Den 11 september firades som vanligt La Diada, som är Kataloniens dag. I år borde det ha varit extra uppmärksammat med anledning av att det var exakt tio år sedan som självständighetsrörelsen startade, men allvarliga sprickor mellan de katalanska separatistpartierna lade sordin på firandet. Istället för att spy galla på de spanska myndigheterna var det den katalanske regionpresidenten Pere Aragonès och andra representanter för styrande Esquerra Republicana de Catalunya som i år fick utstå högljudda glåpord.

Det är med en viss skadeglädje jag skriver dessa rader. Anledningen är att de katalanska politikerna så utstuderat försökt manipulera separatiströrelsen i eget intresse att de faktiskt är förtjänta av de stormar de nu skördar.

Coronapandemin och konflikten i Ukraina har satt käppar i hjulet för separatistledarna, men motgångarna startade innan. Det berodde inte heller på fängelsedomarna 2019 mot den tidigare regionregeringen, vars medlemmar snarare förvandlades till martyrer. Den interna splittringen, som var förutsägbar, startade istället när separatisterna gick miste om sin gemensamma fiende, som var PP-regeringen i Madrid. När koalitionen PSOE-Unidas Podemos kom till makten i Spanien och visade en mjukare attityd i form av samtal med regionalstyret och benådning av de dömda separatistledarna, gick dessa miste om många av sina främsta argument för att bryta sig ur Spanien.

Den falska fasaden som upprätthållits av de tre separatistpartierna om en enad front började spricka på allvar i och med maktskiftet i Spanien. Till och med de egna katalanska opinionsundersökningarna visar på en klar minskning av stödet för ett självständigt Katalonien.

Det är inte bara att antalet självständighetsförespråkare i Katalonien minskat avsevärt, utan många av de som fortfarande förespråkar en utbrytning har vänt sina folkvalda ryggen. Det har tagit tid, men allt fler har insett vilken enorm bluff hela separatiströrelsen varit.

Allt startade den 11 september 2012, när mer än en miljon personer demonstrerade på Barcelonas gator och skanderade slagord för ett självständigt Katalonien. Manifestationen hade sammankallats av folkrörelser som ANC och Omnium Cultural, men den dåvarande regionpresidenten Artur Mas (CiU) såg sin chans och bestämde sig för att leda processen. Detta trots att CiU, som styrt i Katalonien merparten av tiden sedan Francos död, aldrig varit ett självständighetsparti.

För att förstå Mas agerande krävs endast ett uns historiskt minne. År 2012 var hela Spanien försjunket i den djupaste ekonomiska krisen sedan inbördeskriget. Folkets ilska riktades mot etablissemanget och hade i maj 2011 utmynnat i den kända missnöjesrörelsen 15-M, som var lika utbredd i Katalonien som i övriga Spanien. Missnöjet hos många katalaner var så stort att det samma år ledde till kravaller utanför regionalparlamentets byggnad, som tvingade Mas att ta sig till ett planerat plenimöte i helikopter.

Jämte krisen skakades styrande CiU av allt större korruptionsskandaler, som bland annat berörde den tidigare regionpresidenten Jordi Pujol och hans familj. Så när Mas såg en miljon demonstranter på Barcelonas gator valde han att ställa sig överst på barrikaderna och rikta missnöjet mot de spanska myndigheterna. På det sättet hällde han bensin på den eld som separatismen utgjorde och som fram tills dess varit relativt beskedlig.

Vad som därefter skedde är för omfattande för att redogöra i denna blogg. Den som är intresserad kan se den redogörelse som jag gjort i en serie på tre vloggar, som jag länkar till nederst.

Kontentan är att de egna korruptionsskandalerna och den vettlösa självständighetsprocessen ledde till CiU:s förfall. Partiet splittrades och upplevde sådan vanära att det tvingades byta namn flera gånger. De går numera under namnet Junts pel Cat och leds av den ökände flyende Carles Puigdemont, som inte kan sätta sin fot i Spanien då han riskerar att dömas för den ensidiga självständighetsförklaringen 27 oktober 2017.

Självständighetsprocessen i Katalonien är späckad av paradoxer. En av dem är att Junts pel Cat, som alltså inte var ett självständighetsparti från början, idag är de som gapar högst och som kallar Esquerra Republicana de Catalunya för veklingar och förrädare. Detta trots att ERC varit ett så utpräglat självständighetsparti sedan det grundades 1931 att det till och med har benämningen ”republikanskt” i sitt namn.