Resultatet av nedskärningarna är smärtsamt tydliga. Vid sidan av det breda missnöjet hos allmänheten har arbetslösheten i Spanien skenat iväg totalt och recessionen ser i år ut att bli tre gånger så stor som regeringen tidigare beräknat.

Det mesta tyder på att Spanien får ytterligare två års respit för att uppfylla Eurogruppens budgetkrav. Nu kräver en stor del av oppositionen att denna lättnad återspeglas hos befolkningen, som också ska ges andrum. Främst kräver PSOE liksom en rad andra organisationer att regeringen ändrar kurs och prioriterar åtgärder som stimulerar sysselsättningen.

Vi står med andra ord inför en ny kraftig vändning vid rodret, för femtielfte gången sedan krisen startade. Det retar mig inte så mycket att det längs vägen kan ha fattats felaktiga beslut. Det som gör mig förbannad är att makthavarna är sjukligt oförmögna att medge misstag och ta lärdom av dessa.

Jag vet att många efterlyser starka ledare som är övertygade om det de gör, även om det leder skutan rakt mot avgrunden. Jag föredrar dock en kapten som kan medge att han inte riktigt vet vilken kurs som är bäst och som rådgör med både styrman och fartygskocken om så behövs, även om det innebär att resan blir en aning försenad.