Riksåklagarämbetet har annonserat en utredning och jämställdhetsministern Irene Montero har reagerat kraftfullt, efter att en video spridits där förolämpningarna återges. Det är fråga om en uppenbart samordnad organisation, då en majoritet av fönsterluckorna i studenthemmet Elías Ahuja i Madrid öppnas samtidigt och omkring hundra manliga elever ansluter sig till skällsorden som inletts av en yngling. Ord som brukas är ”horor”, ”nymfomaner” och ”vi ska knulla er”.

Videon har väckt heta reaktioner på bred front, men det har visat vara fråga om en tradition som även skett tidigare år. Mest förvånande för många har varit att ett flertal av de kvinnliga eleverna som intervjuats förnekar att de skulle känna sig kränkta av glåporden och uppger att pojkarna är deras kompisar och att det bara är fråga om ett skämt.

Nu har det bildats två läger där några uppger att just är fråga om rena busstreck medan andra efterlyser exemplariska åtgärder. I vad som förefaller vara ett försök att rentvå sitt eget namn har ledningen för studenthemmet annonserat att en elev utvisats.

Problemet är inte utspelet i sig, utan den underliggande kultur som göds av denna typ av ”traditioner” och ”skämt”. Skriken mot flickskolan är nämligen bara toppen av ett isberg. Avslöjanden visar att det finns en mängd liknande traditioner på hemmet Elías Ahuja, som är något av en elitskola. Där har bland annat tidigare PP-ledaren Pablo Casado studerat och en tidning har publicerat en skrift som tillskrivs Casado när han var inackorderad på skolan och som innehåller slagord som är djupt kränkande mot kvinnor.

Andra videofilmer som spridits visar initieringar av nya elever på skolan där det brukas likaledes kränkande omdömen om kvinnor. Inte nog med det, en gruppkoreografi med sång inkluderar skriket ”Sieg Heil” ackompanjerat av uppsträckta armar i en bekant nazihälsning.

Naturligtvis är inte alla ungdomar som deltagit i dessa riter varken nazister eller kvinnoförtryckare och traditionen har uppenbarligen utvecklats i en skämtsam kamratanda. Två saker finner jag dock djupt berörande. Det första är insikten om hur det som klassas som skämt oundvikligen slår rot hos mer än en yngling, som inte kan skilja på skoj och verklighet och som växer upp med en nedvärderande syn på kvinnor.

Det andra, som kanske är minst lika bekymmersamt, är att unga flickor själva inte verkar inse vilken fara som föreligger när djupt kränkande beteenden normaliseras och viftas bort som lustigheter. Det gäller inte enbart eleverna på flickhemmet som till och med gått ut med en kommuniké där de försvarar pojkarna. Flera studier visar att kvinnoförtryck blir allt vanligare och till och med accepterat långt ned i åldrarna. Så pass att tonårsflickor i Spanien tycker att det är normalt om deras pojkvän är svartsjuk för att de umgås med andra eller att han kräver att få gå igenom deras mobil.

Utan att korsfästa pojkar som ännu inte är torra bakom öronen är det viktigt med en sansad debatt om konsekvenserna av att tolerera att kränkning av kvinnor ses som något roande. Och naturligtvis att denna debatt leder till att detta vidriga beteende upphör en gång för alla.