Det är inte nödvändigt att spåra svarta räkenskaper eller dolda utlandskonton, för att man ska ta sig för pannan. Många gånger räcker det med officiell bokföring, även om denna kan vara lika svår att komma över.

Skandalen som omgärdar Partido Populars tidigare kassör Luís Bárcenas har tvingat regeringspartiet att lämna ut sin bokföring till utredningsdomaren i Audiencia Nacional. Först den vägen har uppgifterna nått tidningen El País, som publicerar minst sagt anmärkningsvärda detaljer.

PP-ledningen har hittills försvarat sig mot anklagelserna om svart bokföring genom att vidhålla att partiets ekonomi både är officiell och transparent. Frågan är dock hur de nu tänker försvara de skyhöga bonusar som betalats under lång tid till partitoppar.

Partiledaren och dåvarande oppositionsledaren José María Aznar fick 1990 traktamenten av partiet på 500 000 pesetas i månaden. För den som har svårt att räkna om den tidigare valutan och placera det i ett tidsperspektiv ska påpekas att Aznars lön som parlamentsledamot vid tillfället var på 400 000 pesetas i månaden.

Det är inte bara anmärkningsvärt att någon lyfter en partiersättning som är högre än själva parlamentslönen. Det är dessutom mycket tveksamt att utbetalningarna sker i form av traktamenten, som är utsatta för en lägre skattesats på 21 procent. Dessutom var det fråga om exakt samma summa varje månad och dessutom med 14 utbetalningar om året.

Detta kallas i alla andra sammanhang för lön, med inkluderad sommar- och julbonus. Avslöjandet är så komprometterande för Partido Popular att ingen ska förvånas om deras toppar sluter sig ytterligare som musslor och vägrar göra uttalanden till media.´