En efterlängtad resa till Spanien
07 jan 2026 | 06:59PLUS ANNIKA ELWING För en vecka skulle vi lämna allt det konstiga, nya i Sverige och åka hem. Så efterlängtad den var, jullovsresan. Och så mycket man hinner med under en vecka!
PLUS ANNIKA ELWING För en vecka skulle vi lämna allt det konstiga, nya i Sverige och åka hem. Så efterlängtad den var, jullovsresan. Och så mycket man hinner med under en vecka!
När jag lämnade Sevilla i slutet av juni visste jag inte när jag skulle komma tillbaka, och det var inget som bekymrade mig heller. Jag tänkte mest på allt som väntade i Sverige.
Vi hade fullt upp med att påbörja det nya livet i Sverige, möblera bostad, ordna elavtal, internet, barnens skola började redan i augusti, liksom sambons SFI-kurs. Det var nog strax därefter som vi drabbades av hemlängtan, och tanken på att få åka ”hem” på jullovet höll oss uppe.
Det var enormt skönt att resan till Spanien kunde bli av. Min känsla var att vi äntligen skulle lämna galenskapen i Sverige för att åka hem och vila. Jag hade rotat mig mer än jag trodde, men det blir kanske så efter nära 20 år i ett land. Hela vuxenlivet.
Det kändes konstigt att ta stadsbussen från tågstationen i Sevilla hem till svärfar. Allt var exakt som vanligt. Vädret, lukterna, ljuden, juldekorationerna. Vi klev in i den lilla lägenheten där vi skulle bo hela veckan, och även där var allt precis som det brukar. Det var den genomgående känslan under hela vistelsen. Vännerna vi träffade, släktingarna, butikerna vi var inne i – ingen förändring, och det kändes helt naturligt att kliva in i vårt gamla liv för en stund. Inte vemodigt, inte glädjestrålande, utan allt var bara som det skulle, som det brukar vara. Brukade. Och det är ju bara hos oss i Sverige som det hade hänt så mycket det senaste halvåret.
När vi hade kommit fram gick vi över till huset bredvid, där min svägerska och hennes familj bor. Vi blev bjudna på middag; en god fisksoppa och jultapas. Framemot elvatiden på kvällen kom svärfar förbi efter sin vanliga runda, och sedan la vi oss tidigare än vi kom att göra någon annan kväll.
Dagen efter blev det utelunch. Tre sorters bläckfisk och annat gott i solen på det mysiga lilla Santa Ana-torget, där blixten hade slagit ner bara en vecka tidigare och krossat det underbara trädet som brukade ge skugga på somrarna. Vi njöt, och jag undrade hur hade vi kunnat flytta ifrån det här.
Det viktigaste var att träffa vänner och släktingar. Jag mötte upp med ett par vänner i Sevilla en dag, och en annan åkte till bergen där vi hade bott, ordnade grillpicknick och träffade ett stort gäng. Elvaåringen spenderade hela dagen med en av sina närmaste kompisar, och sexåringen lekte i ett med sina efterlängtade vänner.
När det började mörkna åkte vi iväg och köpte chorizo och annat viktigt som vi ville ta med till Sverige, sedan träffade vi halva gänget på barnfestligheterna som arrangeras i den lilla staden Aracena i mellandagarna varje år. Alla attraktioner är kostnadsfria. Det fanns ett riktigt snöfall gjort på fint skum som singlade i luften, och enorma julfigurer fyllda med luft vakade över oss alla, ända tills sexåringens kompis kröp under den stora, uppblåsta snögubben och råkade komma åt någon sladd, och släckte ner alltihop. När ferian stängde gick vi hem till vänner som bakade pizza åt oss alla till halv tolv på natten.
Våra svenska inarbetade tider gick så klart inte att hålla fast vid.
Vi hann med roscón de reyes som vi åt i förtid, god mat, druvor vid tolvslaget, tivoli och släktträffar.
Nyårsaftonen var vi hemma hos barnens kusiner. En lång dag och natt avslutades med pyjamasparty och film för de små. Ingen somnade innan halv tre. De hade så roligt!
Vi sov över hemma hos kusinerna allihop och dagen efter kom fler släktingar. Det gjordes en enorm paella ute i trädgården och eftermiddagen ägnades åt sällskapsspel.
Det var en bra vecka. Äldsta dottern kunde vara sig själv igen med kusiner och kompis, det var underbart att höra henne skratta. Yngsta dottern lekte i massor med kompisarna som hon saknat. Sambon, som grubblat mycket på vilket skick han var i när han reste och hur ovärdiga avskeden blev, har mått bra av att kunna lappa ihop relationer.
Märkligt nog var det kanske mest jag som velat stanna längre, som inte var färdig, men det blir kanske så när man har barn, då ens egna behov inte kan gå först.
När vi åkte tillbaka till Sverige väntade något fantastiskt på oss, som gjorde allt lättare: ett härligt snöväder!
|
Annika Elwing |
Kommentarer