Schlagerfestivalen har utvecklats enormt genom åren, men grundkonceptet finns kvar och det är något som spanjorerna hittills inte blivit kloka på. De lider av sitt historiska komplex som består av två segrar 1968 med Masiel (“La, la, la”) och 1969 med Salomé (“Vivo Cantando”). Sedan dess har det varit öken, med mer djupdykningar än verkliga toppar. Remedios Amayas noll poäng med “Quién maneja mi barca” 1983 är klassisk och det blev inga framgångar varken med klassiska Mocedades (“Eres tú”) eller när superpopulära duon Baccara ställde upp för Luxembourg med “Parlez-vous francais”.

I många år ignorerade en stor del av spanjorerna festivalerna och spanska RTVE handplockade landets kandidater, med uppenbart dåligt omdöme. Det kunde ha blivit ändring 2002 när kandidaten gallrades fram från den första upplagan av “Operación Triumfo” (Fame Factory). Rosa hade hela Spanien bakom sig och framför tv-apparaterna när hon med Bisbal och Bustamante i duo-kören sjöng “Europe´s Living a Celebration”. Spanien såg sig som segrare i förskott och resultatet blev en sjundeplats, som knappast skapade nya spanska fantaster för evenemanget.

På senare år har det experimenterats friskt, inkluderat en närmast pinsam parodi med skådespelarfiguren “Txikilicuatre” 2008, som paradoxalt nog noterade en av Spaniens bästa resultat i festivalen.

Det sorgligaste med Spaniens förhållande till Eurovisionsfestivalen är man inte tycks förstå att det mest handlar om en show. Spanska RTVE:s kommentatorer har varje år förväntningarna på topp och trots bottennoteringar vägrar de acceptera resultatet som rättvist. De skyller ideligen på någon slags konspiration mellan de europeiska grannländerna. Att Spanien alltid får tolv poäng av Andorra är bara uppskattat.

I år stod åter en svensk låtskrivare (Thomas G:son) bakom Spaniens låtbidrag. Kanske svenskarna så sakteliga kan förmedla den rätta schlagerandan till Spanien. I dagsläget kan jag inte se någon annan som är bättre lämpad för detta!