I båda fallen är det dels med hjärtknip över vänskaper som tar ett avbrott och del med förvåning över att jag är den som kan stanna kvar här, i detta mitt paradis. Ja, det är dags för ”säsongarna” att lämna hus och lägenheter för vår- och sommarvistelse i Sverige. Många har kommit och gått sedan långt tillbaka, ett stort antal av dem jag nu säger adjöken till välkomnade mig med öppna armar för bara fyra månader sedan.

Varje gång ett samtal med någon styr mot en nära förestående hemresa hör jag oss säga ”ja, nu blir det tomt här på kusten, ja nu åker ALLA hem, mellan påsk och pingst går planen fulla med hemvändare.” . Så ler vi lite ledsamt mot varandra och just i den stunden ser jag inom mig en bild där jag och familjen står ensamma i övergivet turistlandskap endast med ett par strykkatter som sällskap. Är det så, har vi plötsligt hamnat i en avbefolkad landsortsby där utdruckna vattenflaskor rullar uttråkat över vägen? 



Med denna bild i sinnet sätter jag mig i bilen och stannar för veckohandling på Mercadona, jag kastar mig över sista kundvagnen, sneglar surt på mannen som tar ”mitt knäckebrödspaket” (det sista) och irriterar mig över de enorma köerna vid kassorna. Damen framför mig har missat att väga grönsakerna och jag suckar inombords, jag som efter fyra månader helt förmätet vet att man väger innan man betalar, hmmm. Men, vad är det som händer? Skulle inte alla åka hem? Går vi inte en lugn och stilla period till mötes? Nja, visst kan jag erkänna att det är lite glesare på körrepen kl. 19 en tisdagkväll men därutöver verkar nog trenden gå åt andra hållet. Affärer, vägar, restauranger och stränder, alla platser fylls på med mer och mer människor. Kan det vara så att idén om att ”alla åker hem” handlar om en lite mindre grupp skandinaver än just ALLA?

Min egen popularitet i bekantskapskretsarna verkar öka i samma takt som den spanska termometens gradantal. Inte heller på detta område ser jag en nertrappning av människor som reser till kusten. Hade vi sagt ja till alla vänners önskemål om att spendera sin semester här i Spanien, i vårt hem, så hade vi snart kunnat lägga ner allt arbete och starta ett bed and breakfast. Av någon konstig anledning var det aldrig lika lång kö av människor som ville hälsa på oss i Rotterdam, Costa del Regn är kanske inte riktigt lika attraktivt. Shorts eller regnkappa, sandaler eller gummistövlar? Ok, många önskar tydligen en somrigare packning.

Men är det inte så att när ”säsongarna” åker hem till Sverige kommer en annan grupp av livsnjutare? Är det inte så att även om ”säsongarna” far mot kyligare breddgrader finns ju alla åretruntboende kvar. De har ju hela livet här. Lägg sedan till att det nu kommer sommarturistande familjer, festglada ungdomar och älskande vigselpar så tycker jag mig se hur strömmen människor inte reser från utan till kusten. Nu får ni det mycket lugnare på kyrkan säger ”turistkyrkokollegor” runt om i världen. Nu får ni vila upp er och ta i med nya krafter i oktober när alla kommer tillbaka. Javisst säger vi och kastar oss i bilen för att hinna till veckans fjärde bröllop, bilköerna har ju trots allt börjat att tätna av alla hyrbilar. Vi måste ju hinna tillbaka till Benjamingruppen och morgondagens ungdomsgrupp ska förberedas.

Jag tycker det är så fantastiskt härligt att få leva och arbeta på en plats (bestående av 20 mil) där varje dag och vecka är ny och innehåller så många överraskningar. Här får alla utrymme, korttidare, säsongare, bofasta, ung, äldre och människor där emellan. Jag inser ju att det inte finns några färdiga kartor över tillvaron här och jag ser fram emot alla säsonger med spänd förväntan!