Finansministern Luis de Guindos är uppenbart av samma uppfattning, då han aviserat om reformer som ska tvinga bankerna att sänka priserna på sina konfiskerade objekt och sälja ut dem. Om så sker kommer privata fastighetsägare också att tvingas sänka sina priser och då kan det plötsligt bli fart på marknaden.

Obalansen som vi upplever just nu yttrar sig på flera sätt. De stigande fastighetspriserna i början av det glada 2000-talet gjorde att boendekostnaden kom att uppta en allt större del av av hushållsbudgeten, i de flesta fall orimligt hög. Många, inte minst de som tjänade stora pengar i byggbranschen, tog kostsamma hypotekslån i tron att både den låga räntan och deras stjärnlöner skulle vara för evigt. Vi vet resultatet.

I mitt trapphus är vi fem lägenheter och i två av dem bor “ungdomar” i 40-års åldern hemma hos föräldrarna. En har aldrig flyttat hemifrån och den andra tvingades flytta tillbaka när hon förlorade sitt jobb. Så ser det ut i stora delar av landet. Deras åtkomst till en egen bostad hämmas av deras bristande inkomst, svårigheten att få lån och de fortsatt höga fastighetspriserna.

Mycket skulle uppnås om fastighetspriserna föll kraftigt. De som har råd att köpa men som avvaktar på att priserna “når botten” skulle äntligen slå till, ungdomar och nygifta skulle ha större möjlighet att skaffa sig eget och de som redan har en bostad påverkas ju inte i praktiken, så länge de bor kvar och inte planerar att sälja. Dessutom borde prissänkningarna gå i hand med en allmän taxeringssänkning och därmed lägre fastighetsskatt.

En annan aspekt är att bostadskrisen en gång för alla borde stimulera hyresmarknaden. Det har vi till viss del sett prov på de senaste åren och det har förmodligen aldrig funnits ett så stort utbud av hyresobjekt till så rimliga priser som idag. En annan sak är att de fortfarande bristfälliga lagarna avskräcker många fastighetsägare från att hyra ut, på grund av risken att inte kunna göra sig av med en icke betalande hyresgäst.