Parallellt som jag kände mig stolt över spanjorerna, förfärades jag allt mer över det ena reportaget efter det andra i spanska medier om den kontroversiella svenska coronastrategin. Jag ska erkänna att jag under våren själv var rätt kritisk till vad som utifrån, i det närmaste tycktes vara en brist på strategi. Så var det naturligtvis inte och ju mer kritiserat Sverige blev av spanska journalister, desto mer kände jag en lust att peka på det som aldrig nämndes. Hållbarheten över tid.

De kritiska artiklarna byggde i princip alltid på intervjuer med en enda person, en spanjor bosatt i Sverige, som fick fritt spelrum att förfasas över hur svenskarna prioriterade ekonomin framför liv. Över hur sjukvårdspersonal förbjöds att använda munskydd, hur personer i riskgrupper tvingades skicka barnen till skolan med risk för sitt eget liv. Och så vidare. Det var dramatiskt och totalt ensidigt. Jag har hittills inte läst en enda spansk journalist som försökt se bortom det som tycktes så lockande, att äntligen fritt få kritisera det ”perfekta” Sverige och istället försöka förstå resonemanget bakom den svenska strategin.

Spanjorerna respekterar över lag restriktionerna med en relativt positiv inställning, alltifrån karantän till munskydd. Men den nya normaliteten förutsätter i stor utsträckning att vi tar eget ansvar och tänker själva. Allt kan ju inte vara belagt med böter. Eller?

Själv bestämde mig för att inte åka till Sverige denna sommar. Jag har inga synpunkter på att folk reser, men kände för egen del att det var onödigt just nu. Svenska vänner förstod direkt, medan spanjorer genomgående kommenterat ”men nu får man ju resa…”

När jag valde att ställa in ett besök hos en nära spansk släkting som fyller 92 år i september, fick jag ingående förklara att det inte handlade om rädsla för egen del, utan om att jag var rädd för hans skull. Att vi på något vis skulle smitta honom.

Tydligast blev skillnaden på svenskt och spanskt coronasynsätt när min son blev förkyld. Lite tjock i halsen och snorig, ingen feber, men jag kände mig väldigt osäker på hur jag skulle agera. Jag frågade skolan, där han gick på sommaraktivitet, om protokollet att följa. Inget svar, bara ”tack för informationen, hoppas han kryar på sig snabbt!”. När jag ställde in ett jobbmöte och inför några privata träffar nämnde att vi var lite förkylda, fick jag också märkliga reaktioner som alla hade gemensamt att jag framstod som hypokondriker.

Gång på gång upplever jag att min försiktighet tolkas som rädsla. av att min försiktighet tolkas som rädsla. Och jag blir lite lätt irriterad. Trots den ständiga uppmaningen från experterna att vi måste lära oss att leva med viruset, känner jag att folk gör det de får utan att tänka själva. Vad hände med #yomequedoencasa (#WeStayHome)? Det känns som att många spanjorer prioriterat fest och umgänge i sommar, inför risken att bli satta i karantän i höst. Fånga dagen! Utan att fundera på att det ena hänger ihop med det andra. För mig är det så uppenbart att det finns ett samband – ju mer umgänge under sommaren, desto större risk för karantän till hösten.

Den enda aspekten som jag kan ta till mig är den ekonomiska, att många faktiskt aktivt tänker på att stötta det lokala näringslivet. ”Ekonomin går under, vi måste försöka leva som vanligt annars överlever ingen”, svarade en spansk väninna på mina reflektioner. Och det håller jag med om. Jag stannar hemma, inom rimliga gränser. Och inte på grund av rädsla, utan för att jag tror att avhållsamhet i allra högsta grad påverkar huruvida restriktionerna skärps eller inte.

Lite svenskt ”lagom är bäst” kunde gott appliceras på spanjorernas extroverta levnadsstil. Och jag skriver det med kärlek.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es