Under Francodiktaturen var det tabu att studera vad som hände under republiken och inbördeskriget. När Franco avled 1975 ansågs fortsatt glömska nödvändigt för att kunna genomföra en demokratisering. I oktober 1977 stiftades därför en amnestilag som innebar att alla övergrepp som begicks under inbördeskrig och diktatur skulle glömmas. Lagen var också en förutsättning för att regimen skulle dra sig tillbaka frivilligt. Amnestilagen La ley de Amnistía de 1977 blev därmed en förutsättning för att den nya demokratiska konstitutionen skulle kunna införas, men innebar samtidigt att många frågor lämnades obesvarade.

Det dröjde ända till slutet av 2007 innan det blev möjligt att granska Spaniens mörka förflutna. Ley de Memoria Histórica (Lagen om det historiska minnet) drevs då igenom av dåvarande premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero. Runt om i landet sitter nu historiker och letar i arkiv för att det som hände inte ska tigas ihjäl inför kommande generationer. Det ges ut mängder med böcker som berättar om kriget och diktaturen. Allt detta tack vare den nya lagen.

Utanför Spanien är det förlorarnas syn på Francoregimen som varit den gällande. Men här i Spanien har det fram till nyligen varit segraren som hade dikterat historien. Under senare år har därför en hård debatt utbrutit som gäller minnet av Franco. Debattörerna har fastnat i två oförenliga skyttegravar där den ena sidan har uppfattningen att Franco var en diktator, medan den andra sidan tycker detta är en felaktig bild och i stället vill kalla Franco och hans regim för auktoritär.

Spanien tillhör i dag Europas modernaste länder. Men samtidigt finns rester av det gamla Spanien fortfarande kvar. Ett Spanien med oläkta sår från inbördeskrig och diktatur och hårda motsättningar mellan vänstern och högern. Det tudelade Spanien, Las dos Españas som man säger. Regeringsskiftet i vintras där högern efterträdde vänstern rymmer alltså flera bottnar.

När man som utomstående analyserar Francos styre ska man förstås inte glömma bort att det utvecklades under de fyrtio år diktaturen varade. Spanien gick från att styras av en stenhård förtryckarregim som genomförde blodiga utrensningar av regimmotståndare vid krigsslutet, till att bli en auktoritär centralstyrd nationalkatolsk enpartistat som ändå tillät en viss frihet för medborgarna.

Var Franco då en diktator?

Under hela Francotiden saknades politisk frihet i Spanien. Det fanns ingen mötesfrihet, det hölls inga demokratiska val och politiska partier var förbjudna. Demonstrationsrätt saknades. Fria fackföreningar var förbjudna. Det fanns ingen yttrandefrihet eller tryckfrihet. Men det fanns ekonomisk frihet och rätten att äga egendom respekterades. Det var tillåtet att göra affärer och resa utomlands, i alla fall om man inte var kvinna. Kvinnan var i lagen underordnad mannen.

Respekten för de flesta av de kriterier som ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna saknades alltså i Francos Spanien. Därmed är det korrekt att använda begreppet diktator om Franco.

Uppgörelsen med Francotiden som just nu pågår kräver förstås mycket mer utrymme än denna krönika för att kunna beskrivas och analyseras. I min förra bok om Spanien, som handlar om Spaniens historia, ger jag bakgrunden. I min nya bok som kommer ut i sommar och som har titeln Spanien – En stat, flera nationer, förklarar och analyserar jag det som händer nu i Spanien. Inom politiken, i samhället och vardagslivet. Om skuldkris och bostadsbubbla men också om kärlek och lycka. Boken inleds med en berättelse om kampen om historien. Hoppas du vill läsa den.

Trevlig sommar!