Bilden är AI-genererad då bloggarens skaparstyrka sitter i det skrivna ordet, ej i illustrationer.

Kreativt skrivande i AI-tider

14 nov 2026 | 06:59

PLUS AI är spännande och inget jag vid det här laget skulle vilja stå utanför. Det finns en mängd utmaningar och risker såklart, men jag är inte rätt person att analysera dem. Däremot funderar jag mycket på hur användningen av AI påverkar mitt eget kreativa skapande, framför allt skrivandet. Som med det mesta finns det två sidor av saken och det gäller att finna den berömda gyllene medelvägen.

När jag skickade förra veckans inlägg till Mats och Richard för genomläsning påpekade Mats att ”kör gärna en korr genom Chattis innan du skickar texten”. Det fick mig att fundera. Jag använder Chattis väldigt mycket i min vardag. Jag bollar tankar och formuleringar på diverse olika språk och ber ganska ofta om hela texter utifrån mer eller mindre noggranna instruktioner. Till sådant som bostadsbeskrivningar och blogginlägg för min mäklarfirma är det suveränt. Det är informativa texter som ska uppfylla vissa fasta kriterier men som ingen förväntar sig något personligt eller konstnärligt av. De är kanske lite platta, men de fyller sin funktion i dessa format.

Detta gör dock att när jag skriver själv, som jag exempelvis alltid gör i Sydkusten (med undantag för när jag ibland ber Chattis ställa frågor till mig som jag sedan svarar på manuellt), så sätter jag ett värde i att det är ett personligt hantverk utan inblandning av AI. Det märks ganska tydligt i flödena vilka tankar och texter som är mänskligt ihopknåpade och vilka som inte är det, och jag har kommit att uppskatta den mänskliga imperfektionen allt mer. Jag känner mig liksom generös när jag bjuder på en och annan märklig formulering och kanske ett slarvfel som smugit sig in obemärkt. För just dessa spår har plötsligt förvandlats till en mänsklig kvalitetsstämpel.

Min inställning är verkligen inte logisk. Jag menar egentligen inte att jag tycker att det är okej att sänka ribban och att jag som journalist eller skribent ska acceptera att lämna ifrån mig något annat än helt korrekta texter bara för att det blivit mänskligt och därmed fint med felskrivningar. Men jag värdesätter själv att få ett mejlsvar från en person som uttrycker sig så som människor gör, med sina fel, brister och personlighetsdrag som lyser igenom även i några få meningar. Det är fint att förstå att det sitter en riktig person där på andra sidan.

Jag funderar också ofta på vad det gör med mitt eget skrivande att jag tränar på det allt mindre. Jag undrar vad det gör med mig och min hjärna att jag har blivit så lat att jag väljer Chattis framför att gå igenom tankeprocessen själv. Jag undrar ännu mer vad det gör med den mänskliga hjärnan på sikt. I värsta fall tappar vi vår analytiska förmåga och förmågan att processa, bearbeta och strukturera en stor mängd data, välja ut och formulera på ett sätt som är anpassat till situationen. Att tala (i detta fall skriva) med bönder på bönders vis och med de lärde på latin är en gåva som kräver något av oss och som kan få långtgående konsekvenser om vi förlorar den.

I bästa fall är AI bara en slags industrialisering av kommunikationen. Vi förbättrar och effektiviserar den men slutar för den sakens skull inte att själva använda och finslipa det verkliga hantverk som skrivandet är. Ibland är mottagarens behov det som står i centrum och tydlighet och vad som förmedlas är det enda viktiga. Men ofta handlar vår utveckling även om det vi som avsändare går igenom när vi processar informationen som vi vill förmedla. Och ibland är det viktigare än annars även för mottagaren att avsändaren verkligen funderat igenom och arbetat med texten, för den står inte ensam utan är en del av en mellanmänsklig interaktion som lever ett eget liv beroende av orden som utbyts.

Det tål att funderas på när man som jag ofta bollar tankar med Chattis, även inför en i vissa fall skriftlig konversation med en annan person. Det ligger nära till hands att Chattis även får formulera det som ska sägas. Det är ju så lätt. Chattis vet och förstår redan och kan på en sekund få ut det som det kanske tar mig två timmar att formulera. Men vad händer då med den inre processen? Det är inte lätt att veta vad som är rätt, men jag vet att jag behöver skrivandet som katarsis och som bearbetningsverktyg och jag måste vara väldigt försiktig med att lämna bort allt mitt skrivande.

Jag ska idag dock följa Mats råd att låta Chattis korrekturläsa min text. För stavfel och kommatecken på fel plats är trots allt onödigt. Men ni kan veta att det här alltid finns lite skit bakom spakarna och det bjuder jag gladeligen på.