäder som ägs av banker som ockuperas. I det fallet gör ockupanten sig inte skyldig till hemfridsbrott. Den som tar sig in i någon annans bostad utan samtycke från ägaren eller hyresgästen, kan dömas till fängelse i mellan sex månader och två år. Straffskalan är fängelse mellan ett och fyra år, samt böter, om ockupanten har använt våld eller hot för att ta sig in i bostaden.

En person som träffat många som inte har råd att betala boende, och därför tvingats till ockupation, är Carlos Serrano, socialarbetare med 25 år i yrket.
–Enligt den spanska grundlagen har alla medborgare rätt till en anständig bostad, men det följs inte, säger han allvarligt.
–Ett av de största problemen i Spanien är, jämte arbetslösheten, att inte alla har råd att bo! Inte att vissa bostäder ockuperas!

När Carlos var 16 år tvingades han själv att ockupera en bostad tillsammans med sin familj. Han hade bott med sina föräldrar och sju syskon i en lägenhet i Tarifa (Cádiz). Ekonomin var knapp. Fadern, som var lastbilschaufför, försörjde ensam familjen på sin lön. När han blev sjuk hade familjen ingen inkomst alls. De kunde inte längre betala hyran. Då gick de samman med ett femtiotal andra desperata familjer och ockuperade ett lägenhetskomplex som ägdes av kommunen, och som stod tomt.
–Det fanns ingen el, inget vatten och inga möbler, minns Carlos.

Tack vare påtryckningar beslutade sig kommunen, efter en månads ockupation, för att  lägenheterna skulle hyras ut som billiga socialbostäder till familjer med små ekonomiska resurser. Carlos familj fick dock ingen lägenhet, på grund av ett byråkratiskt problem. Familjen flyttade då till Sevilla, där möjligheterna att klara sig var fler. 

Carlos var den ende i syskonskaran som läste vidare på universitetet, och har sedan dess arbetat med att hjälpa dem som har det sämst ställt i Sevillas fattigaste stadsdelar. De ockupanter som han är i kontakt med ockuperar bostad för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Carlos tycker att rädslan för denna typ av ockupanter är överdriven.
–Politikernas larm speglar inte verkligheten. För de fattiga brukar ockupation vara en fråga om överlevnad. De allra flesta ockuperar bostäder i mycket dåligt skick som tillhör gamfonder, kommuner och banker, menar han. .

Carlos upplevelse styrks av officiell statistik. Ytterst få privatägda bostäder ockuperas.
–I Spanien finns 3,8 miljoner tomma bostäder! Bara i Sevilla finns 50.000 som står tomma! En del på grund av bostadsspekulation, att man väntar på att priserna ska gå upp. Andra är i så dåligt skick att man inte kan hyra ut dem utan att lägga pengar på renovering, de är rena ruiner, säger Carlos

Den statliga tv-kanalen RTVE publicerade statistik från 2021, som visade att 14,4 procent av alla bostäder i Spanien står tomma, och att var tionde bostad bara används sporadiskt.

Detta kan ställas i proportion till att priserna på tillgängliga bostäder har höjts så mycket att många inte har råd att betala ett boende, trots att de arbetar. Det talas om en växande arbetsfattigdom i Spanien. Hjälporganisationen Oxfam Intermón rapporterade nyligen att en av de värst drabbade regionerna i Spanien är Andalusien, med en arbetsfattigdom på nästan 20 procent.
–De här familjerna kan ha arbete, men jobbar många timmar för så låga löner att de inte har råd att föra ett värdigt liv, säger Carlos Serrano.

Det senaste halvåret har det hållits stora manifestationer mot bostadskrisen, nu senast i november, då omkring 25 000 personer tågade i Andalusiens två största städer Málaga och Sevilla. De protesterade mot hyreshöjningar och en växande marknad för turistlägenheter.

Få privatpersoner drabbas av bostadsockupanter, men för dem som drabbas kan konsekvenserna bli förödande.

Det finns förebyggande åtgärder för bostadsägare som är oroliga över ockupanter. Charlotte Andersson tycker att det är en god idé att lära känna sina grannar för en god grannsamverkan om man reser bort. Ett larmsystem och kamera kan vara bra eftersom man då snabbt kan upptäcka ockupationen och filmandet kan fungera som bevis, men Charlotte påpekar att skickliga ockupanter kvickt kopplar bort kameran. Framför allt rekommenderar hon en omfattande hemförsäkring, som täcker både kostnader för ett juridiskt ombud och eventuella skador i bostaden.
–De flesta hemförsäkringar har ett grundläggande rättsskydd, och vissa försäkringsbolag erbjuder tilläggsförsäkring som täcker juridiskt ombud och skador på grund av ockupation. Mitt tips till den som har fritidsbostad i Spanien är att skaffa en omfattande hemförsäkring som täcker både juridiskt ombud och eventuella skador på grund av ockupation.

Är du själv orolig över ockupanter?
–Nej, faktiskt inte. I området där jag bor är det mest fastboende personer, plus att vi bor i en lägenhet med rejäla galler på bottenvåningen och inbrottssäkra dörrar. Vi har bra kontakt med grannarna. De håller lite koll på våra växter när vi är bortresta och skulle nog meddela ganska direkt om de upptäckte något.

Inte heller polisen Manolo känner sig orolig för ockupanter.
–Jag känner mig trygg. Vi har vaktmästare och kamera. Nu har vi bestämt att vi ska hyra ut vårt andrahandsboende, men vi ska bara hyra till statsanställda. Vi har en särskild försäkring mot uteblivna hyresbetalningar. Den är dyr, men om hyresgästen slutar betala får vi betalt av försäkringen tills en domare avhyser personen.

En del drabbade blir som sagt desperata och väljer att anlita något privat vräkningsföretag, som i Spanien kallas ”Desokupas”. I nästa nummer av tidningen intervjuar vi en svenska som anlitat ett sådant företag.

Ett begrepp med flera betydelser

Många som talar om ”okupas” idag syftar på bostadsockupanter, men ordet har också en annan betydelse. Redan på 1960-talet började det användas för en politisk rörelse som fortfarande är aktiv. Det handlar om människor som olovligt tar sig in i övergivna fastigheter, ofta bankägda, och där skapar kulturella och sociala centra. I de ockuperade fastigheterna kan det exempelvis arrangeras konserter, utställningar, kurser, politiska möten och anläggas urbana odlingar. Ockupanter är ofta emot kapitalismen och vill uppmärksamma behovet av kulturella lokaler för allmänheten samt det stora behovet av bostäder för alla. Symbolen för El movimiento okupa är en blixt med pilspets som går igenom en cirkel. Trots en stor oro för att få sin bostad ockuperad är risken liten. Endast 0,0006 av Spaniens bostäder anmäls som ockuperade varje år. Dessutom är majoriteten övergivna bostäder som ägs av banker eller gambolag. Termen "okupas" myntades  på 1960-talet och syftade till en början på en politisk rörelse, som fortfarande är aktiv.  Monica Andersson drabbades av ockupanter och känner sig fortfarande otrygg i sin lägenhet. Foto: Privat Jurist Charlotte Andersson rekommenderar en omfattande hemförsäkring och att anmäla eventuell ockupation så fort som möjligt. Foto: Privat Socialarbetaren Carlos Serrano har arbetat med de fattigaste i Sevilla i 25 år och försvarar dem som tvingas till ockupation. Foto: Privat 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 41950
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För Per-Arne Hjelmborn utgör tjänstgöringen i Madrid ett kärt återseende, både för honom och hustrun Anette. Detta då de tidigare bott i Madrid 1999-2002, när Hjelmborn arbetade som förstesekreterare på ambassaden. Här föddes dessutom parets dotter Ottilia. Den äldste sonen Carl-Wilhelm föddes i Santiago de Chile, där Hjelmborn hade sitt första utlandsuppdrag 1996-1999, och i Madrid blev far och son hängivna fans av Atlético Madrid.
–Detta trots att laget två av de tre åren vi var här spelade i division två. Stämningen i den gamla stadion Vicente Calderón var dock oslagbar, berättar ambassadören när han tar emot Sydkusten i sitt arbetsrum. Fönstret vetter mot gården och det praktfulla ambassadresidenset, som förvärvades av de svenska myndigheterna för exakt 120 år sedan. En stor svensk fana vajar som vanligt ovanför entrén.

Ambassadörens privata idrottsintresse kan förefalla som något sekundärt, men ska på inget sätt underskattas. De diplomatiska banden är till stor del baserade på personliga relationer och gemensamma intressen. I det här fallet delar Hjelmborn det faktum att han är ”colchonero” med Madrids nuvarande borgmästare José Luís Martínez-Almeida (PP). Denna perfekta dörröppnare kunde ambassadören tillgripa när han fick träffa borgmästaren i samband med Svensk-Spanska Handelskammarens 75-årsjubileum, som firades den 26 september i ett 1800-tals palats i Madrid.
–Samtalet gled naturligt in på fotboll och ”Atleti” efter att vi presenterats för varandra, berättar Hjelmborn.

Detta är Per-Arne Hjelmborns tredje uppdrag som ambassadör, efter ett år i Malaysia och fem i Brasilia. Det stora idrottsintresset, han har spelat både fotboll och basket i sin ungdom, tillfredsställdes naturligtvis av att tjänstgöringen i Brasilien sammanföll med OS 2016. Hjelmborn hade tidigare även lyckats pricka in sommar-OS i Beijing 2008, då han var stationerad på ambassaden i Kina under fyra år.

De senaste åren har han varit verksam på UD i Sverige, som Utrikesråd för Handelsfrågor. Det är en chefspost direkt underställd Handelsministern och statssekreteraren, som medfört att Per-Arne Hjelmborn fått resa runt hela världen. I den bemärkelsen blir posten i Madrid betydligt lugnare, även om ambassadören förväntas och avser att besöka olika delar av Spanien regelbundet. En autonom region som Hjelmborn inte fick tillfälle att besöka under sin förra tjänstgöring i Madrid, och som han ser fram emot att lära känna, är Galicien.

Redan före utnämningen som ambassadör i Madrid hade Hjelmborn arbetat med ärenden direkt relaterade till Spanien. Det gällde exempelvis planeringen av det spanska kungaparets statsbesök i Sverige, i november 2021.

Senast Per-Arne Hjelmborn var stationerad i Madrid hade Spanien en konservativ regering under José María Aznar och Sverige en vänsterregering som leddes av Stefan Löfven. Nu är situationen den omvända, med socialisten Pedro Sánchez som spansk regeringschef och moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. De olika färgerna på ländernas respektive regeringar ser Hjelmborn dock inte som något större problem.
–De diplomatiska relationerna mellan Spanien och Sverige är utmärkta. Dessutom sitter våra respektive ministrar alltid sida vid sida när de samlas i Bryssel, av ren bokstavsordning, vilket bidrar till att närma oss varandra även på ett personligt plan.

Det är annars lätt att få intrycket att det råder kaos i den spanska politiken, med stor polarisering och ständigt infekterade debatter. Hjelmborn kan hålla med om att det blivit mer polariserat än när han verkade i Madrid för 22 år sedan, men menar att den nuvarande situationen i Spanien på inget sätt är unik. Liknande schismer råder i många andra länder och även i EU-parlamentet. Ambassadören betonar istället att det finns många frågor där Spanien och Sverige har liknande intressen och där de två länderna drar åt samma håll.
–Visst hade det varit önskvärt om den allmänna debatten hade varit mer lugn och sansad, men förutsättningarna för det är dåliga just nu och sociala medier bidrar inte heller direkt.

En av huvudfrågorna för Sverige är EU:s konkurrenskraft. Statsrådet på Statsrådsberedningen med ansvar för EU-frågor, Christian Danielsson, var nyligen på besök i Madrid och deltog i ett seminarium som arrangerades av ambassaden.
–Konkurrenskraften är en fråga som Sverige drev under ordförandeskapet i EU och vi ser enorma möjligheter att samarbete med Spanien kring detta. Liksom inte minst när det gäller den gröna omställningen, som lyder under den nya spanska EU-kommissarien Teresa Ribera.

Ett annat område där svenska och spanska myndigheter tvingats till nära samarbete är den organiserade brottsligheten. Detta mot bakgrund av att kriminella gäng i Sverige blivit allt mer aktiva i områden som Costa del Sol, där svenska medborgare både skjutit och blivit beskjutna i diverse gänguppgörelser.
–Jag hade kontakt med myndigheterna och nordiska polissambandsmän om detta under ett besök i Málaga nyligen. Det är en mycket olycklig utveckling, men samarbetet fungerar utmärkt och den spanska polisen har verkligen prioriterat denna fråga.

Hjelmborn betonar att organiserad brottslighet inte håller sig inom ett lands gränser och bekämpningen kräver därför internationellt samarbete. En annan gränsöverskridande fråga är migrationen, där Spanien just nu upplever ett massivt tryck, speciellt på Kanarieöarna.
–För Sverige är migrationen en global fråga och Spaniens yttre gränser är även EU:s. Den tidigare EU-kommissarien Ylva Johansson lyckades få till den viktiga migrationspakten under det svenska EU-ordförandeskapet. Den antogs därefter definitivt i EU-parlamentet i somras och bidrar på ett viktigt sätt till att både ta kontroll över de yttre gränserna och underlätta handläggningen av utlänningsärenden, liksom att bekämpa människosmuggling.

Enligt en studie av föreningen Svenskar i Världen vistas omkring 104.000 svenskar i Spanien mer eller mindre permanent. Det är en siffra som endast överträffas i USA. En av de frågor som mest irriterar spaniensvenskar är svårigheten och kostnaderna för att förnya pass och nationellt ID-kort. I Spanien är detta endast möjligt på ambassaden, men det är svårt att boka tid och kostnaden är mångdubbelt högre än om man förnyar i Sverige.
–Detta är en fråga som vi är högst medvetna om. Det faktum att det svenska passet måste förnyas så ofta som vart femte år är ett beslut som fattades i Sverige på grund av att svenska pass missbrukats. Det finns inget intresse i att göra förnyelsen dyrare eller mer komplicerad för utlandssvenskar, men det är ett beslut som vi inte kan påverka i Spanien. Däremot arbetar vi fortsatt med att förbättra systemet med tidsbokning på ambassaden.

Ett flertal länder bytte ut sina Madridambassadörer i somras, vilket innebar att Hjelmborn fick vänta först till mitten av november innan han fick lämna sina kreditivbrev till kung Felipe VI. Det har dock inte hindrat honom från att vara fullt verksam från första början på sin nya post
–Vi arbetar med ett flertal projekt från ambassadens sista, som omfattar både kultur, företagsamhet och miljö. Vi hoppas att svenska företag ska kunna deltaga i det gröna stadsbyggnadsprojektet Madrid Nuevo Norte och ambassadresidenset kommer att fortsätta vara ett nav för konferenser och kulturevenemang. Nyligen samlade vi ett hundratal influensers och mediafolk för att behandla frågan om klädbyte och återvinning av kläder, som har en viktig miljöaspekt.

Turism till Sverige är en annan fråga som Sveriges ambassad driver. Även om Spanien där än så länge ligger i lä, med uppemot två miljoner besök från Sverige om året, så ökar intresset även bland spanjorer för att turista i Sverige.
–”Coolcation” har ju blivit ett begrepp i takt med att det blir allt varmare i traditionella turistländer, så det är troligt att vi kommer att se allt fler spanjorer som reser till Sverige på semester. Det vill vi spinna på, avslutar ambassadör Hjelmborn.
            [ingress] => Sveriges nye ambassadör i Madrid, Per-Arne Hjelmborn, tillträdde posten i mitten av augusti och har fått en riktig rivstart. Visserligen har lämningen av kreditivbreven till den spanske monarken Felipe dröjt, vilket hindrade Hjelmborn från att kunna närvara vid det officiella firandet av Spaniens nationaldag, men däremot har han fått fira Svensk-Spanska Handelskammarens 75-årsjubileum och prata fotboll med Madrids borgmästare, som håller på samma lag som ambassadören. Hjelmborn har även hunnit ge sin andra intervju till Sydkusten, den senaste på plats i ambassaden.
            [headline] => ”Relationerna mellan Spanien och Sverige utmärkta”
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160759
            [created] => 20241025171505
            [publishStart] => 20241202120000
            [publishStop] => 20250423171559
            [fullArticle] => ”Relationerna mellan Spanien och Sverige utmärkta” Sveriges nye ambassadör i Madrid, Per-Arne Hjelmborn, tillträdde posten i mitten av augusti och har fått en riktig rivstart. Visserligen har lämningen av kreditivbreven till den spanske monarken Felipe dröjt, vilket hindrade Hjelmborn från att kunna närvara vid det officiella firandet av Spaniens nationaldag, men däremot har han fått fira Svensk-Spanska Handelskammarens 75-årsjubileum och prata fotboll med Madrids borgmästare, som håller på samma lag som ambassadören. Hjelmborn har även hunnit ge sin andra intervju till Sydkusten, den senaste på plats i ambassaden. För Per-Arne Hjelmborn utgör tjänstgöringen i Madrid ett kärt återseende, både för honom och hustrun Anette. Detta då de tidigare bott i Madrid 1999-2002, när Hjelmborn arbetade som förstesekreterare på ambassaden. Här föddes dessutom parets dotter Ottilia. Den äldste sonen Carl-Wilhelm föddes i Santiago de Chile, där Hjelmborn hade sitt första utlandsuppdrag 1996-1999, och i Madrid blev far och son hängivna fans av Atlético Madrid.
–Detta trots att laget två av de tre åren vi var här spelade i division två. Stämningen i den gamla stadion Vicente Calderón var dock oslagbar, berättar ambassadören när han tar emot Sydkusten i sitt arbetsrum. Fönstret vetter mot gården och det praktfulla ambassadresidenset, som förvärvades av de svenska myndigheterna för exakt 120 år sedan. En stor svensk fana vajar som vanligt ovanför entrén.

Ambassadörens privata idrottsintresse kan förefalla som något sekundärt, men ska på inget sätt underskattas. De diplomatiska banden är till stor del baserade på personliga relationer och gemensamma intressen. I det här fallet delar Hjelmborn det faktum att han är ”colchonero” med Madrids nuvarande borgmästare José Luís Martínez-Almeida (PP). Denna perfekta dörröppnare kunde ambassadören tillgripa när han fick träffa borgmästaren i samband med Svensk-Spanska Handelskammarens 75-årsjubileum, som firades den 26 september i ett 1800-tals palats i Madrid.
–Samtalet gled naturligt in på fotboll och ”Atleti” efter att vi presenterats för varandra, berättar Hjelmborn.

Detta är Per-Arne Hjelmborns tredje uppdrag som ambassadör, efter ett år i Malaysia och fem i Brasilia. Det stora idrottsintresset, han har spelat både fotboll och basket i sin ungdom, tillfredsställdes naturligtvis av att tjänstgöringen i Brasilien sammanföll med OS 2016. Hjelmborn hade tidigare även lyckats pricka in sommar-OS i Beijing 2008, då han var stationerad på ambassaden i Kina under fyra år.

De senaste åren har han varit verksam på UD i Sverige, som Utrikesråd för Handelsfrågor. Det är en chefspost direkt underställd Handelsministern och statssekreteraren, som medfört att Per-Arne Hjelmborn fått resa runt hela världen. I den bemärkelsen blir posten i Madrid betydligt lugnare, även om ambassadören förväntas och avser att besöka olika delar av Spanien regelbundet. En autonom region som Hjelmborn inte fick tillfälle att besöka under sin förra tjänstgöring i Madrid, och som han ser fram emot att lära känna, är Galicien.

Redan före utnämningen som ambassadör i Madrid hade Hjelmborn arbetat med ärenden direkt relaterade till Spanien. Det gällde exempelvis planeringen av det spanska kungaparets statsbesök i Sverige, i november 2021.

Senast Per-Arne Hjelmborn var stationerad i Madrid hade Spanien en konservativ regering under José María Aznar och Sverige en vänsterregering som leddes av Stefan Löfven. Nu är situationen den omvända, med socialisten Pedro Sánchez som spansk regeringschef och moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. De olika färgerna på ländernas respektive regeringar ser Hjelmborn dock inte som något större problem.
–De diplomatiska relationerna mellan Spanien och Sverige är utmärkta. Dessutom sitter våra respektive ministrar alltid sida vid sida när de samlas i Bryssel, av ren bokstavsordning, vilket bidrar till att närma oss varandra även på ett personligt plan.

Det är annars lätt att få intrycket att det råder kaos i den spanska politiken, med stor polarisering och ständigt infekterade debatter. Hjelmborn kan hålla med om att det blivit mer polariserat än när han verkade i Madrid för 22 år sedan, men menar att den nuvarande situationen i Spanien på inget sätt är unik. Liknande schismer råder i många andra länder och även i EU-parlamentet. Ambassadören betonar istället att det finns många frågor där Spanien och Sverige har liknande intressen och där de två länderna drar åt samma håll.
–Visst hade det varit önskvärt om den allmänna debatten hade varit mer lugn och sansad, men förutsättningarna för det är dåliga just nu och sociala medier bidrar inte heller direkt.

En av huvudfrågorna för Sverige är EU:s konkurrenskraft. Statsrådet på Statsrådsberedningen med ansvar för EU-frågor, Christian Danielsson, var nyligen på besök i Madrid och deltog i ett seminarium som arrangerades av ambassaden.
–Konkurrenskraften är en fråga som Sverige drev under ordförandeskapet i EU och vi ser enorma möjligheter att samarbete med Spanien kring detta. Liksom inte minst när det gäller den gröna omställningen, som lyder under den nya spanska EU-kommissarien Teresa Ribera.

Ett annat område där svenska och spanska myndigheter tvingats till nära samarbete är den organiserade brottsligheten. Detta mot bakgrund av att kriminella gäng i Sverige blivit allt mer aktiva i områden som Costa del Sol, där svenska medborgare både skjutit och blivit beskjutna i diverse gänguppgörelser.
–Jag hade kontakt med myndigheterna och nordiska polissambandsmän om detta under ett besök i Málaga nyligen. Det är en mycket olycklig utveckling, men samarbetet fungerar utmärkt och den spanska polisen har verkligen prioriterat denna fråga.

Hjelmborn betonar att organiserad brottslighet inte håller sig inom ett lands gränser och bekämpningen kräver därför internationellt samarbete. En annan gränsöverskridande fråga är migrationen, där Spanien just nu upplever ett massivt tryck, speciellt på Kanarieöarna.
–För Sverige är migrationen en global fråga och Spaniens yttre gränser är även EU:s. Den tidigare EU-kommissarien Ylva Johansson lyckades få till den viktiga migrationspakten under det svenska EU-ordförandeskapet. Den antogs därefter definitivt i EU-parlamentet i somras och bidrar på ett viktigt sätt till att både ta kontroll över de yttre gränserna och underlätta handläggningen av utlänningsärenden, liksom att bekämpa människosmuggling.

Enligt en studie av föreningen Svenskar i Världen vistas omkring 104.000 svenskar i Spanien mer eller mindre permanent. Det är en siffra som endast överträffas i USA. En av de frågor som mest irriterar spaniensvenskar är svårigheten och kostnaderna för att förnya pass och nationellt ID-kort. I Spanien är detta endast möjligt på ambassaden, men det är svårt att boka tid och kostnaden är mångdubbelt högre än om man förnyar i Sverige.
–Detta är en fråga som vi är högst medvetna om. Det faktum att det svenska passet måste förnyas så ofta som vart femte år är ett beslut som fattades i Sverige på grund av att svenska pass missbrukats. Det finns inget intresse i att göra förnyelsen dyrare eller mer komplicerad för utlandssvenskar, men det är ett beslut som vi inte kan påverka i Spanien. Däremot arbetar vi fortsatt med att förbättra systemet med tidsbokning på ambassaden.

Ett flertal länder bytte ut sina Madridambassadörer i somras, vilket innebar att Hjelmborn fick vänta först till mitten av november innan han fick lämna sina kreditivbrev till kung Felipe VI. Det har dock inte hindrat honom från att vara fullt verksam från första början på sin nya post
–Vi arbetar med ett flertal projekt från ambassadens sista, som omfattar både kultur, företagsamhet och miljö. Vi hoppas att svenska företag ska kunna deltaga i det gröna stadsbyggnadsprojektet Madrid Nuevo Norte och ambassadresidenset kommer att fortsätta vara ett nav för konferenser och kulturevenemang. Nyligen samlade vi ett hundratal influensers och mediafolk för att behandla frågan om klädbyte och återvinning av kläder, som har en viktig miljöaspekt.

Turism till Sverige är en annan fråga som Sveriges ambassad driver. Även om Spanien där än så länge ligger i lä, med uppemot två miljoner besök från Sverige om året, så ökar intresset även bland spanjorer för att turista i Sverige.
–”Coolcation” har ju blivit ett begrepp i takt med att det blir allt varmare i traditionella turistländer, så det är troligt att vi kommer att se allt fler spanjorer som reser till Sverige på semester. Det vill vi spinna på, avslutar ambassadör Hjelmborn. Sydkusten har fått en exklusiv intervju med Sveriges nye ambassadör i Madrid Per-Arne Hjelmborn, som var förstesekreterare på ambassaden 1999-2002. Först i mitten av november kunde Per-Arne Hjelmborn lämna sina kreditivbrev till Spaniens kung Felipe VI. Foto: Casa Real. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 42136
            [sectionId] => 32
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi träffas på parkeringsplatsen utanför matbutiken Aldi, intill Marbellasjukhuset Costa del Sol. Det är några dagar in i november och vädret väldigt ombytligt. Det är ömsom sol, ömsom mörka moln, men en behaglig temperatur på drygt 20 grader. Patricia Littorin anländer i sällskap av sin dotter Sandra och är på strålande humör. Hon har på sig en färgglad sidenblus och det är första gången vi ses personligen.
–Hej. Vad trevligt att äntligen träffas! 

Vägen dit vi ska är inget vidare, så vi åker i en gemensam bil och styr rakt upp mot bergen. Vi har stämt möte för att Sydkusten ska göra ett reportage om arbetet som Patricia Littorin utför i samarbete med hundgården Familia Canina Costa del Sol. Vad Patricia inte vet är att hon även kommer att intervjuas som kommande mottagare av tidningens prestigefyllda utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol.

Vägen är smal och kurvig. Spridda lanthus och skjul sticker upp här och var. När vi har åkt ungefär sex kilometer och efter viss tvekan, bekräftar Patricia och Sandra att vi är framme. Ett avlångt anspråkslöst lanthus i en sluttning inrymmer nämligen hundgården. Infarten är tillfälligt blockerad av en hantverkarbil, så vi parkerar vårt fordon intill landsvägen.

Ägarinnan till Familia Canina Costa del Sol kommer till vårt möte och hälsar oss välkomna. Hon heter Jael Cova och är från Argentina. Vi får veta att hon tvingats kalla på hantverkare för att brådskande sätta upp staket runt tomten. Dels har hon hundar som smiter, dels tar sig vildsvin in på gården.

Jael är ett litet krutpaket i 50-årsåldern som bär stövlar, bruna lantbyxor och en stor röd tröja. Det blonderade håret är uppsatt i en tofs och hon omges av ett halvdussin hundar. Just nu finns det ett 20-tal jyckar på gården, medan ett par till för tillfället är utlokaliserade, då de slåss med de övriga hundarna.

Familia Canina Costa del Sol startades av Jael Cova i Estepona och sedan sex år håller hon till i Ojénbergen. Jael sköter ensam om rescue-hundarna, majoriteten jaktraser som vinthundar och podenco.
–Varje år överges mängder av hundar när jaktsäsongen är över. Det är hemskt, förklarar Patricia.

Våren 2023 antogs i Spanien en ny lag som värnar om djurens välbefinnande. Den ses som en milstolpe, men omfattar inte bruks- och jakthundar.
–Det är inte klokt. Majoriteten av de djur som misshandlas och överges är just jakthundar. Dessa hålls instängda i skjul utan knappt någon mat och tillåts föröka sig vilt. Precis före jakten får de ingen mat alls, för att de ska vara så ivriga som möjligt när de släpps, berättar Patricia upprörd.

Många kustsvenskar, speciellt i Marbella, förknippar namnet Patricia Littorin med rescue-hundar. Det beror på att hon är mycket aktiv i olika Facebookgrupper, där hon organiserar sökande efter försvunna hundar, insamlingar och försöker hitta adoptivfamiljer. Framför allt har hon stor hjälp av en Facebooksida som har mer än 30.000 medlemmar.
–Responsen på ”Svenskar i Marbella” är enorm när det gäller hundar i nöd. Förra året samlades det in tillräckligt med pengar in via gruppen på bara några timmar för att bekosta ett kostsamt kirurgiskt ingrepp. En vit kungspudel hade nämligen fått sin ena tass söndertrampad av ägaren. Den hade läkt ihop helt fel, för ägaren brydde sig inte ens om att ta hunden till en veterinär.

Patricia Littorins engagemang för övergivna djur på Costa del Sol startade så snart hon flyttat till Marbella 2002. Hon fick höra talas om djurskyddsföreningen Triple A och begav sig dit för att adoptera sin första rescue-hund. Där såg hon vilken brist det var på hjälp och förnödenheter.
–Det behövs fortfarande mycket hjälp från frivilliga, men idag har Triple A åtminstone nya och bra installationer. Då saknades det mesta och jag började samla in filtar, madrasser och annat som behövdes brådskande.

För tillfället har Patricia inga egna hundar. Hennes två livskamrater gick båda bort tidigare i år. Den senaste av dem, Taz, blev nästan 18 år gammal och Patricia sörjer fortfarande. Därför fokuserar hon för tillfället på att bistå andra hundar som behöver hjälp.

Via en spansk bekant fick Patricia Littorin för några år sedan höra talas om Familia Canina Costa del Sol. Hon lärde på det viset känna Jael Cova och har sedan dess samarbetat med henne.
–Jael sköter allt själv och är i ständigt behov av hjälp. Många svenskar bidrar med foder, mediciner och framför allt vatten, som det är ont om här. Det går även att göra ekonomiska bidrag via gårdens Facebooksida.

Det fattas aldrig jobb på gården. Jael går upp tidigt varje morgon för att bland annat laga mat i köket. Flera av hundarna har nämligen problem med matsmältningen och kan inte äta vanligt foder. De senaste regnen i området har ställt till förtret och just nu är högsta prioritet som sagt att förstärka staketen. 

Gården är helt anpassad för hundarna. Jael har endast sovrummet för sig själv och det är bara en månad sedan som hon unnade sig en tv. Det finns en grind till sovrummet, men den tar sig flera hundar över. En dag när Jael kom hem från ett långt arbetspass hade de kissat och bajsat ner hela sängen, så madrassen fick slängas. Patricia har dock skaffat en ny stor madrass åt henne, som Jael visar oss stolt och tacksam.

Köket delar hon med några av de mest sjuka hundarna. Ett intilliggande rum är inrymt med möbler precis som en vanlig bostad, trots att det endast är avsett för hundarna. Anledningen är att de ska vänja sig vid ett familjehem inför en väntad adoption. 

Anpassningsperioden från att en övergiven hund omhändertas tills den ges bort till någon familj kan ofta vara upp till ett år, under vilken Jael ger den kärlek och omtanke. Ofta behöver hunden medicinering och samtliga kastreras. När vi besöker gården finns för tillfället en hund i det möblerade rummet som blivit så illa behandlad att den inte går ut. Jael ber oss att inte se den rakt i ögonen, för hunden skyr nämligen alla män.

Patricia Littorin sitter som spindeln i nätet och samordnar allt typ av hjälp för utsatta djur. Hon samarbetar bland annat med organisationen Rotonda Dogs, som skaffar adoptivfamiljer i Sverige och ombesörjer transporter från Spanien. Ungefär en gång i kvartalet förs hundar från Costa del Sol till Sverige, antingen med flyg eller landvägen. I det senare fallet görs många stopp på vägen, så hundarna rastas ordentligt.
–Just nu är det tyvärr färre adoptioner i Sverige. Det verkar vara ekonomisk kris, säger Patricia.

De kustsvenskar som adopterar en rescue-hund väljer i första hand små raser. Detta beror enligt Patricia främst på att det är enklare att resa med en liten hund och många svenskar pendlar mellan Spanien och Sverige.
–Det är viktigt att vara införstådd med vad det innebär att adoptera en rescue-hund. Det är bland det finaste man kan göra, men de flesta omhändertagna hundar har genomgått olika typer av trauman och anpassningstiden kan vara lång.

Tyvärr ger många upp för tidigt. Patricia säger att det tar åtskilliga veckor, kanske upp till tre månader, innan en adoptivhund finner sig tillrätta i ett nytt hem så man måste vara tålmodig. Själv skulle Patricia aldrig köpa en hund.
–Hur kan man göra det när det finns så många hundar i nöd?

Det är numera obligatoriskt att hundar är identifierade med mikrochip. Trots det är det ofta mödosamt att hitta ägaren till ett bortsprunget djur. Detta beror på att många utlänningar, liksom ägare från andra delar av Spanien, inte vet att hundregistret är lokalt. Patricia betonar därför vikten av att registrera sin inflyttade hund hos någon veterinär på kusten.
–Nyligen var det en svensk man som hittade en hund lös vid Golden Mile och genom att annonsera upptäckten på sociala nätverk kunde ägarinnan komma i kontakt med oss. Hon var nyinflyttad på kusten och visste inte att hundens chip måste registreras lokalt också.

Patricia bor i centrala Marbella sedan 2002, men villan har familjen haft ända sedan 1967. 
–Jag var tio år när vi reste till Marbella på semester och bodde på hotell Valdecantos, vid strandpromenaden i Marbella. En dag när pappa och jag vaknade från siestan var mamma inte där. Hon dök upp lite senare och tog med oss i en taxi på en utflykt. Vi fick besöka ett fint spanskt hus ovanför staden och efteråt frågade vad vi tyckte. Vi svarade båda att det var ett fint hus, varpå mamma svarade: ”Vilket tur att ni tycker det, för jag betalade nämligen handpenningen medan ni sov”.

Då låg huset på landet bland olivlundar. Idag är det omgärdat av bebyggelse mitt i samhället. Patricia har följt den enorma utvecklingen i Marbella de senaste 50 åren och även om det är lätt att bli nostalgisk så anser hon de flesta förändringar varit till det bättre.

Patricia Littorin engagerar sig i alla faser när det handlar om att hjälpa djur, och inte bara hundar. Hon anordnar insamlingar, undsätter misshandlade och bortsprungna djur, ombesörjer adoptioner och följer även upp hur det går för de hundar som har lyckan att finna en adoptivfamilj. Många har Patricia att tacka för att de funnit en ny, älskad familjemedlem. Eller för att de återfått sin bortsprungna älskling. Alla är inte svenskar, men många. Det förklarar varför Sydkusten sedan flera år fått otaliga förslag på att Patricia Littorin ska tilldelas utmärkelsen Årets Svensk på Costa del Sol. Det hade kunnat ske tidigare, men som det brukar heta: ”Bättre sent än aldrig”.

Beskedet om utmärkelsen fick Patricia mitt under intervjun som vi spelade in med henne på Familia Canina Costa del Sol. När undertecknad antydde att många föreslagit henne till priset förstod Patricia till en början inte vart samtalet var på väg. Hon fortsatte att berätta om sin hjälpverksamhet. Det krävdes därför ett förtydligande och när poletten väl föll ned och Patricia förstod att hon tilldelas årets pris blev hon först helt stum. Videoreportaget kan ses på SK-tv och släpps samtidigt med denna artikel.

Årets utmärkelse kommer att överräckas vid en ceremoni torsdagen den 19 december i kulturcentret Hospital Real de la Misericordia, i gamla stan i Marbella. Det kommer att ske i närvaro av Marbellas borgmästare Ángeles Muñoz, som korades till Årets Svensk på Costa del Sol 2015. Vid ceremonin kommer även Jael Cova från Familia Canina Costa del Sol att deltaga och ta emot bidraget på 400 euro. 

Tiden är klockan 12.00 och alla som vill närvara för att hylla Patricia Littorin är välkomna. Adressen är: Centro Cultural Hospital Real ”Hospitalillo” de la Misericordia, Plaza Practicante Manuel Cantos. Google Maps: https://maps.app.goo.gl/QrHDrkUexLrkkHVQ9

Motivering: Patricia Littorin tilldelas utmärkelsen Årets Svensk på Costa del Sol 2024 för sitt outtröttliga arbete för djur i nöd. Genom sitt engagemang för utsatta hundar och andra djur är hon ett föredöme inom svenskkolonin. Patricia har i mer än 20 års tid förgyllt livet för en mängd såväl djur som människor, genom att para ihop dem i adoptivfamiljer eller bidraga till känslomässiga återföreningar. Det gör henne välförtjänt av Sydkustens utmärkelse.

Årets Svensk på Costa del Sol är en utmärkelse som sedan 1992 delas ut av tidningen Sydkusten till en person, grupp av personer eller till organisationer/företag som befinns ha utfört något signifikativt för svenskheten på Costa del Sol och/eller svenskarnas integration i Spanien. Förutom ett diplom och en check på 600 euro till pristagaren, ingår numera i priset även ett bidrag på ytterligare 400 euro som ska gå till något välgörande ändamål, enligt pristagarens önskemål. I år är valet inte så svårt och Patricia Littorin vill destinera medlen till Familia Canina Costa del Sol.

Länkar:
Familia Canina Costa del Sol: https://www.facebook.com/FamiliaCaninaEstepona
Triple A Marbella: https://www.tripleamarbella.org
Svenskar i Marbella: https://www.facebook.com/groups/212241382240433

Se videon där Patricia Littorin får veta att hon valts till Årets Svensk på Costa del Sol 2024:

 
            [ingress] => Trots ökad medvetenhet i Spanien om sällskapsdjur och deras välbefinnande misshandlas och överges ett stort antal fortfarande, bland annat på Costa del Sol. Andra råkar springa bort, vilket skapar stor ångest för såväl djuret som dess ägare. Det är då Patricia Littorin rycker in för att undsätta hundar och återförena familjer. Hon är sedan mer än 20 år en av de största eldsjälarna i djurskyddssammanhang och det gör henne förtjänt av Sydkustens utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol 2024.
            [headline] => Hundarnas beskyddare på Costa del Sol
            [page] => 0
            [modified] => 20241201203730
            [created] => 20241122175950
            [publishStart] => 20241202070000
            [publishStop] => 20250521185959
            [fullArticle] => Hundarnas beskyddare på Costa del Sol Trots ökad medvetenhet i Spanien om sällskapsdjur och deras välbefinnande misshandlas och överges ett stort antal fortfarande, bland annat på Costa del Sol. Andra råkar springa bort, vilket skapar stor ångest för såväl djuret som dess ägare. Det är då Patricia Littorin rycker in för att undsätta hundar och återförena familjer. Hon är sedan mer än 20 år en av de största eldsjälarna i djurskyddssammanhang och det gör henne förtjänt av Sydkustens utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol 2024. Vi träffas på parkeringsplatsen utanför matbutiken Aldi, intill Marbellasjukhuset Costa del Sol. Det är några dagar in i november och vädret väldigt ombytligt. Det är ömsom sol, ömsom mörka moln, men en behaglig temperatur på drygt 20 grader. Patricia Littorin anländer i sällskap av sin dotter Sandra och är på strålande humör. Hon har på sig en färgglad sidenblus och det är första gången vi ses personligen.
–Hej. Vad trevligt att äntligen träffas! 

Vägen dit vi ska är inget vidare, så vi åker i en gemensam bil och styr rakt upp mot bergen. Vi har stämt möte för att Sydkusten ska göra ett reportage om arbetet som Patricia Littorin utför i samarbete med hundgården Familia Canina Costa del Sol. Vad Patricia inte vet är att hon även kommer att intervjuas som kommande mottagare av tidningens prestigefyllda utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol.

Vägen är smal och kurvig. Spridda lanthus och skjul sticker upp här och var. När vi har åkt ungefär sex kilometer och efter viss tvekan, bekräftar Patricia och Sandra att vi är framme. Ett avlångt anspråkslöst lanthus i en sluttning inrymmer nämligen hundgården. Infarten är tillfälligt blockerad av en hantverkarbil, så vi parkerar vårt fordon intill landsvägen.

Ägarinnan till Familia Canina Costa del Sol kommer till vårt möte och hälsar oss välkomna. Hon heter Jael Cova och är från Argentina. Vi får veta att hon tvingats kalla på hantverkare för att brådskande sätta upp staket runt tomten. Dels har hon hundar som smiter, dels tar sig vildsvin in på gården.

Jael är ett litet krutpaket i 50-årsåldern som bär stövlar, bruna lantbyxor och en stor röd tröja. Det blonderade håret är uppsatt i en tofs och hon omges av ett halvdussin hundar. Just nu finns det ett 20-tal jyckar på gården, medan ett par till för tillfället är utlokaliserade, då de slåss med de övriga hundarna.

Familia Canina Costa del Sol startades av Jael Cova i Estepona och sedan sex år håller hon till i Ojénbergen. Jael sköter ensam om rescue-hundarna, majoriteten jaktraser som vinthundar och podenco.
–Varje år överges mängder av hundar när jaktsäsongen är över. Det är hemskt, förklarar Patricia.

Våren 2023 antogs i Spanien en ny lag som värnar om djurens välbefinnande. Den ses som en milstolpe, men omfattar inte bruks- och jakthundar.
–Det är inte klokt. Majoriteten av de djur som misshandlas och överges är just jakthundar. Dessa hålls instängda i skjul utan knappt någon mat och tillåts föröka sig vilt. Precis före jakten får de ingen mat alls, för att de ska vara så ivriga som möjligt när de släpps, berättar Patricia upprörd.

Många kustsvenskar, speciellt i Marbella, förknippar namnet Patricia Littorin med rescue-hundar. Det beror på att hon är mycket aktiv i olika Facebookgrupper, där hon organiserar sökande efter försvunna hundar, insamlingar och försöker hitta adoptivfamiljer. Framför allt har hon stor hjälp av en Facebooksida som har mer än 30.000 medlemmar.
–Responsen på ”Svenskar i Marbella” är enorm när det gäller hundar i nöd. Förra året samlades det in tillräckligt med pengar in via gruppen på bara några timmar för att bekosta ett kostsamt kirurgiskt ingrepp. En vit kungspudel hade nämligen fått sin ena tass söndertrampad av ägaren. Den hade läkt ihop helt fel, för ägaren brydde sig inte ens om att ta hunden till en veterinär.

Patricia Littorins engagemang för övergivna djur på Costa del Sol startade så snart hon flyttat till Marbella 2002. Hon fick höra talas om djurskyddsföreningen Triple A och begav sig dit för att adoptera sin första rescue-hund. Där såg hon vilken brist det var på hjälp och förnödenheter.
–Det behövs fortfarande mycket hjälp från frivilliga, men idag har Triple A åtminstone nya och bra installationer. Då saknades det mesta och jag började samla in filtar, madrasser och annat som behövdes brådskande.

För tillfället har Patricia inga egna hundar. Hennes två livskamrater gick båda bort tidigare i år. Den senaste av dem, Taz, blev nästan 18 år gammal och Patricia sörjer fortfarande. Därför fokuserar hon för tillfället på att bistå andra hundar som behöver hjälp.

Via en spansk bekant fick Patricia Littorin för några år sedan höra talas om Familia Canina Costa del Sol. Hon lärde på det viset känna Jael Cova och har sedan dess samarbetat med henne.
–Jael sköter allt själv och är i ständigt behov av hjälp. Många svenskar bidrar med foder, mediciner och framför allt vatten, som det är ont om här. Det går även att göra ekonomiska bidrag via gårdens Facebooksida.

Det fattas aldrig jobb på gården. Jael går upp tidigt varje morgon för att bland annat laga mat i köket. Flera av hundarna har nämligen problem med matsmältningen och kan inte äta vanligt foder. De senaste regnen i området har ställt till förtret och just nu är högsta prioritet som sagt att förstärka staketen. 

Gården är helt anpassad för hundarna. Jael har endast sovrummet för sig själv och det är bara en månad sedan som hon unnade sig en tv. Det finns en grind till sovrummet, men den tar sig flera hundar över. En dag när Jael kom hem från ett långt arbetspass hade de kissat och bajsat ner hela sängen, så madrassen fick slängas. Patricia har dock skaffat en ny stor madrass åt henne, som Jael visar oss stolt och tacksam.

Köket delar hon med några av de mest sjuka hundarna. Ett intilliggande rum är inrymt med möbler precis som en vanlig bostad, trots att det endast är avsett för hundarna. Anledningen är att de ska vänja sig vid ett familjehem inför en väntad adoption. 

Anpassningsperioden från att en övergiven hund omhändertas tills den ges bort till någon familj kan ofta vara upp till ett år, under vilken Jael ger den kärlek och omtanke. Ofta behöver hunden medicinering och samtliga kastreras. När vi besöker gården finns för tillfället en hund i det möblerade rummet som blivit så illa behandlad att den inte går ut. Jael ber oss att inte se den rakt i ögonen, för hunden skyr nämligen alla män.

Patricia Littorin sitter som spindeln i nätet och samordnar allt typ av hjälp för utsatta djur. Hon samarbetar bland annat med organisationen Rotonda Dogs, som skaffar adoptivfamiljer i Sverige och ombesörjer transporter från Spanien. Ungefär en gång i kvartalet förs hundar från Costa del Sol till Sverige, antingen med flyg eller landvägen. I det senare fallet görs många stopp på vägen, så hundarna rastas ordentligt.
–Just nu är det tyvärr färre adoptioner i Sverige. Det verkar vara ekonomisk kris, säger Patricia.

De kustsvenskar som adopterar en rescue-hund väljer i första hand små raser. Detta beror enligt Patricia främst på att det är enklare att resa med en liten hund och många svenskar pendlar mellan Spanien och Sverige.
–Det är viktigt att vara införstådd med vad det innebär att adoptera en rescue-hund. Det är bland det finaste man kan göra, men de flesta omhändertagna hundar har genomgått olika typer av trauman och anpassningstiden kan vara lång.

Tyvärr ger många upp för tidigt. Patricia säger att det tar åtskilliga veckor, kanske upp till tre månader, innan en adoptivhund finner sig tillrätta i ett nytt hem så man måste vara tålmodig. Själv skulle Patricia aldrig köpa en hund.
–Hur kan man göra det när det finns så många hundar i nöd?

Det är numera obligatoriskt att hundar är identifierade med mikrochip. Trots det är det ofta mödosamt att hitta ägaren till ett bortsprunget djur. Detta beror på att många utlänningar, liksom ägare från andra delar av Spanien, inte vet att hundregistret är lokalt. Patricia betonar därför vikten av att registrera sin inflyttade hund hos någon veterinär på kusten.
–Nyligen var det en svensk man som hittade en hund lös vid Golden Mile och genom att annonsera upptäckten på sociala nätverk kunde ägarinnan komma i kontakt med oss. Hon var nyinflyttad på kusten och visste inte att hundens chip måste registreras lokalt också.

Patricia bor i centrala Marbella sedan 2002, men villan har familjen haft ända sedan 1967. 
–Jag var tio år när vi reste till Marbella på semester och bodde på hotell Valdecantos, vid strandpromenaden i Marbella. En dag när pappa och jag vaknade från siestan var mamma inte där. Hon dök upp lite senare och tog med oss i en taxi på en utflykt. Vi fick besöka ett fint spanskt hus ovanför staden och efteråt frågade vad vi tyckte. Vi svarade båda att det var ett fint hus, varpå mamma svarade: ”Vilket tur att ni tycker det, för jag betalade nämligen handpenningen medan ni sov”.

Då låg huset på landet bland olivlundar. Idag är det omgärdat av bebyggelse mitt i samhället. Patricia har följt den enorma utvecklingen i Marbella de senaste 50 åren och även om det är lätt att bli nostalgisk så anser hon de flesta förändringar varit till det bättre.

Patricia Littorin engagerar sig i alla faser när det handlar om att hjälpa djur, och inte bara hundar. Hon anordnar insamlingar, undsätter misshandlade och bortsprungna djur, ombesörjer adoptioner och följer även upp hur det går för de hundar som har lyckan att finna en adoptivfamilj. Många har Patricia att tacka för att de funnit en ny, älskad familjemedlem. Eller för att de återfått sin bortsprungna älskling. Alla är inte svenskar, men många. Det förklarar varför Sydkusten sedan flera år fått otaliga förslag på att Patricia Littorin ska tilldelas utmärkelsen Årets Svensk på Costa del Sol. Det hade kunnat ske tidigare, men som det brukar heta: ”Bättre sent än aldrig”.

Beskedet om utmärkelsen fick Patricia mitt under intervjun som vi spelade in med henne på Familia Canina Costa del Sol. När undertecknad antydde att många föreslagit henne till priset förstod Patricia till en början inte vart samtalet var på väg. Hon fortsatte att berätta om sin hjälpverksamhet. Det krävdes därför ett förtydligande och när poletten väl föll ned och Patricia förstod att hon tilldelas årets pris blev hon först helt stum. Videoreportaget kan ses på SK-tv och släpps samtidigt med denna artikel.

Årets utmärkelse kommer att överräckas vid en ceremoni torsdagen den 19 december i kulturcentret Hospital Real de la Misericordia, i gamla stan i Marbella. Det kommer att ske i närvaro av Marbellas borgmästare Ángeles Muñoz, som korades till Årets Svensk på Costa del Sol 2015. Vid ceremonin kommer även Jael Cova från Familia Canina Costa del Sol att deltaga och ta emot bidraget på 400 euro. 

Tiden är klockan 12.00 och alla som vill närvara för att hylla Patricia Littorin är välkomna. Adressen är: Centro Cultural Hospital Real ”Hospitalillo” de la Misericordia, Plaza Practicante Manuel Cantos. Google Maps: https://maps.app.goo.gl/QrHDrkUexLrkkHVQ9

Motivering: Patricia Littorin tilldelas utmärkelsen Årets Svensk på Costa del Sol 2024 för sitt outtröttliga arbete för djur i nöd. Genom sitt engagemang för utsatta hundar och andra djur är hon ett föredöme inom svenskkolonin. Patricia har i mer än 20 års tid förgyllt livet för en mängd såväl djur som människor, genom att para ihop dem i adoptivfamiljer eller bidraga till känslomässiga återföreningar. Det gör henne välförtjänt av Sydkustens utmärkelse.

Årets Svensk på Costa del Sol är en utmärkelse som sedan 1992 delas ut av tidningen Sydkusten till en person, grupp av personer eller till organisationer/företag som befinns ha utfört något signifikativt för svenskheten på Costa del Sol och/eller svenskarnas integration i Spanien. Förutom ett diplom och en check på 600 euro till pristagaren, ingår numera i priset även ett bidrag på ytterligare 400 euro som ska gå till något välgörande ändamål, enligt pristagarens önskemål. I år är valet inte så svårt och Patricia Littorin vill destinera medlen till Familia Canina Costa del Sol.

Länkar:
Familia Canina Costa del Sol: https://www.facebook.com/FamiliaCaninaEstepona
Triple A Marbella: https://www.tripleamarbella.org
Svenskar i Marbella: https://www.facebook.com/groups/212241382240433

Se videon där Patricia Littorin får veta att hon valts till Årets Svensk på Costa del Sol 2024:

  Många kustsvenskar förknippar Patricia Littorin med rescue-hundar. Hon anordnar insamlingar, söker adoptivfamiljer och efterlyser hundar som sprungit bort. Patricia Littorin har engagerat sig för hundars och andra djurs välbefinnande sedan hon bosatte sig på Costa del Sol 2002. Sedan flera år hjälper hon Jael Cova, som driver Familia Canina Costa del Sol i Ojénbergen. Den nya spanska lagen och djurens välbefinnande omfattar inte jakthundar, som är de som misshandlas i störst utsträckning. Jael Cova är från Argentina och sköter själv om mer än 20 hundar åt gången i sin lantgård. Hon har begränsade resurser, men får ovärderlig hjälp av Patricia Littorin. När Patricia skulle adoptera sin första hund fick hon upp ögonen för det enorma hjälpbehovet. Mottagaren av utmärkelsen Årets Svensk på Costa del Sol 2024 fick reda på utnämningen mitt under inspelningen av en video för SK-tv. Majoriteten av de omhändertagna djuren på Familia Canina Costa del Sol är jaktraser. Patricas dotter Sandra har ärvt sin mammas omtanke för övergivna hundar och hjälper också Jael Cova. Patricia Littorin är aktiv i Facebookgrupper som ”Svenskar i Marbella”, där hon efterlyser bortsprungna hundar och söker adoptivfamiljer. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 42169
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => De hårdaste kritikerna av Isabel Díaz Ayuso likställer regionpresidenten i Madrid med Donald Trump. Hon anklagas för populism och förefaller dessutom, precis som den amerikanske presidenten, kunna stå emot alla typer av personliga skandaler. Extra meriterande när det gäller Ayuso (för att inte säga skräckinjagande) är att hon inte bara reder ut sina skandaler utan dessutom har en unik förmåga att vända dem mot sina rivaler. I veckan fick vi ett nytt exempel på detta.

Väldigt få visste vem Isabel Díaz Ayuso var, när dåvarande PP-ledaren Pablo Casado utsåg henne till kandidat i regionvalet i Madrid 2019. Född i den spanska huvudstaden 1978 och utbildad journalist, hade Ayuso främst utmärkt sig som pressekreterare för flera tidigare PP-presidenter i Madrid. Hon fick bland annat idén att skapa ett Twitter-konto åt Esperanza Aguirres hund ”Pecas”, som blev en stor snackis.

I regionvalet 2019 noterade Partido Popular sitt sämsta resultat någonsin i Madrid och fick endast 22 procent av rösterna. Socialistpartiets Ángel Gabilondo vann valet, men Díaz Ayuso lyckades komma till makten och säkra en högerregering i huvudstaden i koalition med liberala Ciudadanos.

Några månader senare utsåg Díaz Ayuso den tidigare regeringstalesmannen med José María Aznar, Miguel Ángel Rodríguez, till kabinettschef. Han är en erkänt skicklig politiskt strateg, men lika kontroversiell. För att göra en ny liknelse med Trump-administrationen så är Rodríguez motsvarigheten till Steve Bannon, med sin ultraliberala ideologi.

Rodríguez fick tidigare sparken som regeringstalesman för att han var för högerradikal till och med för Aznar-regeringen. Hans utnämning till ny kabinettschef i Madrid ogillades starkt av koalitionspartnern Ciudadanos, som dock tvingades rätta sig i ledet.

I mars 2020 bröt coronapandemin ut i Spanien. Díaz Ayuso var en av de första kända makthavarna att smittas och sedan förvandlades hon till regeringens främsta motståndare. Regionstyret i Madrid utmärkte sig under pandemin för att gå emot allt och alla, trots att statistiken visade att det var där det största antalet dödsoffer skördades. Hemliga direktiv beordrade att smittade åldringar på vårdhem inte skulle föras till sjukhus och trots att protokollet uppges ha kostat nära 20.000 människor livet, har alla försök att ställa regionstyret till svars misslyckats.

Bättre gick det för Díaz Ayusos bror, Tomás, under pandemin. Det avslöjades nämligen senare att han fick nära 300.000 euro i provision på ett enda kontrakt för försäljning av munskydd till Madrids region, som alltså styrdes av hans egen syster. Skandalen blev föremål för utredningar både i Spanien och på EU-nivå, men båda rann ut i sanden.

Parallellt försökte den dåvarande PP-ledaren Pablo Casado granska korruptionsmisstankarna. Isabel Díaz Ayuso hade under pandemin förvandlats till vänsterregeringens främsta motståndare, så pass att Casado kände sig hotad på sin post som oppositionsledare. 

Här iscensatte Ayuso, tillsammans med Miguel Ángel Rodríguez, en kupp mot sin partiledare som hade fått självaste Machiavelli att bli grön av avund. Ayuso mobiliserade sina anhängare, som är nästan lika fanatiska som Trumps supportrar, och fick dem att bland annat demonstrera utanför PP:s högkvarter med krav om Casados avgång.

På mindre än en vecka fick Ayuso hela PP-ledningen på fall och någon månad senare valdes den galiciske regionpresidenten Alberto Núñez Feijóo till ny partiledare. Han har av förståeliga skäl passat sig väldigt noga för att ifrågasätta Madrids regionpresident.

Året före Ayuso gjorde sig av med Casado hade hon stärkt sin position genom att göra sig av med en en annan rival. Det var i det fallet koalitionspartnern Ciudadanos, som hade möjliggjort att hon kom till makten trots valförlusten. När Ciudadanos orsakade en regeringskris i Murcia agerade Ayuso, på inrådan av sin kabinettschef, blixtsnabbt. Innan Ciudadanos ens hann presentera ett eventuellt misstroendevotum även i Madrid kallade Ayuso till nyval. I det gick PP kraftigt framåt och Ciudadanos förnyade inte ett enda av sina tidigare 26 mandat.

I regionvalet 2021 slog Ayuso faktiskt ihjäl två flugor i en smäll. Ledaren för Unidas Podemos, Pablo Iglesias, såg henne nämligen som ett så allvarligt hot att han avgick som andre vice regeringschef för att ställa upp som vänsterpartiets huvudkandidat i nyvalet i Madrid. Podemos resultat blev dock en besvikelse och Iglesias valde att lämna politiken. Ytterligare en politisk trofé på Ayusos hylla.

Nu styrde Isabel Díaz Ayuso istället med stöd av Vox. Hon höll dock det högerradikala partiet på armlängds avstånd och utanför regionregeringen. Genom att driva sin egen högerpopulistiska politik har regionpresidenten i Madrid successivt vunnit över anhängare från Vox. 

När det så var ordinarie regionval i maj 2022 vann Partido Popular i Madrid med egen majoritet. Ayuso säkrade 70 av de 135 platserna i regionparlamentet och nu var det det tidigare stödpartiet Vox som vittrade sönder. Deras ledare i Madrid, Rocío Monasterio, tvingades senare i sin tur bort av partiledningen.

Under pandemin lärde Díaz Ayuso känna sin nuvarande partner, en frånskild affärsman vid namn Alberto González Amador. Deras relation hölls länge hemlig, men blev förstasidesstoff i år. Anledningen var avslöjanden om att fästmannen tjänat en förmögenhet under pandemin, närmare två miljoner euro, och samtidigt gjort sig skyldig till skattebrott. Genom att dra av luftfakturor undvek González Amador att betala 350.000 euro i skatt för dessa intäkter.

Skattebrottet ser ut att ha begåtts innan González Amador och Díaz Ayuso blev ett par, men de bor tillsammans i en lyxduplex som misstänks vara betald med svarta pengar. Dessutom förefaller bostaden ha renoverats utan byggtillstånd.

När skandalen kring Ayusos partner blev känd gick regionpresidenten och hennes kabinettsekreterare till omedelbar motattack. Ayuso höll flera presskonferenser där hon försvarade sin pojkvän och anklagade regeringen för att driva en smutskastningskampanj i syfte att skada henne. Både Ayuso och kabinettssekreteraren Rodríguez spred falska uppgifter som gjorde gällande att skatteverket var skyldigt González Amador skatteåterbäring och att regeringen skulle ha förbjudit åklagarämbetet att nå en förlikning i målet. I samma veva spred Rodríguez även lögner om journalister som försökt utreda misstankarna kring parets våning i Madrid.

Snart publicerade ett par vänstermedier e-brev som påvisade att González Amador genom sin advokat medgivit skattebrott, för att undvika fängelse. Riksåklagarämbetet gick även ut med en presskommuniké där det dementerade de falska uppgifter som spridits av Miguel Ángel Rodríguez. Dessa hade bland annat återgivits utan källkontroll av spanska högermedier som El Mundo.

Om du har läst min blogg så här långt så kanske du anar vad som skedde härnäst. Det som från början var en skandal som omfattade Ayusos partner vändes plötsligt till att bli en offensiv mot åklagarämbetet för påstått läckage av hemligstämplade uppgifter. González Amador, som alltså genom sin advokat erkänt skattebrott, har stämt ett flertal personer och utredningen av den misstänkta läckan har gått framåt i kryssningsfart, medan skattebrottsmålet mot Ayusos partner samlar damm.

Det har gått så långt att självaste riksåklagaren Álvaro García Ortiz nu riskerar åtal och har fått sin mobil och annan känslig utrustning beslagtagen för granskning. Den omfattande utredningen av den misstänkta läckan av hemliga utredningsuppgifter måste ses med kännedom om att det är en trist kutym i Spanien att utredningshemligheter vädras i medierna och att det ytterst sällan föranleder närmare granskning.

Den senaste, men säkert inte sista av Ayusos ”offer”, är ledaren för socialisterna i Madridregionen. Juan Lobato, som redan ansågs sitta löst på sin post, avgick i veckan efter att det framkommit att han försökt skydda sin rygg genom att presentera en intern konversation inför en notarie. Konversationen tros visa hur högt uppsatta personer på presidentpalatset La Moncloa spridit det hemligstämplade brevet där González Amador erkänner skattebrott. Paradoxalt nog publicerades detaljerna från förhöret med Lobato i medierna bara minuter senare, i ett mål som alltså behandlar läckan av utredningsmaterial...

En efter en faller alla Ayusos rivaler och det återstår att se om regeringschefen Pedro Sánchez blir hennes huvudtrofé. Det som många håller för troligt är att en som definitivt står på tur är PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo. Mot bakgrund av hur det gick för hans företrädare har den nuvarande partiledaren gått som på ägg kring Ayuso. Hon har sin egen agenda, som när hon nyligen gav en förtjänstmedalj till den argentinske presidenten Javier Milei eller kallade Pedro Sánchez hustru, Begoña Gómez, till förhör i ett regionalt utskott för att granska de påstådda korruptionsanklagelserna mot henne.

I många bemärkelser är Isabel Díaz Ayuso sedan länge den verkliga oppositionsledaren i Spanien och det är nog bara en tidsfråga innan hon även blir det officiellt. Mot bakgrund av hennes meritlista kan man förstå om Alberto Núñez Feijóo känner kalla kårar.
            [ingress] => MATS BJÖRKMAN  Spaniens regeringschef Pedro Sánchez hålls som ett exempel på någon som kan reda ut de värsta politiska stormar och han har till och med skrivit en bok med titeln ”Handbok i uthållighet”. Sánchez ligger dock i lä i jämförelse med sin ärkerival Isabel Díaz Ayuso, regionpresident i Madrid för Partido Popular.
            [headline] => Bäst att inte hamna i Ayusos väg
            [page] => 0
            [modified] => 20241201181156
            [created] => 20241127195605
            [publishStart] => 20241202065900
            [publishStop] => 20250310081159
            [fullArticle] => Bäst att inte hamna i Ayusos väg MATS BJÖRKMAN  Spaniens regeringschef Pedro Sánchez hålls som ett exempel på någon som kan reda ut de värsta politiska stormar och han har till och med skrivit en bok med titeln ”Handbok i uthållighet”. Sánchez ligger dock i lä i jämförelse med sin ärkerival Isabel Díaz Ayuso, regionpresident i Madrid för Partido Popular. De hårdaste kritikerna av Isabel Díaz Ayuso likställer regionpresidenten i Madrid med Donald Trump. Hon anklagas för populism och förefaller dessutom, precis som den amerikanske presidenten, kunna stå emot alla typer av personliga skandaler. Extra meriterande när det gäller Ayuso (för att inte säga skräckinjagande) är att hon inte bara reder ut sina skandaler utan dessutom har en unik förmåga att vända dem mot sina rivaler. I veckan fick vi ett nytt exempel på detta.

Väldigt få visste vem Isabel Díaz Ayuso var, när dåvarande PP-ledaren Pablo Casado utsåg henne till kandidat i regionvalet i Madrid 2019. Född i den spanska huvudstaden 1978 och utbildad journalist, hade Ayuso främst utmärkt sig som pressekreterare för flera tidigare PP-presidenter i Madrid. Hon fick bland annat idén att skapa ett Twitter-konto åt Esperanza Aguirres hund ”Pecas”, som blev en stor snackis.

I regionvalet 2019 noterade Partido Popular sitt sämsta resultat någonsin i Madrid och fick endast 22 procent av rösterna. Socialistpartiets Ángel Gabilondo vann valet, men Díaz Ayuso lyckades komma till makten och säkra en högerregering i huvudstaden i koalition med liberala Ciudadanos.

Några månader senare utsåg Díaz Ayuso den tidigare regeringstalesmannen med José María Aznar, Miguel Ángel Rodríguez, till kabinettschef. Han är en erkänt skicklig politiskt strateg, men lika kontroversiell. För att göra en ny liknelse med Trump-administrationen så är Rodríguez motsvarigheten till Steve Bannon, med sin ultraliberala ideologi.

Rodríguez fick tidigare sparken som regeringstalesman för att han var för högerradikal till och med för Aznar-regeringen. Hans utnämning till ny kabinettschef i Madrid ogillades starkt av koalitionspartnern Ciudadanos, som dock tvingades rätta sig i ledet.

I mars 2020 bröt coronapandemin ut i Spanien. Díaz Ayuso var en av de första kända makthavarna att smittas och sedan förvandlades hon till regeringens främsta motståndare. Regionstyret i Madrid utmärkte sig under pandemin för att gå emot allt och alla, trots att statistiken visade att det var där det största antalet dödsoffer skördades. Hemliga direktiv beordrade att smittade åldringar på vårdhem inte skulle föras till sjukhus och trots att protokollet uppges ha kostat nära 20.000 människor livet, har alla försök att ställa regionstyret till svars misslyckats.

Bättre gick det för Díaz Ayusos bror, Tomás, under pandemin. Det avslöjades nämligen senare att han fick nära 300.000 euro i provision på ett enda kontrakt för försäljning av munskydd till Madrids region, som alltså styrdes av hans egen syster. Skandalen blev föremål för utredningar både i Spanien och på EU-nivå, men båda rann ut i sanden.

Parallellt försökte den dåvarande PP-ledaren Pablo Casado granska korruptionsmisstankarna. Isabel Díaz Ayuso hade under pandemin förvandlats till vänsterregeringens främsta motståndare, så pass att Casado kände sig hotad på sin post som oppositionsledare. 

Här iscensatte Ayuso, tillsammans med Miguel Ángel Rodríguez, en kupp mot sin partiledare som hade fått självaste Machiavelli att bli grön av avund. Ayuso mobiliserade sina anhängare, som är nästan lika fanatiska som Trumps supportrar, och fick dem att bland annat demonstrera utanför PP:s högkvarter med krav om Casados avgång.

På mindre än en vecka fick Ayuso hela PP-ledningen på fall och någon månad senare valdes den galiciske regionpresidenten Alberto Núñez Feijóo till ny partiledare. Han har av förståeliga skäl passat sig väldigt noga för att ifrågasätta Madrids regionpresident.

Året före Ayuso gjorde sig av med Casado hade hon stärkt sin position genom att göra sig av med en en annan rival. Det var i det fallet koalitionspartnern Ciudadanos, som hade möjliggjort att hon kom till makten trots valförlusten. När Ciudadanos orsakade en regeringskris i Murcia agerade Ayuso, på inrådan av sin kabinettschef, blixtsnabbt. Innan Ciudadanos ens hann presentera ett eventuellt misstroendevotum även i Madrid kallade Ayuso till nyval. I det gick PP kraftigt framåt och Ciudadanos förnyade inte ett enda av sina tidigare 26 mandat.

I regionvalet 2021 slog Ayuso faktiskt ihjäl två flugor i en smäll. Ledaren för Unidas Podemos, Pablo Iglesias, såg henne nämligen som ett så allvarligt hot att han avgick som andre vice regeringschef för att ställa upp som vänsterpartiets huvudkandidat i nyvalet i Madrid. Podemos resultat blev dock en besvikelse och Iglesias valde att lämna politiken. Ytterligare en politisk trofé på Ayusos hylla.

Nu styrde Isabel Díaz Ayuso istället med stöd av Vox. Hon höll dock det högerradikala partiet på armlängds avstånd och utanför regionregeringen. Genom att driva sin egen högerpopulistiska politik har regionpresidenten i Madrid successivt vunnit över anhängare från Vox. 

När det så var ordinarie regionval i maj 2022 vann Partido Popular i Madrid med egen majoritet. Ayuso säkrade 70 av de 135 platserna i regionparlamentet och nu var det det tidigare stödpartiet Vox som vittrade sönder. Deras ledare i Madrid, Rocío Monasterio, tvingades senare i sin tur bort av partiledningen.

Under pandemin lärde Díaz Ayuso känna sin nuvarande partner, en frånskild affärsman vid namn Alberto González Amador. Deras relation hölls länge hemlig, men blev förstasidesstoff i år. Anledningen var avslöjanden om att fästmannen tjänat en förmögenhet under pandemin, närmare två miljoner euro, och samtidigt gjort sig skyldig till skattebrott. Genom att dra av luftfakturor undvek González Amador att betala 350.000 euro i skatt för dessa intäkter.

Skattebrottet ser ut att ha begåtts innan González Amador och Díaz Ayuso blev ett par, men de bor tillsammans i en lyxduplex som misstänks vara betald med svarta pengar. Dessutom förefaller bostaden ha renoverats utan byggtillstånd.

När skandalen kring Ayusos partner blev känd gick regionpresidenten och hennes kabinettsekreterare till omedelbar motattack. Ayuso höll flera presskonferenser där hon försvarade sin pojkvän och anklagade regeringen för att driva en smutskastningskampanj i syfte att skada henne. Både Ayuso och kabinettssekreteraren Rodríguez spred falska uppgifter som gjorde gällande att skatteverket var skyldigt González Amador skatteåterbäring och att regeringen skulle ha förbjudit åklagarämbetet att nå en förlikning i målet. I samma veva spred Rodríguez även lögner om journalister som försökt utreda misstankarna kring parets våning i Madrid.

Snart publicerade ett par vänstermedier e-brev som påvisade att González Amador genom sin advokat medgivit skattebrott, för att undvika fängelse. Riksåklagarämbetet gick även ut med en presskommuniké där det dementerade de falska uppgifter som spridits av Miguel Ángel Rodríguez. Dessa hade bland annat återgivits utan källkontroll av spanska högermedier som El Mundo.

Om du har läst min blogg så här långt så kanske du anar vad som skedde härnäst. Det som från början var en skandal som omfattade Ayusos partner vändes plötsligt till att bli en offensiv mot åklagarämbetet för påstått läckage av hemligstämplade uppgifter. González Amador, som alltså genom sin advokat erkänt skattebrott, har stämt ett flertal personer och utredningen av den misstänkta läckan har gått framåt i kryssningsfart, medan skattebrottsmålet mot Ayusos partner samlar damm.

Det har gått så långt att självaste riksåklagaren Álvaro García Ortiz nu riskerar åtal och har fått sin mobil och annan känslig utrustning beslagtagen för granskning. Den omfattande utredningen av den misstänkta läckan av hemliga utredningsuppgifter måste ses med kännedom om att det är en trist kutym i Spanien att utredningshemligheter vädras i medierna och att det ytterst sällan föranleder närmare granskning.

Den senaste, men säkert inte sista av Ayusos ”offer”, är ledaren för socialisterna i Madridregionen. Juan Lobato, som redan ansågs sitta löst på sin post, avgick i veckan efter att det framkommit att han försökt skydda sin rygg genom att presentera en intern konversation inför en notarie. Konversationen tros visa hur högt uppsatta personer på presidentpalatset La Moncloa spridit det hemligstämplade brevet där González Amador erkänner skattebrott. Paradoxalt nog publicerades detaljerna från förhöret med Lobato i medierna bara minuter senare, i ett mål som alltså behandlar läckan av utredningsmaterial...

En efter en faller alla Ayusos rivaler och det återstår att se om regeringschefen Pedro Sánchez blir hennes huvudtrofé. Det som många håller för troligt är att en som definitivt står på tur är PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo. Mot bakgrund av hur det gick för hans företrädare har den nuvarande partiledaren gått som på ägg kring Ayuso. Hon har sin egen agenda, som när hon nyligen gav en förtjänstmedalj till den argentinske presidenten Javier Milei eller kallade Pedro Sánchez hustru, Begoña Gómez, till förhör i ett regionalt utskott för att granska de påstådda korruptionsanklagelserna mot henne.

I många bemärkelser är Isabel Díaz Ayuso sedan länge den verkliga oppositionsledaren i Spanien och det är nog bara en tidsfråga innan hon även blir det officiellt. Mot bakgrund av hennes meritlista kan man förstå om Alberto Núñez Feijóo känner kalla kårar. Det slutar inte bra för de som utmanar Madrids regionpresident Isabel Díaz Ayuso. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 41960
            [sectionId] => 146
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vid jubileumsfesten i Madrid den 26 september närvarade bland andra Madrids borgmästare José Luís Martínez-Almeida, Göteborgs borgmästare Aslan Akbas, vice talmannen i den spanska senaten Javier Maroto och Sveriges nye ambassadör i Madrid Per-Arne Hjelmborn. Skådespelare underhöll gästerna, utklädda till kända svenska och spanska figurer som Pippi Långstrump och Don Quijote. Ljusen på jubileumstårtan blåstes ut till operasång.
–Vi har planerat för jubileumsfesten i nära ett år och det har varit väldigt intensivt, speciellt de sista månaderna, berättar Svensk-Spanska Handelskammarens VD Anna Fransson.

En huvudroll i firandet har den jubileumsbok som är på 240 sidor och som innehåller mer än 200 fotografier från kammarens och Spaniens historia sedan hundra år tillbaka. Den har tryckts upp på både spanska och svenska och säljs i samband med jubileet av Handelskammaren.

Boken har producerats av Ingela Brandberg, Antonio Cordón och tidigare ordföranden i Kammaren Ingemar Naeve. Den senare har främst haft till uppgift att finna sponsorer för att finansiera projektet.
–Vi trodde aldrig att vi skulle bli klara för det dök hela tiden upp nytt material som förtjänade att inkluderas i boken, trots att det inte var planerat från början,  berättar Ingela Brandberg och Antonio Cordón. De har gjort det största jobbet, oavlönat, med att samla ihop allt material och bilder.
–Det har verkligen inte varit enkelt. Handelskammaren har flyttat ett antal gånger genom åren och mycket arkivmaterial har gått förlorat, men vi fann en guldåder i form av de bulletiner som kammaren givit ut och som det fanns kopior av bevarade i riksarkivet, tillägger Ingemar Naeve.

Den svenska titeln på jubileumsboken är ”Fjärran och ändå så nära” och syftar på att trots avståndet och de kulturella skillnaderna så har de spansk-svenska relationerna sedan början på 1900-talet varit anmärkningsvärda. I förhållande till landets begränsade storlek och befolkningsmängd har Sverige haft en framskjuten position i handelsrelationerna med Spanien. Detta beror bland annat på att ett flertal svenska eldsjälar bidrog till att stärka banden mellan Spanien och Sverige under en period när Francoregimen var isolerad från övriga världen. 

Svensk-Spanska Handelskammaren var den sjunde i sitt slag som grundades utanför Sverige. Innan hade dock nära kontakter redan knutits med spanska makthavare och företagare genom ”Las Corderadas”, en orden där till en början uteslutande män samlades för att frossa i dilamm och dricka goda Riojaviner. Traditionen lever kvar än idag och leds i dagsläget av Anna Fransson.

Jubileumsboken är inte bara en nostalgisk resa för svenska företagare som är och har varit aktiva i Spanien, utan ett intressant historiskt dokument som behandlar många olika perioder och aspekter av den gemensamma svensk-spanska företagshistorien. Nutidshistorien visade sig för övrigt borgmästaren i Madrid ha koll på:
–Sverige var det land som investerade mest i Spanien pandemiåret 2020. Det är ett tecken på stöd och tillit som är värd att framhäva och som speglar de goda relationerna mellan våra två länder, betonade José Luís Martínez-Almeida när han intervjuades av Sydkusten i samband med jubileumsfesten.

Anna Fransson är lika överraskad som bokens författare över allt de lyckats få fram.
–Vi trodde att vi hade viss koll på Kammarens historia, men när man nu ser boken så inser man att det bara var en bråkdel som vi kände till.

Anna lärde känna Spanien genom sin farfar Arne Fransson, som liksom flera andra Sundsvallsbor skaffade sig eget boende i Benidorm på 1960-talet. Hon bor numera i grannkommunen Alfaz del Pi och startade som delegat för Svensk-Spanska Handelskammaren i Alicanteprovinsen. Hon anställdes som VD 1999.
–Kammaren har upplevt en enorm utveckling de senaste åren, bland annat beroende på att företagsklimatet förändrats. Tidigare hade de svenska företagen med sig direktörer och en stor del av personalen från Sverige till Spanien, men nu är nyckelposterna huvudsakligen tillsatta av spanjorer, berättar hon.

Denna förändring utgör en stor utmaning för Handelskammaren, då de spanska företagsledarna inte har ett naturligt behov av att umgås i svenska kretsar, som deras svenska företrädare. För Anna är det dock väldigt positivt och ett tecken på mognad att de svenska bolagen värvar sina företagsledare lokalt.
–Spanjorerna känner trots allt bäst till sin marknad, företagskulturen och hur man ska hantera den lokala administrationen.

En annan anmärkningsvärd förändring på senare år är den växande spanska närvaron i Sverige. Lockade av bland annat viktiga offentliga upphandlingar inom infrastruktur och energisektorn etablerar sig allt fler spanska företag i Sverige och Handelskammarens delegation i Stockholm har i dagsläget ett 30-tal medlemmar, vilket är fler än någonsin.
–Förr när man flög från Madrid till Sverige satt det mest svenskar på flyget men nuförtiden är det framför allt spanjorer, som dessutom talar svenska, konstaterar Anna Fransson.

Svensk-Spanska Handelskammarens nuvarande ordförande är VD:n för Volvo Car España, José María Galofré. Han konstaterar att tiderna förändrats men att Handelskammarens roll förblir densamma.
–Den främsta uppgiften för en handelskammare är att stimulera affärer. Behovet av lobbyarbete är inte lika påtagligt idag som förr, men istället träffas vi, många direkta arvtagare till de första svenska pionjärerna, under kulturella och sociala former. Det hindrar på inget sätt att det ändå leder till viktiga affärer till slut.

Mer information: http://www.cchs.es

SK-tv:


            [ingress] => Svensk-Spanska Handelskammaren har hösten 2024 firat 75 år. En högtidlig fest hölls den 26 september i Palacio de los Duques de Pastrana, i Madrid. I samband med jubileet har ett ambitiöst samlingsalbum givits ut, som tagit tre år att framställa.
– Handelskammaren grundades 1949, men boken omfattar hundra år av företagsrelationer mellan Spanien och Sverige, berättar kammarens VD Anna Fransson för Sydkusten.
            [headline] => Kammare som lyckats anpassa sig till tiderna
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160810
            [created] => 20241028125136
            [publishStart] => 20241202065900
            [publishStop] => 20250426135159
            [fullArticle] => Kammare som lyckats anpassa sig till tiderna Svensk-Spanska Handelskammaren har hösten 2024 firat 75 år. En högtidlig fest hölls den 26 september i Palacio de los Duques de Pastrana, i Madrid. I samband med jubileet har ett ambitiöst samlingsalbum givits ut, som tagit tre år att framställa.
– Handelskammaren grundades 1949, men boken omfattar hundra år av företagsrelationer mellan Spanien och Sverige, berättar kammarens VD Anna Fransson för Sydkusten. Vid jubileumsfesten i Madrid den 26 september närvarade bland andra Madrids borgmästare José Luís Martínez-Almeida, Göteborgs borgmästare Aslan Akbas, vice talmannen i den spanska senaten Javier Maroto och Sveriges nye ambassadör i Madrid Per-Arne Hjelmborn. Skådespelare underhöll gästerna, utklädda till kända svenska och spanska figurer som Pippi Långstrump och Don Quijote. Ljusen på jubileumstårtan blåstes ut till operasång.
–Vi har planerat för jubileumsfesten i nära ett år och det har varit väldigt intensivt, speciellt de sista månaderna, berättar Svensk-Spanska Handelskammarens VD Anna Fransson.

En huvudroll i firandet har den jubileumsbok som är på 240 sidor och som innehåller mer än 200 fotografier från kammarens och Spaniens historia sedan hundra år tillbaka. Den har tryckts upp på både spanska och svenska och säljs i samband med jubileet av Handelskammaren.

Boken har producerats av Ingela Brandberg, Antonio Cordón och tidigare ordföranden i Kammaren Ingemar Naeve. Den senare har främst haft till uppgift att finna sponsorer för att finansiera projektet.
–Vi trodde aldrig att vi skulle bli klara för det dök hela tiden upp nytt material som förtjänade att inkluderas i boken, trots att det inte var planerat från början,  berättar Ingela Brandberg och Antonio Cordón. De har gjort det största jobbet, oavlönat, med att samla ihop allt material och bilder.
–Det har verkligen inte varit enkelt. Handelskammaren har flyttat ett antal gånger genom åren och mycket arkivmaterial har gått förlorat, men vi fann en guldåder i form av de bulletiner som kammaren givit ut och som det fanns kopior av bevarade i riksarkivet, tillägger Ingemar Naeve.

Den svenska titeln på jubileumsboken är ”Fjärran och ändå så nära” och syftar på att trots avståndet och de kulturella skillnaderna så har de spansk-svenska relationerna sedan början på 1900-talet varit anmärkningsvärda. I förhållande till landets begränsade storlek och befolkningsmängd har Sverige haft en framskjuten position i handelsrelationerna med Spanien. Detta beror bland annat på att ett flertal svenska eldsjälar bidrog till att stärka banden mellan Spanien och Sverige under en period när Francoregimen var isolerad från övriga världen. 

Svensk-Spanska Handelskammaren var den sjunde i sitt slag som grundades utanför Sverige. Innan hade dock nära kontakter redan knutits med spanska makthavare och företagare genom ”Las Corderadas”, en orden där till en början uteslutande män samlades för att frossa i dilamm och dricka goda Riojaviner. Traditionen lever kvar än idag och leds i dagsläget av Anna Fransson.

Jubileumsboken är inte bara en nostalgisk resa för svenska företagare som är och har varit aktiva i Spanien, utan ett intressant historiskt dokument som behandlar många olika perioder och aspekter av den gemensamma svensk-spanska företagshistorien. Nutidshistorien visade sig för övrigt borgmästaren i Madrid ha koll på:
–Sverige var det land som investerade mest i Spanien pandemiåret 2020. Det är ett tecken på stöd och tillit som är värd att framhäva och som speglar de goda relationerna mellan våra två länder, betonade José Luís Martínez-Almeida när han intervjuades av Sydkusten i samband med jubileumsfesten.

Anna Fransson är lika överraskad som bokens författare över allt de lyckats få fram.
–Vi trodde att vi hade viss koll på Kammarens historia, men när man nu ser boken så inser man att det bara var en bråkdel som vi kände till.

Anna lärde känna Spanien genom sin farfar Arne Fransson, som liksom flera andra Sundsvallsbor skaffade sig eget boende i Benidorm på 1960-talet. Hon bor numera i grannkommunen Alfaz del Pi och startade som delegat för Svensk-Spanska Handelskammaren i Alicanteprovinsen. Hon anställdes som VD 1999.
–Kammaren har upplevt en enorm utveckling de senaste åren, bland annat beroende på att företagsklimatet förändrats. Tidigare hade de svenska företagen med sig direktörer och en stor del av personalen från Sverige till Spanien, men nu är nyckelposterna huvudsakligen tillsatta av spanjorer, berättar hon.

Denna förändring utgör en stor utmaning för Handelskammaren, då de spanska företagsledarna inte har ett naturligt behov av att umgås i svenska kretsar, som deras svenska företrädare. För Anna är det dock väldigt positivt och ett tecken på mognad att de svenska bolagen värvar sina företagsledare lokalt.
–Spanjorerna känner trots allt bäst till sin marknad, företagskulturen och hur man ska hantera den lokala administrationen.

En annan anmärkningsvärd förändring på senare år är den växande spanska närvaron i Sverige. Lockade av bland annat viktiga offentliga upphandlingar inom infrastruktur och energisektorn etablerar sig allt fler spanska företag i Sverige och Handelskammarens delegation i Stockholm har i dagsläget ett 30-tal medlemmar, vilket är fler än någonsin.
–Förr när man flög från Madrid till Sverige satt det mest svenskar på flyget men nuförtiden är det framför allt spanjorer, som dessutom talar svenska, konstaterar Anna Fransson.

Svensk-Spanska Handelskammarens nuvarande ordförande är VD:n för Volvo Car España, José María Galofré. Han konstaterar att tiderna förändrats men att Handelskammarens roll förblir densamma.
–Den främsta uppgiften för en handelskammare är att stimulera affärer. Behovet av lobbyarbete är inte lika påtagligt idag som förr, men istället träffas vi, många direkta arvtagare till de första svenska pionjärerna, under kulturella och sociala former. Det hindrar på inget sätt att det ändå leder till viktiga affärer till slut.

Mer information: http://www.cchs.es

SK-tv:

 En skål i cava för Svensk-Spanska Handelskammaren, som firar 75 år. Från vänster kammarens VD Anna Fransson, styrelsemedlemmen África Calleja, Göteborgs borgmästare Aslan Akbas, Madrids borgmästare José Luis Martínez-Almeida, Kammarens odförande José María Galofré, Sveriges ambassadör Per-Arne Hjelmborn och kammarens vice ordförande Roberto García. Jubileumsboken har givits ut i två versioner, på spanska och svenska. Särskilt anlitade skådespelare utklädda till typiska spanska och svenska figurer underhöll gästerna vid jubileumsfesten. Foto: CCHS Palacio de los Duques de Pastrana i Madrid utgjorde en lyxig inramning när Svensk-Spanska Handelskammaren firade sitt 75-årsjubileum. Vid jubileumsfesten i Madrid den 26 september närvarade bland annat ett flertal medlemmar i Svensk-Spanka Handelskammarens delegation på Costa del Sol. Foto: cchs En speciell tacklunch arrangerades den 10 oktober på ambassadresidenset, där Antonio Cordón, Ingela Brandberg och Ingemar Naeve fick hedersdiplom för sin utarbetning av jubileumsboken.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 41949
            [sectionId] => 11
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den 426 meter höga och ljusa kalkstensklippan reser sig rakt upp ur landskapet. När den först syns är det ännu ganska långt kvar att köra, och ju närmare man kommer desto mer fascinerad blir man. Det är lätt att förstå att klippans uppkomst har lockat fantasin. En av legenderna om hur Gibraltar uppstod hittar vi hos de gamla grekerna. Enligt dem var det halvguden Herkules som slog så hårt med sin väldiga hand, att bergskedjan som förband Afrika med Europa gick mitt itu. Det blev en port där Atlasbergen i Marocko och Gibraltar på den Iberiska halvön vaktar sundet, som förenar det salta Medelhavet med Atlanten.

Dagens Gibraltar är en modern besöksdestination, vars viktigaste näringar är turism och sjöfart. Vardagslivet grundar sig i den brittiska kulturen, men britter och spanjorer lever sida vid sida. Båda åker över landsgränsen varje dag för att arbeta eller studera. I butikerna hälsas det på engelska, men ta en promenad utanför huvudgatan så hör du spanska talas både av vägarbetarna på lunchrast och expediterna i matbutikerna.

Gibraltar är omtalat som billigt för shopping tack vare att varor inte är momsbelagda, men den som åker för att handla billigt ska inte ha för höga förväntningar. På den långa huvudgatan Main Street finns ett oräkneligt antal butiker som säljer alkohol, elektronik, guld och tobak, men tullen tillåter inte mer än en limpa cigaretter och någon flaska alkohol. Lägg därtill att gibraltarpundet är en ganska dyr valuta om man kommer från Spanien. Med andra ord – den som kommer från Andalusien kan snarare uppleva prisläget som högt.

Livliga Main Street sjuder av människor. Här hamnar de flesta besökare före eller efter olika utflyktsmål på klippan. Här finns inte bara alkohol och tobak utan utbudet bjuder på det mesta; barnkläder, heminredning, praliner och leksaker, samt en massa souvenirbutiker som säljer artiklar med apor. I ett litet Marks and Spencer-varuhus på två våningar finns både kläder och mat, ett givet mål om man söker engelska matvaror, exempelvis såser, chips eller färska scones att ta med som mellanmål.

Torget Casemates Square ligger i ena änden av gågatan. Det kantas av restauranger, men matställen ligger tätt längs med hela Main Street. Den som längtar efter typiska engelska rätter, som ”fish´n´chips”, har goda möjligheter att finna detta, men lika vanligt är det med typisk spansk mat på menyerna.

Vill man inte sätta sig ner på en uteservering är det ett gott alternativ att köpa med sig en nygjord baguette. Matbutiken Coviran ligger centralt och gör baguetter vid köttdisken.  Någon meny över vad som erbjuds finns dock inte.
–Vad har ni?
–Lust att gå hem, svarar den spanska kassörskan oväntat, men ler snabbt och gör i ordning en macka med kycklingfiléer, majonnäs och sallad att avnjuta på en lugnare plats.

En sådan plats finns fem minuter bort och känns igen av de som åkt på guidad tur innan. Minibussarna brukar köra förbi ett gammalt drakblodsträd som stöttas upp med en träkäpp utanför biblioteket. Om barken skadas sipprar det ut en blodröd vätska från stammen. Förr trodde man att vätskan hade läkande egenskaper och den ska ha sålts på svenska apotek ända in på 1900-talet. 

Drakblodsträdet är vackert, men det är den lilla biblioteksparken, där trädet växer, som gör det värt att gå hit. Den är sannerligen en dold pärla. Vackra planteringar och grusgångar med små runda mosaikbord och tillhörande sirliga stolar välkomnar trötta besökare som söker en stunds vila. Det är så trevligt att man undrar om det är tillåtet att sätta sig ner, eller om man har hamnat i en privat trädgård.

Intill biblioteket ligger Gibraltar Chronicle som stoltserar med att vara den första tidning som berättade nyheten om Lord Nelsons död i slaget vid Trafalgar (1805), strax utanför Gibraltar. Tidningen startade redan 1801, och räknas som den engelskspråkiga världens näst äldsta tidning som fortfarande är i gång.

Om man promenerar runt på Gibraltar ser allt nytt och modernt ut. Det är alltid stora byggprojekt på gång. Boytan är begränsad, även om man successivt utökar Gibraltars landyta längs kustlinjen. Gibraltar mäter idag 6,8 kvadratkilometer och börjar närma sig 40.000 invånare. Om fler ska kunna bosätta sig här krävs nya bostäder. De senaste kustnära lägenhetskomplexen och hamnen andas lyx. Samtidigt som de moderna lägenheterna byggs är historien alltid närvarande. Militärhistorien. Det märks inte bara på berättelserna, utan också på gatunamnen, befästningarna tunnlarna i berget och de gamla kanonerna.

Klippan har ett viktigt strategiskt läge, och man kan tänka sig att det är därför Spanien så gärna vill ha tillbaka den. Men kanske är det än mer av känslomässiga skäl.

Under det spanska tronföljdskriget erövrade en brittisk-holländsk styrka klippan år 1704, och elva år senare förklarades den tillhöra Storbritannien för all framtid. Spanjorerna har velat få tillbaka sin klippa sedan dess. Harmen över att ha blivit av med klippan tycks gå i arv i generationer. Få spanjorer visar däremot intresse för att besöka Gibraltar. Bland många märks i stället irritation när Gibraltar kommer på tal, och som någon slags protest finns inga vägskyltar dit förrän man nästan är framme.

Under firandet av Spaniens seger i fotbolls-VM i somras, när laget hyllades i Madrid, skanderade de två landslagsstjärnorna Morata och Rodri ”Gibraltar español!” inför folkmassorna. UEFA gjorde en skarp markering mot vad fotbollsorganisationen menade var ett extremt provokativt utspel. Båda spelarna straffades med att inte få spela nästa UEFA-match.

Gibraltars syn på spanjorerna tycks vara mildare.
–Vi har inget emot spanjorerna. Det är deras politiker som vi inte tycker om, säger en äldre man.

Författaren Thomas Gustafsson skrev i sin bok Den blödande tjuren att Spanien använder Gibraltar som distraktionsobjekt. När något händer i den spanska inrikespolitiken som man vill flytta fokus från, blossar en ny konflikt med Gibraltar upp. Ta passkontrollen till exempel: Pass, eller nationellt id-kort för EU-medborgare, krävs för att komma över gränsen, det är ingenting nytt. Först ska det visas i den spanska kontrollen, därefter i den engelska. 

Det brukar gå snabbt och smidigt numera, men annat var det efter konflikten om fiskevatten 2013, då Gibraltar la ut betongblock och järnrör i havet för att hindra spanska fiskebåtar från att komma för nära. Som gensvar skärpte Spanien gränskontrollerna. Att ta sig över gränsen kunde ta en hel dag. Syftet var att avskräcka besökare, som är Gibraltars viktigaste inkomstkälla. Det var till och med tal om att upprätta en avgift om 50 euro för att resa över till Gibraltar.

Än värre var det 1969, då Franco försökte tvinga bort Gibraltarborna genom att stänga landgränsen och stänga av el- och vattenförsörjningen. En som minns den tiden är Andy Parody, son till en brittisk militär som skulle förflyttas till Gibraltar på grund av oroligheterna. Efter arbete på Cypern och i Singapore beordrades han till Gibraltar, som han flyttade till med hustrun och barnen.
–Vi kom fram precis när gränsen stängdes. Vi fick ta en färja från Algeciras till Marocko, och sedan en färja till Gibraltar, berättar Andy.

Han minns en tid av oroligheter och missnöje, och jämför läget med Öst- och Västtyskland. Familjemedlemmar och vänner på olika sidor om gränsen kunde inte längre umgås.

Inte förrän 1985, tio år efter Francos död, var gränsen helt öppen igen. Och kanske fick den instängda tiden Gibraltarborna att känna än större sammanhållning till Storbritannien och motstånd mot Spanien. Vid den senaste folkomröstningen i början på 2000-talet svarade 99 procent att de ville tillhöra Storbritannien och inte Spanien.

Andy utbildade sig till skeppsingenjör, men han trivs bättre med serviceyrket och kör numera guidade turer i små turistbussar. Varje dag åker han längs Gibraltars gator, visar var Trafalgar-kyrkogården ligger, pekar ut de blånande Atlasbergen i Marocko på andra sidan sundet, och skämtar ibland om aporna på väg upp för klippan mot Saint Michaels-grottan. Förutom fascination för aporna märker han också rädsla hos vissa besökare.

Andy känner ingen rädsla. Han älskar aporna, har vuxit upp med dem.
–När jag var barn var klippan vår lekplats. Det fanns apor överallt. Ibland sprang vi efter dem och skrämde dem. Vi växte upp tillsammans.

Nu åker han varje dag upp på klippan, där aporna håller till, med turistbussen.
–Aporna är som min andra familj. Det finns trevliga och otrevliga apor, precis som människor. De unga är väldigt söta, de gamla är lugna, medan tonåringarna är opålitliga.

Berberaporna på Gibraltar är den enda vilt levande apkolonin i Europa. Inget vet hur och när de kom till Gibraltar, men en teori är att morerna hade med sig dem som husdjur när de kom till Iberiska halvön på 700-talet. Klart är dock att apkolonin redan fanns på klippan när den intogs av Storbritannien.

Enligt en legend varnade aporna när Gibraltar höll på att överraskas av spanska och holländska styrkor på 1700-talet, och sedan dess har de varit viktiga. De stod under arméns beskydd mellan 1915 och 1991. Osäkert dock hur gott beskyddet var, då populationen sjönk så kraftigt att den 1942 var nere i endast sju individer. Då beordrade premiärminister Winston Churchill att hämta fler apor, eftersom det sägs att så länge det finns apor på Gibraltar kommer klippan att tillhöra Storbritannien. Idag finns ungefär 300 stycken på klippan.

Aporna är vilda djur och ska behandlas därefter. Besökare varnas från att ta på dem eller gå runt med lösa föremål i händerna. Och det är förbjudet att ge dem mat. Besökare som tar fram frukt, godis eller annat ätbart får räkna med att aporna rycker åt sig godsakerna. Håller man sig till detta kan man på nära håll studera hur aporna leker i träden, putsar varandra i pälsen eller hur de riktigt små apungarna tas om hand av de äldre. Det är en fin upplevelse som för många blir den största behållningen av Gibraltarbesöket.

Utanför Saint Michaelsgrottan brukar chansen vara god att se apor, och den som tar linbanan ända högst upp till toppen möter dem garanterat. Uppe på klippan blåser det, och det hissnar lite i magen när man tittar ner på båtarna 400 meter längre ner.

Aporna uppe på klippan tycks vara lite mer närgångna, vilket en familj från Malmö blir varse. De besöker Gibraltar för första gången och har missat varningarna om att inte ha mat i händerna, vilket gör att aporna flockas runt dem.
–Det var läskigt med de stora aporna. Vi hörde att en person hade blivit biten och fick bandage, berättar tioåriga Jana i linbanan ner.

Det tycks inte förvåna Andy senare. Han påminner återigen om att aporna är vilda djur, men att ingenting händer så länge man följer reglerna.

Malmöfamiljen är ändå mycket nöjd med Gibraltarbesöket. De åkte dit för att de fick några extra semesterdagar, då de missade planet hem.
–Det var coolt att korsa gränsen till fots och gå över flygplatsen. Det är 100 procent unikt, men det är få nordbor här, de vet kanske inte att detta existerar, säger Daniel i familjen.

I sin vita turistbuss sitter Andy Parody och väntar på nästa grupp. Han pratar gärna om Gibraltar och aporna, men blir obekväm när han får frågor om passkontrollen.

Ända sedan Brexit 2020 har det förts diskussioner om att låta Gibraltar bli en del av Schengensamarbetet, med fri rörlighet mellan medlemsstaterna via landgränserna. Passkontrollen ska enligt planerna begränsas till flygplatsen och hamnen vara. Ett avtal skulle underlätta rörligheten mellan Gibraltar och Spanien mycket, och det tycks vara nära förestående.
Andy vill inte delge sina tankar om frågan.
–Det är upp till politikerna, säger han kort.

Efter en stunds tystnad fortsätter han:
–15.000 arbetare passerar gränsen varje dag. Norge och Schweiz är med i EU-samarbetet. Varför inte Gibraltar?
            [ingress] => I över 300 år har en märklig klippa på det spanska fastlandet tillhört Storbritannien, till spanjorernas irritation. Gibraltar, denna brittiska enklav med eget parlament och apor som lever vilt, har blivit en viktig turistdestination.
            [headline] => Apor och engelsk kultur i Gibraltar
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160814
            [created] => 20241025164635
            [publishStart] => 20241202065800
            [publishStop] => 20250423164659
            [fullArticle] => Apor och engelsk kultur i Gibraltar I över 300 år har en märklig klippa på det spanska fastlandet tillhört Storbritannien, till spanjorernas irritation. Gibraltar, denna brittiska enklav med eget parlament och apor som lever vilt, har blivit en viktig turistdestination. Den 426 meter höga och ljusa kalkstensklippan reser sig rakt upp ur landskapet. När den först syns är det ännu ganska långt kvar att köra, och ju närmare man kommer desto mer fascinerad blir man. Det är lätt att förstå att klippans uppkomst har lockat fantasin. En av legenderna om hur Gibraltar uppstod hittar vi hos de gamla grekerna. Enligt dem var det halvguden Herkules som slog så hårt med sin väldiga hand, att bergskedjan som förband Afrika med Europa gick mitt itu. Det blev en port där Atlasbergen i Marocko och Gibraltar på den Iberiska halvön vaktar sundet, som förenar det salta Medelhavet med Atlanten.

Dagens Gibraltar är en modern besöksdestination, vars viktigaste näringar är turism och sjöfart. Vardagslivet grundar sig i den brittiska kulturen, men britter och spanjorer lever sida vid sida. Båda åker över landsgränsen varje dag för att arbeta eller studera. I butikerna hälsas det på engelska, men ta en promenad utanför huvudgatan så hör du spanska talas både av vägarbetarna på lunchrast och expediterna i matbutikerna.

Gibraltar är omtalat som billigt för shopping tack vare att varor inte är momsbelagda, men den som åker för att handla billigt ska inte ha för höga förväntningar. På den långa huvudgatan Main Street finns ett oräkneligt antal butiker som säljer alkohol, elektronik, guld och tobak, men tullen tillåter inte mer än en limpa cigaretter och någon flaska alkohol. Lägg därtill att gibraltarpundet är en ganska dyr valuta om man kommer från Spanien. Med andra ord – den som kommer från Andalusien kan snarare uppleva prisläget som högt.

Livliga Main Street sjuder av människor. Här hamnar de flesta besökare före eller efter olika utflyktsmål på klippan. Här finns inte bara alkohol och tobak utan utbudet bjuder på det mesta; barnkläder, heminredning, praliner och leksaker, samt en massa souvenirbutiker som säljer artiklar med apor. I ett litet Marks and Spencer-varuhus på två våningar finns både kläder och mat, ett givet mål om man söker engelska matvaror, exempelvis såser, chips eller färska scones att ta med som mellanmål.

Torget Casemates Square ligger i ena änden av gågatan. Det kantas av restauranger, men matställen ligger tätt längs med hela Main Street. Den som längtar efter typiska engelska rätter, som ”fish´n´chips”, har goda möjligheter att finna detta, men lika vanligt är det med typisk spansk mat på menyerna.

Vill man inte sätta sig ner på en uteservering är det ett gott alternativ att köpa med sig en nygjord baguette. Matbutiken Coviran ligger centralt och gör baguetter vid köttdisken.  Någon meny över vad som erbjuds finns dock inte.
–Vad har ni?
–Lust att gå hem, svarar den spanska kassörskan oväntat, men ler snabbt och gör i ordning en macka med kycklingfiléer, majonnäs och sallad att avnjuta på en lugnare plats.

En sådan plats finns fem minuter bort och känns igen av de som åkt på guidad tur innan. Minibussarna brukar köra förbi ett gammalt drakblodsträd som stöttas upp med en träkäpp utanför biblioteket. Om barken skadas sipprar det ut en blodröd vätska från stammen. Förr trodde man att vätskan hade läkande egenskaper och den ska ha sålts på svenska apotek ända in på 1900-talet. 

Drakblodsträdet är vackert, men det är den lilla biblioteksparken, där trädet växer, som gör det värt att gå hit. Den är sannerligen en dold pärla. Vackra planteringar och grusgångar med små runda mosaikbord och tillhörande sirliga stolar välkomnar trötta besökare som söker en stunds vila. Det är så trevligt att man undrar om det är tillåtet att sätta sig ner, eller om man har hamnat i en privat trädgård.

Intill biblioteket ligger Gibraltar Chronicle som stoltserar med att vara den första tidning som berättade nyheten om Lord Nelsons död i slaget vid Trafalgar (1805), strax utanför Gibraltar. Tidningen startade redan 1801, och räknas som den engelskspråkiga världens näst äldsta tidning som fortfarande är i gång.

Om man promenerar runt på Gibraltar ser allt nytt och modernt ut. Det är alltid stora byggprojekt på gång. Boytan är begränsad, även om man successivt utökar Gibraltars landyta längs kustlinjen. Gibraltar mäter idag 6,8 kvadratkilometer och börjar närma sig 40.000 invånare. Om fler ska kunna bosätta sig här krävs nya bostäder. De senaste kustnära lägenhetskomplexen och hamnen andas lyx. Samtidigt som de moderna lägenheterna byggs är historien alltid närvarande. Militärhistorien. Det märks inte bara på berättelserna, utan också på gatunamnen, befästningarna tunnlarna i berget och de gamla kanonerna.

Klippan har ett viktigt strategiskt läge, och man kan tänka sig att det är därför Spanien så gärna vill ha tillbaka den. Men kanske är det än mer av känslomässiga skäl.

Under det spanska tronföljdskriget erövrade en brittisk-holländsk styrka klippan år 1704, och elva år senare förklarades den tillhöra Storbritannien för all framtid. Spanjorerna har velat få tillbaka sin klippa sedan dess. Harmen över att ha blivit av med klippan tycks gå i arv i generationer. Få spanjorer visar däremot intresse för att besöka Gibraltar. Bland många märks i stället irritation när Gibraltar kommer på tal, och som någon slags protest finns inga vägskyltar dit förrän man nästan är framme.

Under firandet av Spaniens seger i fotbolls-VM i somras, när laget hyllades i Madrid, skanderade de två landslagsstjärnorna Morata och Rodri ”Gibraltar español!” inför folkmassorna. UEFA gjorde en skarp markering mot vad fotbollsorganisationen menade var ett extremt provokativt utspel. Båda spelarna straffades med att inte få spela nästa UEFA-match.

Gibraltars syn på spanjorerna tycks vara mildare.
–Vi har inget emot spanjorerna. Det är deras politiker som vi inte tycker om, säger en äldre man.

Författaren Thomas Gustafsson skrev i sin bok Den blödande tjuren att Spanien använder Gibraltar som distraktionsobjekt. När något händer i den spanska inrikespolitiken som man vill flytta fokus från, blossar en ny konflikt med Gibraltar upp. Ta passkontrollen till exempel: Pass, eller nationellt id-kort för EU-medborgare, krävs för att komma över gränsen, det är ingenting nytt. Först ska det visas i den spanska kontrollen, därefter i den engelska. 

Det brukar gå snabbt och smidigt numera, men annat var det efter konflikten om fiskevatten 2013, då Gibraltar la ut betongblock och järnrör i havet för att hindra spanska fiskebåtar från att komma för nära. Som gensvar skärpte Spanien gränskontrollerna. Att ta sig över gränsen kunde ta en hel dag. Syftet var att avskräcka besökare, som är Gibraltars viktigaste inkomstkälla. Det var till och med tal om att upprätta en avgift om 50 euro för att resa över till Gibraltar.

Än värre var det 1969, då Franco försökte tvinga bort Gibraltarborna genom att stänga landgränsen och stänga av el- och vattenförsörjningen. En som minns den tiden är Andy Parody, son till en brittisk militär som skulle förflyttas till Gibraltar på grund av oroligheterna. Efter arbete på Cypern och i Singapore beordrades han till Gibraltar, som han flyttade till med hustrun och barnen.
–Vi kom fram precis när gränsen stängdes. Vi fick ta en färja från Algeciras till Marocko, och sedan en färja till Gibraltar, berättar Andy.

Han minns en tid av oroligheter och missnöje, och jämför läget med Öst- och Västtyskland. Familjemedlemmar och vänner på olika sidor om gränsen kunde inte längre umgås.

Inte förrän 1985, tio år efter Francos död, var gränsen helt öppen igen. Och kanske fick den instängda tiden Gibraltarborna att känna än större sammanhållning till Storbritannien och motstånd mot Spanien. Vid den senaste folkomröstningen i början på 2000-talet svarade 99 procent att de ville tillhöra Storbritannien och inte Spanien.

Andy utbildade sig till skeppsingenjör, men han trivs bättre med serviceyrket och kör numera guidade turer i små turistbussar. Varje dag åker han längs Gibraltars gator, visar var Trafalgar-kyrkogården ligger, pekar ut de blånande Atlasbergen i Marocko på andra sidan sundet, och skämtar ibland om aporna på väg upp för klippan mot Saint Michaels-grottan. Förutom fascination för aporna märker han också rädsla hos vissa besökare.

Andy känner ingen rädsla. Han älskar aporna, har vuxit upp med dem.
–När jag var barn var klippan vår lekplats. Det fanns apor överallt. Ibland sprang vi efter dem och skrämde dem. Vi växte upp tillsammans.

Nu åker han varje dag upp på klippan, där aporna håller till, med turistbussen.
–Aporna är som min andra familj. Det finns trevliga och otrevliga apor, precis som människor. De unga är väldigt söta, de gamla är lugna, medan tonåringarna är opålitliga.

Berberaporna på Gibraltar är den enda vilt levande apkolonin i Europa. Inget vet hur och när de kom till Gibraltar, men en teori är att morerna hade med sig dem som husdjur när de kom till Iberiska halvön på 700-talet. Klart är dock att apkolonin redan fanns på klippan när den intogs av Storbritannien.

Enligt en legend varnade aporna när Gibraltar höll på att överraskas av spanska och holländska styrkor på 1700-talet, och sedan dess har de varit viktiga. De stod under arméns beskydd mellan 1915 och 1991. Osäkert dock hur gott beskyddet var, då populationen sjönk så kraftigt att den 1942 var nere i endast sju individer. Då beordrade premiärminister Winston Churchill att hämta fler apor, eftersom det sägs att så länge det finns apor på Gibraltar kommer klippan att tillhöra Storbritannien. Idag finns ungefär 300 stycken på klippan.

Aporna är vilda djur och ska behandlas därefter. Besökare varnas från att ta på dem eller gå runt med lösa föremål i händerna. Och det är förbjudet att ge dem mat. Besökare som tar fram frukt, godis eller annat ätbart får räkna med att aporna rycker åt sig godsakerna. Håller man sig till detta kan man på nära håll studera hur aporna leker i träden, putsar varandra i pälsen eller hur de riktigt små apungarna tas om hand av de äldre. Det är en fin upplevelse som för många blir den största behållningen av Gibraltarbesöket.

Utanför Saint Michaelsgrottan brukar chansen vara god att se apor, och den som tar linbanan ända högst upp till toppen möter dem garanterat. Uppe på klippan blåser det, och det hissnar lite i magen när man tittar ner på båtarna 400 meter längre ner.

Aporna uppe på klippan tycks vara lite mer närgångna, vilket en familj från Malmö blir varse. De besöker Gibraltar för första gången och har missat varningarna om att inte ha mat i händerna, vilket gör att aporna flockas runt dem.
–Det var läskigt med de stora aporna. Vi hörde att en person hade blivit biten och fick bandage, berättar tioåriga Jana i linbanan ner.

Det tycks inte förvåna Andy senare. Han påminner återigen om att aporna är vilda djur, men att ingenting händer så länge man följer reglerna.

Malmöfamiljen är ändå mycket nöjd med Gibraltarbesöket. De åkte dit för att de fick några extra semesterdagar, då de missade planet hem.
–Det var coolt att korsa gränsen till fots och gå över flygplatsen. Det är 100 procent unikt, men det är få nordbor här, de vet kanske inte att detta existerar, säger Daniel i familjen.

I sin vita turistbuss sitter Andy Parody och väntar på nästa grupp. Han pratar gärna om Gibraltar och aporna, men blir obekväm när han får frågor om passkontrollen.

Ända sedan Brexit 2020 har det förts diskussioner om att låta Gibraltar bli en del av Schengensamarbetet, med fri rörlighet mellan medlemsstaterna via landgränserna. Passkontrollen ska enligt planerna begränsas till flygplatsen och hamnen vara. Ett avtal skulle underlätta rörligheten mellan Gibraltar och Spanien mycket, och det tycks vara nära förestående.
Andy vill inte delge sina tankar om frågan.
–Det är upp till politikerna, säger han kort.

Efter en stunds tystnad fortsätter han:
–15.000 arbetare passerar gränsen varje dag. Norge och Schweiz är med i EU-samarbetet. Varför inte Gibraltar? Vardagslivet på Gibraltar grundar sig i den brittiska kulturen, men britter och spanjorer lever sida vid sida. Gibraltar mäter idag 6,8 kvadratkilometer och börjar närma sig 40.000 invånare. Om fler ska kunna bosätta sig här krävs nya bostäder.  Gibraltar Chronicle grundades redan 1801 och räknas som den engelskspråkiga världens näst äldsta tidning som fortfarande är i gång.
 Lokalguiden Andy Parody är egentligen skeppsingenjör, men föredrar serviceyrket. Han påminner om att aporna är vilda djur, men att ingenting händer så länge man följer reglerna. Ett vackert drakblodsträd stöttas upp med en träkäpp utanför stadens bibliotek. En malmöfamilj passade på att besöka gibraltar efter att de missat planet hem och fått några extra semesterdagar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 42038
            [sectionId] => 36
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Solen strålade från en molnfri blå himmel och längs stranden i La Herradura flockades besökarna kring olika montrar. Här fanns fakta om olika havsmiljöprojekt i Alboransjön och information om de projekt som Los Amigos del Mar och andra marina nätverk och organisationer skapar för att skydda miljön i havet. Den som var sugen på nautiska äventyr hade möjlighet att prova på kajakpaddling, dykning och segling med katamaran. För den unga publiken bjöds det bland annat på vattengymkhana, sagostund, workshops där barnen fick titta på koraller i mikroskop samt piratteater. Senare på kvällen flyttade festivalen in i stadens medborgarcenter, där en konferens och filmvisning avslutade årets program. 

Organisationen Amigos del Mar grundades år 2013 av Anne Zipse, som ursprungligen kommer från Tyskland men har bott i Spanien sedan 1988 och i La Herradura i tolv år. Ganska snart efter att hon anlänt till Costa Tropical började hon söka efter en havsvårdsförening att engagera sig i, men hittade ingen.
–Jag kände att havet och området gav mig så mycket att jag ville ge någonting tillbaka. Men när jag inte hittade en förening som jobbade med de här frågorna tänkte jag, varför inte starta en egen? Det var så det började.

I början var det endast utlänningar som arbetade inom Amigos del Mar, men med tiden har allt fler spanjorer kommit att bli en del av organisationen. Varje höst anordnar man Havsfestivalen i La Herradura.
 –Vårt mål är att människor ska skapa en personlig kontakt med havet och bli entusiastiska över allt fantastiskt som finns där nere. För vi är medvetna om att de enda som verkligen har den kunskapen är dykarna och några fiskare. Så vi försöker förmedla denna kunskap till skolorna under året, till de vuxna via utställningar och med våra månatliga föredrag om marint liv. Och varje år har vi olika kampanjer, berättar Anne Zipse. 

För kustens ungdomar har man genom åren skapat allt ifrån raptävlingar till foto- och målartävlingar. För den äldre generationen har man till exempel anordnat en sticktävling – ”sticka ditt rev”, som resulterade i en revutställning med havsrelaterade djur. 

Hur ser situationen ut för den marina miljön i Medelhavet i allmänhet och längs Costa Tropical? 
–I Medelhavet har vi precis som på många andra ställen överfiske, mycket föroreningar och jordbruket orsakar övergödning, vilket skapar algblomningar och syrebrist i vattnet. Och vi har, naturligtvis, problemet med klimatförändringarna som gör att havet värms upp onormalt mycket. De senaste åren har vi haft samma temperaturer här som på Maldiverna, och det är såklart superstressande för hela havslivet men särskilt för koraller och även för vissa fiskar. Vi har ett ytterligare problem med de invasiva algerna. Det finns en japansk, väldigt aggressiv brunalg som kallas Rugulopteryx okamurae, som kom in i Medelhavet för nio år sedan via fartygens barlastvatten i Tarifa. Algen har sedan spridit sig i hela Medelhavet och har i princip täckt alla lokala växter. Det har inneburit att några av dem nu är helt borta, medan andra har flyttat. Och det finns inget du kan göra åt det mer än att övervaka och att vänta på att naturen på något sätt ska anpassa sig till detta, men algen har en enorm inverkan.

Jag läste att det tidigare fanns mycket sköldpaddor och delfiner här i området, har de försvunnit nu?
–Ja, det är extremt sällsynt att se en sköldpadda och om man ser en är den förmodligen inte frisk. Delfiner brukade vi se i La Herradura varje dag för 10, 15 år sedan. I år har jag bara sett dem två gånger. Det kan bero på all sjötrafik, främst vattenskotrarna men även andra höghastighetsbåtar. Vi har en sådan fantastisk skatt här, det finns en enorm biologisk mångfald och dykare kommer från hela världen för att filma och fotografera i området. Men det måste skyddas.

Vilka är arterna som är mest hotade, skulle du säga?
–I Punta de la Mona har vi en superspeciell korall, Dendrophyllia ramea, som är hotad på grund av fritidsfisket från klipporna. Amigos del Mar samarbetar med Coral Soul som verkar för att rädda korallerna. När projektet startade var de riktigt illa däran, men under de senaste åren har många av dem återhämtat sig. Alla koraller som slitits sönder av fiskelinor och spöknät plockar dykarna upp från botten. Sedan sätter de dem i en odling där de kan återhämta sig, och så planteras de tillbaka igen i revet. 

Precis som många kustnära spanska områden är Costa Tropical beroende av sin turism. Amigos del Mar vill inte att turismen ska upphöra, men efterlyser en mer ansvarsfull och hållbar turism som kan gynna området både ekonomiskt och miljömässigt i många år framåt. Vattenskotrar och det massiva byggandet av nya hotellanläggningar är exempel på icke hållbar turism, menar Anne Zipse. Samtidigt finns en ljusglimt – Alboransjön har nämligen utnämnts till ”hope spot” av Sylvia Earles projekt Mission Blue. 
–Sylvia Earle är en känd oceanograf som har grundat detta projekt, som arbetar för att skapa marinreservat runt jorden. Man nominerar platser som är av särskild betydelse för havet på grund av sin biologiska mångfald, näringsämnena i området som gynnar många arter, eller för att det är en speciell grogrund för en viss art. Mission Blue stödjer lokalsamhällenas initiativ för att skydda området med målet är att så småningom skapa marinreservat där, och det är också vår ambition här i Costa Tropical. 

Utnämningen har skapat incitament för Amigos del Mar att arbeta extra hårt för att få med sig de lokala myndigheterna i arbetet med att skydda havet. 
–Det finns flera skyddade områden längs kusten, men lagarna upprätthålls inte. Bristen på kommunikation och samarbete mellan kustministeriet, regionstyret och kommunen gör det svårt att komma vidare. 

Amigos del Mar får inga statliga bidrag eller annan hjälp med finansiering av sin verksamhet. Allt arbete utgår från medlemmarnas egna ideella insatser och ekonomiskt stöd från företag och privatpersoner. I dagsläget har de runt 40 medlemmar, men vill gärna ha fler. Ett medlemskap i Amigos del Mar kostar 25 euro per år och alla är välkomna att delta i deras regelbundna möten och berätta vad man vill göra. 

Vad som står näst på agendan för organisationen är att ta med projektet med korallerna in i skolorna för att så småningom involvera alla skolor på Granadakusten att delta. Just nu söker de finansiering för att kunna anställa miljöutbildare och genomföra projektet. 
–Det är superviktigt att barnen lär sig om korallerna, eftersom dessa utgör basen i hela den marina livskedjan, menar Anne Zipse. 

Känner du dig hoppfull om havets framtid?
–Ja, absolut. Och det som är intressant är att vi ofta märker att det är barnen som utbildar föräldrarna. Men ja, det är en lång väg att gå och många saker som vi behöver lära oss för att verkligen hitta in i samhället. Med Havsfestivalen vet jag att vi hittat en väg in eftersom folk redan frågar efter den och många från lokalsamhället har varit där, så det är inte längre en grej som bara utlänningarna hittar på. 

Ofta tror hon dock att det krävs ett utifrånperspektiv för att verkligen uppskatta naturens resurser – för att se möjligheterna, men även problemen, med andra ögon.
–När vi började prata om de här frågorna tyckte folk i lokalsamhället att "ni kommer hit och berättar för oss vad vi ska göra". Det togs inte alltid emot så positivt. Och många tar också havet för givet. För dem är det bara den här blåa saken där ute som man sätter vattenskotern på eller vad som helst. Men vi måste inse att vi inte bara kan ta från havet, utan också ge någonting tillbaka. Vi måste sluta vara en del av problemet och istället bli en del av lösningen. Det är den attitydförändringen vi efterfrågar, säger Anne Zipse. 

Mer information om Amigos del Mar: https://linktr.ee/amigos.delmar 

Text: Ingrid Hedman
            [ingress] => Den 19 oktober hölls sjöfestivalen Festival del Mar i La Herradura för tionde året i rad. Eventet arrangeras av den ideella miljöorganisationen Asociación Amigos del Mar Costa Tropical, som skapar aktiviteter längs kusten för att öka medvetenheten bland lokalbefolkningen om det marina livet och dess utmaningar i Medelhavet. 
            [headline] => Amigos del Mar värnar om havet
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160817
            [created] => 20241108192350
            [publishStart] => 20241202065700
            [publishStop] => 20250507202359
            [fullArticle] => Amigos del Mar värnar om havet Den 19 oktober hölls sjöfestivalen Festival del Mar i La Herradura för tionde året i rad. Eventet arrangeras av den ideella miljöorganisationen Asociación Amigos del Mar Costa Tropical, som skapar aktiviteter längs kusten för att öka medvetenheten bland lokalbefolkningen om det marina livet och dess utmaningar i Medelhavet.  Solen strålade från en molnfri blå himmel och längs stranden i La Herradura flockades besökarna kring olika montrar. Här fanns fakta om olika havsmiljöprojekt i Alboransjön och information om de projekt som Los Amigos del Mar och andra marina nätverk och organisationer skapar för att skydda miljön i havet. Den som var sugen på nautiska äventyr hade möjlighet att prova på kajakpaddling, dykning och segling med katamaran. För den unga publiken bjöds det bland annat på vattengymkhana, sagostund, workshops där barnen fick titta på koraller i mikroskop samt piratteater. Senare på kvällen flyttade festivalen in i stadens medborgarcenter, där en konferens och filmvisning avslutade årets program. 

Organisationen Amigos del Mar grundades år 2013 av Anne Zipse, som ursprungligen kommer från Tyskland men har bott i Spanien sedan 1988 och i La Herradura i tolv år. Ganska snart efter att hon anlänt till Costa Tropical började hon söka efter en havsvårdsförening att engagera sig i, men hittade ingen.
–Jag kände att havet och området gav mig så mycket att jag ville ge någonting tillbaka. Men när jag inte hittade en förening som jobbade med de här frågorna tänkte jag, varför inte starta en egen? Det var så det började.

I början var det endast utlänningar som arbetade inom Amigos del Mar, men med tiden har allt fler spanjorer kommit att bli en del av organisationen. Varje höst anordnar man Havsfestivalen i La Herradura.
 –Vårt mål är att människor ska skapa en personlig kontakt med havet och bli entusiastiska över allt fantastiskt som finns där nere. För vi är medvetna om att de enda som verkligen har den kunskapen är dykarna och några fiskare. Så vi försöker förmedla denna kunskap till skolorna under året, till de vuxna via utställningar och med våra månatliga föredrag om marint liv. Och varje år har vi olika kampanjer, berättar Anne Zipse. 

För kustens ungdomar har man genom åren skapat allt ifrån raptävlingar till foto- och målartävlingar. För den äldre generationen har man till exempel anordnat en sticktävling – ”sticka ditt rev”, som resulterade i en revutställning med havsrelaterade djur. 

Hur ser situationen ut för den marina miljön i Medelhavet i allmänhet och längs Costa Tropical? 
–I Medelhavet har vi precis som på många andra ställen överfiske, mycket föroreningar och jordbruket orsakar övergödning, vilket skapar algblomningar och syrebrist i vattnet. Och vi har, naturligtvis, problemet med klimatförändringarna som gör att havet värms upp onormalt mycket. De senaste åren har vi haft samma temperaturer här som på Maldiverna, och det är såklart superstressande för hela havslivet men särskilt för koraller och även för vissa fiskar. Vi har ett ytterligare problem med de invasiva algerna. Det finns en japansk, väldigt aggressiv brunalg som kallas Rugulopteryx okamurae, som kom in i Medelhavet för nio år sedan via fartygens barlastvatten i Tarifa. Algen har sedan spridit sig i hela Medelhavet och har i princip täckt alla lokala växter. Det har inneburit att några av dem nu är helt borta, medan andra har flyttat. Och det finns inget du kan göra åt det mer än att övervaka och att vänta på att naturen på något sätt ska anpassa sig till detta, men algen har en enorm inverkan.

Jag läste att det tidigare fanns mycket sköldpaddor och delfiner här i området, har de försvunnit nu?
–Ja, det är extremt sällsynt att se en sköldpadda och om man ser en är den förmodligen inte frisk. Delfiner brukade vi se i La Herradura varje dag för 10, 15 år sedan. I år har jag bara sett dem två gånger. Det kan bero på all sjötrafik, främst vattenskotrarna men även andra höghastighetsbåtar. Vi har en sådan fantastisk skatt här, det finns en enorm biologisk mångfald och dykare kommer från hela världen för att filma och fotografera i området. Men det måste skyddas.

Vilka är arterna som är mest hotade, skulle du säga?
–I Punta de la Mona har vi en superspeciell korall, Dendrophyllia ramea, som är hotad på grund av fritidsfisket från klipporna. Amigos del Mar samarbetar med Coral Soul som verkar för att rädda korallerna. När projektet startade var de riktigt illa däran, men under de senaste åren har många av dem återhämtat sig. Alla koraller som slitits sönder av fiskelinor och spöknät plockar dykarna upp från botten. Sedan sätter de dem i en odling där de kan återhämta sig, och så planteras de tillbaka igen i revet. 

Precis som många kustnära spanska områden är Costa Tropical beroende av sin turism. Amigos del Mar vill inte att turismen ska upphöra, men efterlyser en mer ansvarsfull och hållbar turism som kan gynna området både ekonomiskt och miljömässigt i många år framåt. Vattenskotrar och det massiva byggandet av nya hotellanläggningar är exempel på icke hållbar turism, menar Anne Zipse. Samtidigt finns en ljusglimt – Alboransjön har nämligen utnämnts till ”hope spot” av Sylvia Earles projekt Mission Blue. 
–Sylvia Earle är en känd oceanograf som har grundat detta projekt, som arbetar för att skapa marinreservat runt jorden. Man nominerar platser som är av särskild betydelse för havet på grund av sin biologiska mångfald, näringsämnena i området som gynnar många arter, eller för att det är en speciell grogrund för en viss art. Mission Blue stödjer lokalsamhällenas initiativ för att skydda området med målet är att så småningom skapa marinreservat där, och det är också vår ambition här i Costa Tropical. 

Utnämningen har skapat incitament för Amigos del Mar att arbeta extra hårt för att få med sig de lokala myndigheterna i arbetet med att skydda havet. 
–Det finns flera skyddade områden längs kusten, men lagarna upprätthålls inte. Bristen på kommunikation och samarbete mellan kustministeriet, regionstyret och kommunen gör det svårt att komma vidare. 

Amigos del Mar får inga statliga bidrag eller annan hjälp med finansiering av sin verksamhet. Allt arbete utgår från medlemmarnas egna ideella insatser och ekonomiskt stöd från företag och privatpersoner. I dagsläget har de runt 40 medlemmar, men vill gärna ha fler. Ett medlemskap i Amigos del Mar kostar 25 euro per år och alla är välkomna att delta i deras regelbundna möten och berätta vad man vill göra. 

Vad som står näst på agendan för organisationen är att ta med projektet med korallerna in i skolorna för att så småningom involvera alla skolor på Granadakusten att delta. Just nu söker de finansiering för att kunna anställa miljöutbildare och genomföra projektet. 
–Det är superviktigt att barnen lär sig om korallerna, eftersom dessa utgör basen i hela den marina livskedjan, menar Anne Zipse. 

Känner du dig hoppfull om havets framtid?
–Ja, absolut. Och det som är intressant är att vi ofta märker att det är barnen som utbildar föräldrarna. Men ja, det är en lång väg att gå och många saker som vi behöver lära oss för att verkligen hitta in i samhället. Med Havsfestivalen vet jag att vi hittat en väg in eftersom folk redan frågar efter den och många från lokalsamhället har varit där, så det är inte längre en grej som bara utlänningarna hittar på. 

Ofta tror hon dock att det krävs ett utifrånperspektiv för att verkligen uppskatta naturens resurser – för att se möjligheterna, men även problemen, med andra ögon.
–När vi började prata om de här frågorna tyckte folk i lokalsamhället att "ni kommer hit och berättar för oss vad vi ska göra". Det togs inte alltid emot så positivt. Och många tar också havet för givet. För dem är det bara den här blåa saken där ute som man sätter vattenskotern på eller vad som helst. Men vi måste inse att vi inte bara kan ta från havet, utan också ge någonting tillbaka. Vi måste sluta vara en del av problemet och istället bli en del av lösningen. Det är den attitydförändringen vi efterfrågar, säger Anne Zipse. 

Mer information om Amigos del Mar: https://linktr.ee/amigos.delmar 

Text: Ingrid Hedman På La Herraduras strand håller föreningen Asociación Amigos del Mar Costa Tropical varje år sin havsfestival, som syftar till att väcka intresse kring havets rikedomar och utmaningar. Foto: Jeroen Stultiens Amigos del Mar har genom åren skapat många projekt tillsammans med kustens barn och ungdomar. Förhoppningen är att med tiden engagera alla skolor längs Costa Tropical i havsvårdsfrågorna. Foto: Jeroen Stultiens Organisationen Coral Soul, som jobbar för att skydda korallerna i Alboransjön, deltog under årets havsfestival och gav information till besökarna. Foto: Ingrid Hedman Lekfulla, men allvarliga, budskap. De projekt som Amigos del Mar initierar ska inte bara ha pekpinnar utan även bjuda på humor och glädje och få deltagarna att ha roligt. Foto: Jeroen Stultiens Anne Zipse kom till La Herradura för tolv år sedan och bildade strax därefter Amigos del Mar. Hon kände hon att hon ville ge något tillbaka till havet, som skänker befolkningen så mycket glädje. Foto: Jeroen Stultiens 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 41933
            [sectionId] => 361
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Gun-Britts och Gert Maulins spanska äventyr började med en lägenhet alldeles ovanför Playa de Burriana, i Nerja, för cirka tio år sedan. När de inte själva var där hyrde de ut den – en förmedling som de skötte med egen informativ hemsida som listades på en internationell uthyrningssida. 
–Det blev så mycket uthyrning att vi fick blockera våra egna veckor långt fram i tiden. Vi var fullbokade ett år framåt. Läget nära vattnet, en härlig takterrass och goda recensioner bidrog till att det gick så bra, berättar Gun-Britt.

Men paret ville ha mer av det spanska livet. Gun-Britt började därför sondera terrängen för att sälja sitt företag inom telemarketing – en verksamhet som hon hade drivit i 27 år. Även Gert, som jobbade som marknadsansvarig – och delägare – på ett företag i Trelleborg, började trappa ner. Nu har tio år passerat, de närmar sig båda 70 år och har hittat ett omväxlande liv som de trivs med. 
–Vi hade kommit fram till att vi ville vara mer i Spanien och under längre perioder, och då kände vi att vi behövde ett hus med trädgård. Vi var runt och tittade på många olika objekt, men det var först när mäklaren visade detta som tankeverksamheten började. Det var egentligen inte en spansk finca med 100 avokadoträd vi letade efter, och enklast hade varit att säga nej, men när fick vi veta att det fanns en man som skulle kunna ta hand om odlingen blev nej till ja, säger Gun-Britt.

Paret gjorde en överenskommelse med mannen att de betalade alla omkostnader, men att han fick sköta odlingen och ta hand om försäljningen av frukten. 
–Mannen gjorde ett fantastiskt jobb och lärde oss mycket, men tyvärr gick han bort efter ett par år och där stod vi utan hjälp. Vi erbjöd hans son jobbet, men det fungerade inte. En gång när vi kom ner var det inte plockat något alls, trots att träden dignade av frukt.

De beslutade därför att själva ta över skötseln och skrev ett inlägg i en grupp för Nerjabor på Facebook och bjöd in till självplock – frukten var tvungen att tas om hand. 
–Vi hade aldrig trott att vi skulle få ett så stort gensvar. Det kom över hundra personer! Vi är också populära när vi kommer hem till Sverige. Då tar vi med oss så mycket vi kan bära – en del har vi också börjat skicka hem. Avokado kan sitta kvar ganska länge på träden och därför sparar vi alltid lite som barnbarnen kan plocka under sommaren, det tycker de är kul. 

Inlägget på Facebook har också genererat ett större kontaktnät i omgivningarna och bekantskapskretsen har brett ut sig.
–Vi har nästan större umgänge i Spanien än hemma. Det är mycket enklare att umgås här. Man träffas över något att dricka, pratar lite och sedan går man hem. Det är inte så komplicerat. 

En och annan lunch på terrassen med vänner blir det också. Det kan man se på Gun-Britts konto på Instagram, där hon är flitig.  
–Jag gör det för att familj och vänner ska ha lite koll på oss. De frågar vad vi gör hela dagarna och då är medierna ett bra sätt att förmedla det, men vi lever precis som hemma. Vad gör man hemma? Det är ingen semester det här, vi har bara flyttat vårt boende hit halva året. 

De har onekligen en del att stå i. Avokadoodlingen kompletteras med bland annat mango, passionsfrukt, cherimoya, papaya, fikon, citroner och apelsiner. 
–Papayan har det lite tufft i Spanien, berättar Gert. I våras var det för kallt för blommorna så där blir inte många i år, men apelsiner har vi så att vi kan pressa sju varje morgon när vi kommer ner efter jul. På tre månader går det åt cirka 700 och dessa plockar vi på träden.

Förra husägaren var en polischef som hade investerat i inbrottssäkert glas, så de karaktäristiska galler man ofta ser framför fönsterna behövs inte, men en totalrenovering av övriga huset har de gjort. 

Spanjorerna är inte mycket för det nordiska med ljusa träslag och öppna ytor, så väggar revs och köket integrerades med vardagsrummet. När man kommer in genom entrén blir man fullständigt knockad av utsikten. Framför de stora fönsterna ner mot dalen och havet har matplatsen placerats. Här får husets kock Gert konkurrens – vad ska vi intressera oss för mest, maten eller utsikten? Det är nästan tur för honom att måltiderna oftast intas utomhus bredvid poolen och några palmer. 

Utekök – och pizzaugn – finns och terrasser är placerade i alla väderstreck så det är bara att välja om man vill ha sol eller skugga, tak eller himmel. När Sydkusten är på besök serveras vi spansk öring tillagad på grillen med wokade grönsaker och egenhändigt gjord guacamole på de egna avokadofrukterna.
–Jag frågar om jag ska hjälpa till när maten ska lagas, säger Gun-Britt och ler stort, men Gert säger att jag kan sätta mig ner eller göra något annat. 

Är det månne då som kreativiteten till nästa projekt frodas? På tomten har de anlagt en japanskinspirerad del och kring själva odlingen har förbättringar gjorts – slänterna har fått trappor och en soffa där man kan hämta andan har också skapats.
–När vi röjde i bråten såg vi potential och under en massa skräp hittade vi det som skulle bli soffan – Gun-Britt har lagt mosaiken, berättar Gert. Vi har även tänkt på framtiden och planterat nya avokadoträd. Det är lite pyssel, men jag mår så gott av att gå omkring här och greja.

På gården finns också ett förråd indelat i tre avdelningar. Den i mitten var tidigare ett hönshus, men numera går den under benämningen lekrum och på väggarna har Gun-Britt ritat ramar i form av blå hjärtan. Dessa får barnbarnen fylla med egna teckningar och man ser tydligt hur de utvecklats genom åren och någon är mer konstnärligt lagt än den andra.
–En spanjor som var här undrade vad vi har hönshuset till och jag berättade att vi använder det till barnbarnen. Han gjorde stora ögon och undrade om vi verkligen låser in dem där. Nej, det gör vi inte, men de tycker om att vara där. De har också kommit på att de kan sitta uppe på taket – de vill gärna inta sina måltider där, säger Gert när vi vandrar runt i “campon” under tiden Gun-Britt dukar undan lunchen.

Har ni alltid drömt om ett liv i solen?
–En dröm har alltid funnits, men det var en ren tillfällighet att vi kom till skott. Det var goda vänner som tog oss med till solkusten – det är vi mycket tacksamma för. Vem längtar inte söderut när regntunga moln och bistra vindar försvårar livet uppe i norr? Klimat, kultur och det fantastiska Medelhavet har nog alltid lockat, men vi hade båda intensiva jobb med långa arbetsdagar och såg egentligen inte möjligheten tidigare. 

Nu skördar de dock frukten av det hårda arbetet i det gamla livet. 
–Huset börjar kännas färdigt när det gäller renoveringar så nu har vi mer tid för att se oss omkring i Spanien och det blir absolut fler besök på vingårdar. Platser som Sevilla, Córdoba, Ronda och Alhambra lockar också. Mer golf står också på vår agenda – det finns flera sammanslutningar där man kan spela golf till rabatterat pris och också tävlingar. 

Att lära sig spanska är också något som paret lägger tid på. 
–Vi har båda läst spanska några år nu, men Gun-Britt är flitigast. Varje vecka har hon privatlektion hos en spanjorska nere i Nerja, berättar Gert. Jag nöjer sig med att studera via appar på Internet – nätet är en bra början där man snabbt lär sig grunderna i språket och många ord, även om det haltar lite när det gäller konversation, men jag har ju Gun-Britt vid min sida.

Intresset för Gun-Britt och Gerts tropiska frukter är stort och under fruktsäsongen kommer ofta familjer och andra sällskap på besök för att se och lära om livet på en “campo” – det spanska ordet för lantbruksmark. 
– Särskilt uppskattat är det på höst- och vinterlov när mor- och farföräldrar med boende i Nerja kommer med barnbarnen. Det lyser i ögonen på de små när de får plocka sina egna tropiska frukter. Många barn, som inte tidigare gillat avokado, kan helt plötsligt börja älska den när de får smaka en närodlad frukt med några droppar citron och några saltkorn, berättar Gun-Britt.

Det är heller inte ovanligt att de blir kontaktade av par eller familjer som själva går i tankarna att köpa fastighet med fruktträd. 
–Genom åren har vi fått mycket erfarenhet och det gläder oss om vi kan bistå andra med goda råd. Har vi tid och möjlighet visar vi gärna Finca Maulin. För de flesta är det en upplevelse att få se hur frukterna växer, frukt som vi vanligtvis endast ser på butikshyllorna, säger Gun-Britt.

Faktaruta:
Avokado är en tropisk eller subtropisk växt som endast lever på frostfria platser. Frukten, eller egentligen bäret, är färdig att plockas från oktober till mars, beroende på vilken sort man odlar. I södra Spanien kommer först Fuerte och Bacon för att i december följas av Hass, den mest populära sorten i Sverige. En avokado mognar inte på trädet utan först efter någon eller några veckors lagring.

Fuerte och Bacon är krämigast i sin konsistens medan Hass kännetecknas av sitt tjockare och knottriga skinn. Hass är en framodlad sort från USA och har flera bra egenskaper. Med sitt kraftiga skal kan den lagras i kyla under lång tid och är därför perfekt för långa transporter. 

I Sverige kommer majoriteten av all import från länder i Centralamerika. Störst exportör i världen i Mexiko. 

En avokado kan innehålla upp till 30 procent omättat fett och har ett högt innehåll av kalium. Få andra livsmedel kan visa på samma positiva näringsinnehåll.

Text & foto: Ann-Christine Reimer
            [ingress] => På vänster sida i backen upp till pittoreska Frigiliana, några kilometer norr om Nerja, ligger Finca Maulin. Det var inte alls meningen att Gun-Britt och Gert skulle köpa denna gård, men det ena gav det andra och plötsligt var de ägare till en avokadoplantage. 
            [headline] => Avokadoodlare av en tillfällighet
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160820
            [created] => 20241024192127
            [publishStart] => 20241202065600
            [publishStop] => 20250422192159
            [fullArticle] => Avokadoodlare av en tillfällighet På vänster sida i backen upp till pittoreska Frigiliana, några kilometer norr om Nerja, ligger Finca Maulin. Det var inte alls meningen att Gun-Britt och Gert skulle köpa denna gård, men det ena gav det andra och plötsligt var de ägare till en avokadoplantage.  Gun-Britts och Gert Maulins spanska äventyr började med en lägenhet alldeles ovanför Playa de Burriana, i Nerja, för cirka tio år sedan. När de inte själva var där hyrde de ut den – en förmedling som de skötte med egen informativ hemsida som listades på en internationell uthyrningssida. 
–Det blev så mycket uthyrning att vi fick blockera våra egna veckor långt fram i tiden. Vi var fullbokade ett år framåt. Läget nära vattnet, en härlig takterrass och goda recensioner bidrog till att det gick så bra, berättar Gun-Britt.

Men paret ville ha mer av det spanska livet. Gun-Britt började därför sondera terrängen för att sälja sitt företag inom telemarketing – en verksamhet som hon hade drivit i 27 år. Även Gert, som jobbade som marknadsansvarig – och delägare – på ett företag i Trelleborg, började trappa ner. Nu har tio år passerat, de närmar sig båda 70 år och har hittat ett omväxlande liv som de trivs med. 
–Vi hade kommit fram till att vi ville vara mer i Spanien och under längre perioder, och då kände vi att vi behövde ett hus med trädgård. Vi var runt och tittade på många olika objekt, men det var först när mäklaren visade detta som tankeverksamheten började. Det var egentligen inte en spansk finca med 100 avokadoträd vi letade efter, och enklast hade varit att säga nej, men när fick vi veta att det fanns en man som skulle kunna ta hand om odlingen blev nej till ja, säger Gun-Britt.

Paret gjorde en överenskommelse med mannen att de betalade alla omkostnader, men att han fick sköta odlingen och ta hand om försäljningen av frukten. 
–Mannen gjorde ett fantastiskt jobb och lärde oss mycket, men tyvärr gick han bort efter ett par år och där stod vi utan hjälp. Vi erbjöd hans son jobbet, men det fungerade inte. En gång när vi kom ner var det inte plockat något alls, trots att träden dignade av frukt.

De beslutade därför att själva ta över skötseln och skrev ett inlägg i en grupp för Nerjabor på Facebook och bjöd in till självplock – frukten var tvungen att tas om hand. 
–Vi hade aldrig trott att vi skulle få ett så stort gensvar. Det kom över hundra personer! Vi är också populära när vi kommer hem till Sverige. Då tar vi med oss så mycket vi kan bära – en del har vi också börjat skicka hem. Avokado kan sitta kvar ganska länge på träden och därför sparar vi alltid lite som barnbarnen kan plocka under sommaren, det tycker de är kul. 

Inlägget på Facebook har också genererat ett större kontaktnät i omgivningarna och bekantskapskretsen har brett ut sig.
–Vi har nästan större umgänge i Spanien än hemma. Det är mycket enklare att umgås här. Man träffas över något att dricka, pratar lite och sedan går man hem. Det är inte så komplicerat. 

En och annan lunch på terrassen med vänner blir det också. Det kan man se på Gun-Britts konto på Instagram, där hon är flitig.  
–Jag gör det för att familj och vänner ska ha lite koll på oss. De frågar vad vi gör hela dagarna och då är medierna ett bra sätt att förmedla det, men vi lever precis som hemma. Vad gör man hemma? Det är ingen semester det här, vi har bara flyttat vårt boende hit halva året. 

De har onekligen en del att stå i. Avokadoodlingen kompletteras med bland annat mango, passionsfrukt, cherimoya, papaya, fikon, citroner och apelsiner. 
–Papayan har det lite tufft i Spanien, berättar Gert. I våras var det för kallt för blommorna så där blir inte många i år, men apelsiner har vi så att vi kan pressa sju varje morgon när vi kommer ner efter jul. På tre månader går det åt cirka 700 och dessa plockar vi på träden.

Förra husägaren var en polischef som hade investerat i inbrottssäkert glas, så de karaktäristiska galler man ofta ser framför fönsterna behövs inte, men en totalrenovering av övriga huset har de gjort. 

Spanjorerna är inte mycket för det nordiska med ljusa träslag och öppna ytor, så väggar revs och köket integrerades med vardagsrummet. När man kommer in genom entrén blir man fullständigt knockad av utsikten. Framför de stora fönsterna ner mot dalen och havet har matplatsen placerats. Här får husets kock Gert konkurrens – vad ska vi intressera oss för mest, maten eller utsikten? Det är nästan tur för honom att måltiderna oftast intas utomhus bredvid poolen och några palmer. 

Utekök – och pizzaugn – finns och terrasser är placerade i alla väderstreck så det är bara att välja om man vill ha sol eller skugga, tak eller himmel. När Sydkusten är på besök serveras vi spansk öring tillagad på grillen med wokade grönsaker och egenhändigt gjord guacamole på de egna avokadofrukterna.
–Jag frågar om jag ska hjälpa till när maten ska lagas, säger Gun-Britt och ler stort, men Gert säger att jag kan sätta mig ner eller göra något annat. 

Är det månne då som kreativiteten till nästa projekt frodas? På tomten har de anlagt en japanskinspirerad del och kring själva odlingen har förbättringar gjorts – slänterna har fått trappor och en soffa där man kan hämta andan har också skapats.
–När vi röjde i bråten såg vi potential och under en massa skräp hittade vi det som skulle bli soffan – Gun-Britt har lagt mosaiken, berättar Gert. Vi har även tänkt på framtiden och planterat nya avokadoträd. Det är lite pyssel, men jag mår så gott av att gå omkring här och greja.

På gården finns också ett förråd indelat i tre avdelningar. Den i mitten var tidigare ett hönshus, men numera går den under benämningen lekrum och på väggarna har Gun-Britt ritat ramar i form av blå hjärtan. Dessa får barnbarnen fylla med egna teckningar och man ser tydligt hur de utvecklats genom åren och någon är mer konstnärligt lagt än den andra.
–En spanjor som var här undrade vad vi har hönshuset till och jag berättade att vi använder det till barnbarnen. Han gjorde stora ögon och undrade om vi verkligen låser in dem där. Nej, det gör vi inte, men de tycker om att vara där. De har också kommit på att de kan sitta uppe på taket – de vill gärna inta sina måltider där, säger Gert när vi vandrar runt i “campon” under tiden Gun-Britt dukar undan lunchen.

Har ni alltid drömt om ett liv i solen?
–En dröm har alltid funnits, men det var en ren tillfällighet att vi kom till skott. Det var goda vänner som tog oss med till solkusten – det är vi mycket tacksamma för. Vem längtar inte söderut när regntunga moln och bistra vindar försvårar livet uppe i norr? Klimat, kultur och det fantastiska Medelhavet har nog alltid lockat, men vi hade båda intensiva jobb med långa arbetsdagar och såg egentligen inte möjligheten tidigare. 

Nu skördar de dock frukten av det hårda arbetet i det gamla livet. 
–Huset börjar kännas färdigt när det gäller renoveringar så nu har vi mer tid för att se oss omkring i Spanien och det blir absolut fler besök på vingårdar. Platser som Sevilla, Córdoba, Ronda och Alhambra lockar också. Mer golf står också på vår agenda – det finns flera sammanslutningar där man kan spela golf till rabatterat pris och också tävlingar. 

Att lära sig spanska är också något som paret lägger tid på. 
–Vi har båda läst spanska några år nu, men Gun-Britt är flitigast. Varje vecka har hon privatlektion hos en spanjorska nere i Nerja, berättar Gert. Jag nöjer sig med att studera via appar på Internet – nätet är en bra början där man snabbt lär sig grunderna i språket och många ord, även om det haltar lite när det gäller konversation, men jag har ju Gun-Britt vid min sida.

Intresset för Gun-Britt och Gerts tropiska frukter är stort och under fruktsäsongen kommer ofta familjer och andra sällskap på besök för att se och lära om livet på en “campo” – det spanska ordet för lantbruksmark. 
– Särskilt uppskattat är det på höst- och vinterlov när mor- och farföräldrar med boende i Nerja kommer med barnbarnen. Det lyser i ögonen på de små när de får plocka sina egna tropiska frukter. Många barn, som inte tidigare gillat avokado, kan helt plötsligt börja älska den när de får smaka en närodlad frukt med några droppar citron och några saltkorn, berättar Gun-Britt.

Det är heller inte ovanligt att de blir kontaktade av par eller familjer som själva går i tankarna att köpa fastighet med fruktträd. 
–Genom åren har vi fått mycket erfarenhet och det gläder oss om vi kan bistå andra med goda råd. Har vi tid och möjlighet visar vi gärna Finca Maulin. För de flesta är det en upplevelse att få se hur frukterna växer, frukt som vi vanligtvis endast ser på butikshyllorna, säger Gun-Britt.

Faktaruta:
Avokado är en tropisk eller subtropisk växt som endast lever på frostfria platser. Frukten, eller egentligen bäret, är färdig att plockas från oktober till mars, beroende på vilken sort man odlar. I södra Spanien kommer först Fuerte och Bacon för att i december följas av Hass, den mest populära sorten i Sverige. En avokado mognar inte på trädet utan först efter någon eller några veckors lagring.

Fuerte och Bacon är krämigast i sin konsistens medan Hass kännetecknas av sitt tjockare och knottriga skinn. Hass är en framodlad sort från USA och har flera bra egenskaper. Med sitt kraftiga skal kan den lagras i kyla under lång tid och är därför perfekt för långa transporter. 

I Sverige kommer majoriteten av all import från länder i Centralamerika. Störst exportör i världen i Mexiko. 

En avokado kan innehålla upp till 30 procent omättat fett och har ett högt innehåll av kalium. Få andra livsmedel kan visa på samma positiva näringsinnehåll.

Text & foto: Ann-Christine Reimer Gun-Britt Maulin med avokado från parets egen gård, som ligger intill vägen upp till byn Frigiliana. De odlar även mango, passionsfrukt, cherimoya, papaya, fikon, citroner och apelsiner. Foto: Ann-Christine Reimer Närliggande Frigiliana rankas som en av Andalusiens mest pittoreska byar. Foto: Ann-Christine Reimer Utsikten från Finca Maulin är magisk och när paret Maulin reser till Lomma i Skåne över sommaren bor barn och barnbarn omlott på gården. Foto: Ann-Christine Reimer Gun-Britt och Gert träffades 1996 genom en kontaktannons i Sydsvenskan och gifte sig på Maui, Hawaii. ”Att hitta ett gemensamt efternamn var svårt, men vi valde Maulin, som är sprunget ur Maui.” Foto: Ann-Christine Reimer Gun-Britt har själv lagt mosaiken i soffan som de byggt i slänten till gården. Ett gammalt hönshus är numera barnbarnens lekplats. Foto: Ann-Christine Reimer 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 41968
            [sectionId] => 146
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Kursen tar normalt 6-9 månader och leder till att man erhåller privatlicens för att flyga helikopter. Vid intresse kan man sedan utbilda sig vidare för att bli kommersiell pilot med så kallat CPL, vilket HeliAir Marbella själva kan ha behov av framöver.

Det svenskägda företaget etablerade sig på Costa del Sol 2019 och satsningen fick snart läggas på is, på grund av coronapandemin. Sedan har det dock blivit en snabb expansion, efter att företaget bland annat tagit över hangaren och landningsplattan som tidigare använts av Helicopteros Sanitarios, vid Istánvägen. Fler helikoptrar har successivt införskaffats, i takt med att efterfrågan ökat. Dessutom erbjuder HeliAir numera även resor med privatflyg och har startat medlemsalternativet ”Aviation Club”.

Intresset för en flygskola är stort och det är på mångas begäran som lektionerna dragits igång. En speciell helikopter har införskaffats för själva träningarna.
–Roger och jag startade flygskolan Scandinavian Helicopter Center 2009, i Västerås, och sålde den 2014. De nuvarande ägarna har nu velat starta en filial i Marbella tillsammans med oss, berättar Göran Wennergren, som är Operations Manager.

Den nya flygskolan på Costa del Sol räknar med att ha elever både som bor lokalt på kusten och elever från skolan i Västerås, som gärna vill ta lektioner speciellt på vinterhalvåret i det behagliga klimatet i södra Spanien.

Mer information: https://www.heliairmarbella.com


            [ingress] => Det svenskägda företaget HeliAir Marbella fortsätter att expandera. Det senaste är att de nu även har startat en flygskola.
–Vi utgår från Marbella men själva flygträningen görs kring en gård i Ronda och vid flygplatsen i Jerez, för att öva radio och kommunikation, berättar piloten och ägaren Roger Gudmundsäter.
            [headline] => Svensk flygskola på Costa del Sol
            [page] => 0
            [modified] => 20241201160824
            [created] => 20241029123746
            [publishStart] => 20241202065500
            [publishStop] => 20250427133759
            [fullArticle] => Svensk flygskola på Costa del Sol Det svenskägda företaget HeliAir Marbella fortsätter att expandera. Det senaste är att de nu även har startat en flygskola.
–Vi utgår från Marbella men själva flygträningen görs kring en gård i Ronda och vid flygplatsen i Jerez, för att öva radio och kommunikation, berättar piloten och ägaren Roger Gudmundsäter. Kursen tar normalt 6-9 månader och leder till att man erhåller privatlicens för att flyga helikopter. Vid intresse kan man sedan utbilda sig vidare för att bli kommersiell pilot med så kallat CPL, vilket HeliAir Marbella själva kan ha behov av framöver.

Det svenskägda företaget etablerade sig på Costa del Sol 2019 och satsningen fick snart läggas på is, på grund av coronapandemin. Sedan har det dock blivit en snabb expansion, efter att företaget bland annat tagit över hangaren och landningsplattan som tidigare använts av Helicopteros Sanitarios, vid Istánvägen. Fler helikoptrar har successivt införskaffats, i takt med att efterfrågan ökat. Dessutom erbjuder HeliAir numera även resor med privatflyg och har startat medlemsalternativet ”Aviation Club”.

Intresset för en flygskola är stort och det är på mångas begäran som lektionerna dragits igång. En speciell helikopter har införskaffats för själva träningarna.
–Roger och jag startade flygskolan Scandinavian Helicopter Center 2009, i Västerås, och sålde den 2014. De nuvarande ägarna har nu velat starta en filial i Marbella tillsammans med oss, berättar Göran Wennergren, som är Operations Manager.

Den nya flygskolan på Costa del Sol räknar med att ha elever både som bor lokalt på kusten och elever från skolan i Västerås, som gärna vill ta lektioner speciellt på vinterhalvåret i det behagliga klimatet i södra Spanien.

Mer information: https://www.heliairmarbella.com

 HeliAir Marbella har skaffat fler helikoptrar och har i höst startat en filial i Marbella till flygskolan Scandinavian Helicopter Center. Allt fler helikoptrar samlas på plattan vid Istánvägen som tidigare tillhörde Helicópteros Sanitarios. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)