Vårt samtal kommer bland annat ligga till grund för en intressant artikel i nästa nummer av SK, men vi hann också beröra en hel del frågor. Nacho är en eldsjäl i allt han gör och mycket av sin energi ägnar han åt att försöka lansera sin hemstad Málaga.

Tyvärr så är sådana som Nacho få. Málaga, Costa del Sol och Spanien i sin helhet behöver betydligt fler av dessa visionärer, som brinner för det de gör och som får saken och ting gjorda. Om vi ska förlita oss på att myndigheterna ska fixa allt, inte minst vad gäller turistlansering, är vi stekta.

Det var många intryck under påskbesöket i Málaga på Palmsöndagen, men ett av dem som slog mig mest var att vi måste ha varit den enda organiserade turistgruppen i hela staden. Av alla tiotusentals människor som fans på gatorna utgjorde Sydkustens grupp ett exotiskt inslag och vi blev lika uppmärksammade som processionerna själva.

Hur är det möjligt att det inte finns fler organiserade besök till Málaga, under en av de viktigaste festligheterna och skådespelen där på hela året? Kommunens ansträngningar begränsar sig till att trycka upp foldrar, som i år haft mängder av slarvfel och som bara delades ut en till varje person som bad om dem på turistkontoren. Det var inte tal om att jag kunde få tillräckligt många till deltagarna i vår grupp (så jag fixade privat tryckta foldrar istället!).

Det finns en lika enkel som tråkig förklaring till detta. Det finns helt enkelt för mycket dödkött i den offentliga administrationen. De eventuella eldsjälar och visionärer som funnits där en gång har alla för länge sedan neutraliserats av den dominerande massan, vars främsta mål är att försvara sina poster med så lite ansträngning som möjligt.

På samma café där jag igår träffade Nacho sitter det varje morgon ett gäng offentliganställda som utnyttjar sin avtalade frukostrast. Det är det gamla gardet som är vana att på morgonen vända inne på kontoret för att sedan sitta en timme eller mer på caféet, innan de ägnar ytterligare någon timme åt jobbet tills det är dags att gå på lunch.

Jag bor alldeles intill caféet och har fixerat mig speciellt på en man som sitter där varje dag, både till frukost och lunch. Han bär vardagskostym utan slips, har bakåtslickat hår och ser inte ut att ha minsta bråttom att återvända till sin arbetsplats. Det är möjligt att jag har fördomar mot honom, att han egentligen är ytterst kompetent och arbetar stenhårt de timmar han är på sin post. Men jag tror det inte.