Den särklassigt största gruppen utgörs av dem som inte är troende, men som av tradition döper sina barn, konfirmerar sig, gifter sig i kyrkan och pyntar sin krubba vid juletid. Den grupp som dock växer snabbast är den som tar avstånd från kyrkan och som många gånger är mycket kritisk till prästerskapet och den katolska kyrkans särställning i Spanien.

Spanska kyrkan känner sig ofta förföljd och kan exempelvis inte förstå varför en del opponerar sig mot något så oskyldigt som ett krucifix, i exempelvis skolsalar. Sanningen är dock den att det är kyrkan som göder sin växande skara av motståndare, genom att lägga sig alla andras privatliv.

Få har nog något att invända mot att individer har en egen övertygelse och att de lever efter vissa religiösa principer med spirituella vägledare. Katolska kyrkan har dock en ingrodd tradition av dogmer, där den talar om för alla hur de ska leva och vad som är rätt och fel. I det 21:a århundradet är många av dessa dogmer så verklighetsfrånvarande att det inte är konstigt att folk vänder sig mot kyrkan.

Det senaste och mest extrema exemplet är det korståg som biskopen i Alcalá de Henares (Madrid) Juan Antonio Reig Pla inlett mot homosexuella. Han tog tillvara på tillfället när hans långfredagspredikan direktsändes i tv, för att bannlysa homosexualitet. Långt från att lyssna på den kritikstorm som följde har biskopen fortsatt med sina radikala utspel, där han bland annat refererar till tidigare homosexuella som blivit ”botade”.

Det är ganska egendomligt hur katolska präster som svurit att leva i celibat är besatta av vad andra gör i sängkammaren (eller så är det just inte så konstigt...). Lika märkligt är att sexuella vanor ges sådan betydelse, när grundfrågorna borde handla om hur man tänker och agerar mot sin nästa.

Mindre radikalt, men desto mer utbrett är många katolikers besatthet med kärnfamiljen. Modellen katolskt vigd mamma och pappa med många barn ses som den enda garantin för ett sunt och blomstrande samhälle. Ensamstående föräldrar och ännu värre enkönade par med barn förefaller vara roten till allt ont i samhället.

Jag har inte sett någon statistik som skulle tyda på att färre brottslingar härstammar från katolska kärnfamiljer än andra. Kyrklig vigsel har sällan utgjort något hinder för att enskilda män slagit ihjäl sina fruar.

Hotet mot den katolska kyrkan är inte extern, utan ligger i dess egen kärna. Så länge biskoparna vägrar rannsaka sig själva och prioritera de frågor som verkligen är viktiga, kommer de se hur allt fler vänder kyrkan ryggen.