Vox fick nästan 400 000 röster i regionalvalet i Andalusien och tillskrivs i opinionsundersökningarna omkring tio procent av rösterna i det kommande riksvalet. De för sin egen kampanj, där de försöker gå under radarn och ej utsätta sig för obekväma situationer där de kan ställas mot väggen av journalister. Partiledaren Santiago Abascal gillar att visa en tuff attityd, men hade väldigt svårt att debattera konkreta frågor när han nyligen gick med på att deltaga i ett evenemang som inte arrangerades av det egna partiet. Det lär dröja innan han ställer upp igen.

Vox kompenserar sin bristande erfarenhet och avsaknad av kunskaper om offentlig förvaltning med en dominant position på sociala nätverk. Inget spanskt parti har exempelvis så många följare på Twitter. Där trivs de som fisken i vattnet, då de kan sprida sina olika slagord utan att behöva gå in på detaljer.

På detta sätt har Vox sått en rad populistiska idéer, som till stor del markerar den politiska debatten. Dilemmat för oss journalister är i vilken utsträckning man ska ge eko åt ett parti som än så länge helt saknar representation i riksparlamentet och vars program till stora delar är högerextremt. Vox åberopar att Spaniens främsta fiender, jämte de katalanska separatisterna, är illegala invandrare (främst muslimer) och extremfeminister. De vill förbjuda partier som inte tydligt försvarar Spaniens enighet eller som stöder sig på marxistiska principer. Vox försvarar också att pappor ska kunna beväpna sig för att försvara familjen mot inbrottstjuvar som vill döda mannen i huset och våldtaga hans hustru och döttrar (citat). Vidare uppgav partiets generalsekretare Javier Ortega Smith nyligen på fullt allvar att om morerna ej stoppats på 700-talet vid Pyrenéerna skulle alla kvinnor i Europa i dag bära burka…

Frågan är som sagt i vilken utsträckning dessa utspel ska ges eko. Spontant vill man ju att allmänheten ska ta del av de många gånger vettlösa anspråken, men samtidigt beviljas Vox kanske en uppmärksamhet som de förmodligen inte förtjänar.