Turismen nyckeln

THOMAS GUSTAFSSON Ända sedan 1960-talet har Spanien varit svenskarnas populäraste resmål. Det spelar egentligen ingen roll hur många nya exotiska destinationer som presenteras av researrangörerna. Spanien förblir en favorit. Ungefär en miljon svenskar åker till Spanien under ett år. Många för att övervintra, tiotusentals har till och med bosatt sig här för gott.

Frågan är hur många av alla dessa resenärer som tänker på att Spanien för inte så länge sedan var en sluten och hårt kontrollerad diktatur.

Med anledning av skådespelerskan Lena Nymans död visade Sveriges Television nyligen genombrottsfilmen ”Jag är nyfiken - gul” från 1967. Jag passade på att se filmen på nytt. Ett bättre tidsdokument är svårt att få tag på.

I filmen spelar Lena Nyman en ung kvinna som i sin ambition att förstå världen och det svenska samhället ställer kritiska frågor till människor och makthavare. I en scen ställer hon frågor till solbrända svenskar som har precis har kommit hem från Franco-Spanien:
— Hur kan du åka på semester till en diktatur? Vad tycker du om Franco?

Svaren är yrvakna:
— Jag tänker inte på politik under semestern.

Fyrtio år senare har frågan om semesterresor till diktaturer fått ny aktualitet. Svenskar fortsätter att åka till totalitära stater. Nu handlar det om Egypten, Tunisien, Marocko, Thailand, Kina, Vietnam, Kuba….

Somliga anser att man stöder regimen genom att åka till en diktatur. Andra hävdar att turism leder till en demokratisk utveckling.

Hur var det med Spanien?
När general Franco öppnade Spanien för utländska turister i slutet av 1950-talet levde de flesta spanjorer fortfarande under u-landsliknande förhållanden. Samhällsekonomin hade aldrig lyckats återhämta sig efter inbördeskriget.

För svenskar var Spanien billigt och exotiskt. Utanför hotellen stod bönder som lastat ryggarna på sina åsnor fulla med souvenirer som de försökte sälja till turisterna. Herrelösa hundar strök längs gatorna, på strategiska platser vaktade civilgardister. Moralen var strängt katolskt konservativ. Pojkar och flickor hölls hårt isär.

När de första turisterna anlände till Francos Spanien återstod fortfarande flera år innan en filmkyss fick visas på biograferna. Plötsligt klädde blonda och bleka nordbor av sig nästan nakna på stränderna. På hotellen delade ogifta par hotellrum. Kvinnor reste utan manligt sällskap.

Unga män kom från hela landet för att se vad som pågick vid de nya turistorterna vid Medelhavet. Nätterna igenom drack sig främlingarna redlöst berusade på dåligt vin och usel sprit, trots att de verkade ha gott om pengar. På stränderna tittade de spanska männen med uppspärrade ögon på de blonda bikiniflickorna.

Men efter bara några år började spanjorerna vänja sig vid turisterna och framför allt ta efter deras seder. Den stränga katolska moralen ifrågasattes. Inkomsterna från turismen hjälpte samtidigt Spanien att komma ifatt övriga Europa. Nya jobb skapades i torra, fattiga och eftersatta områden. Men viktigast av allt var att turisterna förde med sig nya idéer om demokrati och mänskliga rättigheter. De sista åren Franco levde skakades Spanien av oroligheter.

Om Franco hade anat vad massturismen skulle innebära hade han förmodligen aldrig öppnat landet. På bara några decennier förändrades Spanien i grunden. För att lugna folket tvingades regimen genomföra flera reformer. Men när utvecklingen väl hade börjat gick den inte att stoppa. Sakta men säkert etablerades en underjordisk opposition som var redo att ta över när Franco dog.

De politiska oroligheterna hade dock fått omvärlden att vakna. Det var nu Olof Palmes oförglömliga citat ”Satans mördare” om Francos diktatur myntades. Arbetarrörelsen uppmanade till Spanienbojkott. Men det var inte många svenskar som lydde den sena uppmaningen. Som tur var, kan man nog säga i dag. Den demokratiska oppositionen i Spanien önskade inte någon bojkott. De ville ha ett ännu större utbyte med utlandet. De visste att internationella kontakter kunde förändra en diktatur.

Thomas Gustafsson