Oetiketterat hästkött har återfunnits i de flesta länder. Spanien var faktiskt ett av de första att slå larm, då gällande påstådd nötfärs till hamburgare. Det förefaller dock som om svindlet/bristen på kontroll främst berör förlagade rätter som frysta köttbullar och lasagne.

Själva hästköttet är inte så mycket att fasas över. Jag minns att det var modernt för typ 30 år sedan med hästkött i den svenska livsmedelsbutik där jag inledde min yrkesbana. Det som är oroväckande är hur lätt det är att kringgå livsmedelskontrollerna och snabbt få en enorm spridning på tvivelaktiga produkter.

Nu uppges det att hästskandalen inte utgör någon hälsofara. Men i vilket skick var dessa hästar när de slaktades och om de slank in i köttkvarnen, vad finns det för garantier att det inte kunnat smyga sig in andra diverse djur i mixern?

I vårt hem äter vi ytterst sällan förlagad mat. Visst har IKEA:s frysta köttbullar någon gång slunkit ned, men som regel lagar vi (jag…) rejäl husmanskost av både spanskt, svenskt och internationellt slag. För detta krävs naturligtvis tid och intresse, men framför allt tillgång. Det är en av de största lyxerna vi har i Spanien, tillgång till fantastiska råvaror till mycket rimliga priser.

Det är ofta jag tänker på detta privilegium, när jag handlar exempelvis kronärtskockor för drygt en euro kilot, eller auberginer och zuchini året om.

Jag minns en sommarvistelse i Norge när jag skulle bjuda vår värdfamilj på hemlagad paella. Jag uppsökte en jättelik matbutik i Lillehammer, men det var näst intill omöjligt att finna något så grundläggande som hel färsk kyckling. Det fanns minst ett dussin olika sorter av förgrillad-, marinerad- vakuumförpackad-, asiatisk-, mexikansk- och gud-vet-vad-kyckling.

Jag hittade en fågel till sist. Priset har jag förträngt.