Det är svårt att förklara hur det kommer sig att just “Juanito” blivit en sådan legend i storklubben. Han var en virtuos på planen, men också ytterst hetlevrad och kontroversiell i och vid sidan av arenan. Hans tio år i Real Madrid i slutet på 70-talet och början på 80-talet sammanföll med en av klubbens minst framgångsrika. Inte heller i landslaget kunde “Juanito” notera några större segrar och han var en i truppen som gjorde fiasko som hemmanation i Spanien-VM 1982.

Juan Gómez “Juanito” var också spelaren som stämplade Lothar Matthäus i ansiktet, spottade på tidigare lagkamraten Stieleke, gav en UEFA-domare en örfil och retade Belgradpubliken så till den grad att han fick en flaska i huvudet. Privat gick hans äktenskap i kras och “Juanito” hade stora ekonomiska problem.

Men “den eviga sjuan” i Real Madrid hade ändå något som gör att supportrarna fortfarande minns honom med större hedersbetygelser än andra klubbstjärnor som Di Stefano, Gento, Butragueño eller Zidane. För exakt 20 år sedan var “Juanito” tränare för Mérida och var på väg hem på natten, efter att ha sett en Europacupmatch som Real Madrid spelat hemma. “Juanito” reste med några av sina spelare och sov i passagerarsätet. En lastbil hade tappar sin timmerlast på vägen i mörkret och deras bil åkte av vägen. “Juanito” var den enda av passagerarna som omkom.

Sedan dess minns Bernabéustadion sin “evige sjua” på varje hemmamatch, när matchklockan tickar in på sjunde spelminuten. Då skalderar plötsligt en stor del av publiken den klassiska hejaramsan “Illa, Illa, Illa - Juanito Maravilla” (Uttalas “ija”, “Juanito Underbar”.)