Valresultatet 23 juli överraskade alla. Det hade tagits närmast för givet att Alberto Núñez Feijóo skulle säkra makten och frågan var mest om Partido Popular skulle få så många mandat att de slapp vara beroende av Vox. Verkligheten blev som bekant en helt annan.

I skrivande stund förefaller det omöjligt att Partido Popular ska kunna komma till makten, varken själva eller i koalition med Vox. De enda teoretiska möjligheterna är att antingen baskiska PNV stöder Feijóo eller att minst fem socialistiska ledamöter bryter partidisciplinen och röstar för en högerregering. Båda alternativen förefaller orimliga.

PP:s representanter uppges själva inse att de inte har någon chans att komma till makten, men partiledaren Núñez Feijóo försöker åtminstone hålla skenet uppe. Han insisterar på att förhandla med de olika grupperna i parlamentet. Den sittande regeringschefen Pedro Sánchez tar under tiden det hela med med ro och är så övertygad om att PP-ledaren kommer att misslyckas att han redan börjat sondera det stöd som behövs för att förnya vänsterkoalitionen.

Officiellt är det kung Felipe VI som, efter att ha träffat de respektive talesmännen för parlamentsgrupperna, bestämmer vilken kandidat som tilldelas uppdraget att försöka bilda regering. Den främsta frågan just nu är om Núñez Feijóo kommer att göra anspråk på detta uppdrag eller om han kastar in handduken i förväg.

Pedro Sánchez har på pappret större möjligheter att erhålla den majoritet som säkrar utnämningen som regeringschef. Men det blir definitivt inte enkelt. Sánchez behöver ja-röster från sju av de elva partier som erhållit representation i parlamentet. Efter att utlandsrösterna givit Partido Popular ytterligare ett mandat (137) på bekostnad av PSOE (121) räcker det inte heller längre med att Carles Puigdemonts Junts per Cat lägger ner sina röster. Det katalanska separatistpartiets sju ledamöter måste liksom övriga teoretiska stödgrupper rösta entydigt för socialistledaren.

Varför skulle den flyende före detta katalanske regionpresidenten ens överväga att underlätta en regeringsbildning i Spanien? Det finns faktiskt ett tungt vägande argument. Om Sánchez blir omvald kommer Junts att ha en vågmästarroll vid alla omröstningar under den nya mandatperioden, en situation som många i Spanien förfasas inför. Skulle Puigdemont däremot frestas att ställa orimliga krav för sitt stöd, som en amnesti för separatistledarna och en folkomröstning om katalansk självständighet, blir det nyval istället och då har den flyende separatistledaren bränt alla möjligheter till inflytande i spansk politik.

I händelse av nyval är det troligaste att vi får se ännu större koncentration av röster kring de två stora partierna PP och PSOE, som faktiskt båda gick framåt 23 juli. Det beror på att många i nuläget väljer att lägga sin röst där den teoretiskt får störst effekt. Att lägga sin röst på mindre partier är nämligen på grund av det rådande röstsystemet i Spanien mer riskabelt, då den riskerar att bli värdelös.

När Sánchez blev vald förra gången räckte det att ledamöterna från katalanska ERC och baskiska EH Bildu lade ner sina röster. Nu krävs alltså aktivt stöd från båda dessa partier samt även Junts per Cat. Detta utgör, om något, en ”Frankenstein-regering”. Det som i vilket fall verkar helt avskrivet är ”Dracula-konstellationen”, ett uttryck som anspelar på blodtörsten hos Vox och utsugningen av Partido Popular, som när de regerade senast ledde en åtstramningspolitik som många spanjorer fortfarande har inte glömt.

Den första indikationen på hur det kan gå får vi 17 augusti, när talmannen och parlamentets arbetsgrupp ska utses. Det troligaste är att socialistpartiet PSOE lyckas erhålla tillräckligt med stöd för att hittillsvarande talmannen Meritxell Batet ska bli omvald. Om så sker kommer det bekräftas att Alberto Núñez Feijóo visserligen kan kalla sig segrare i valet, men att det bästa Partido Popular i nuläget kan hoppas på är ett nyval.