Spanien genomgår en mängd smärtsamma men nödvändiga förändringar. På vissa fronter verkar dock tiden stå still och idiotin bestå. Det gäller inte minst beträffande utbildningssektorn.

Regeringens reformförslag av skolväsendet är det åttonde i demokratiskt tid. Inget av förslagen har dock haft bred konsensus, utan har alltid drivits igenom närmast ensidigt av det parti som regerat för tillfället. Denna gång är inget undantag. Snarare är reformen mer ifrågasatt än någon av de tidigare.

Konfrontationen är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att ingen egentligen ifrågasätter behovet av en reform. Spaniens utbildningssiffror är i internationell jämförelse bedrövliga. Särskilt alarmerande är att var fjärde elev aldrig fullbordar sin grundskoleutbildning.

Alla partier är överens om att det finns stora brister i skolväsendet. De ideologiska skillnaderna väger dock tyngre när det gäller att finna en gemensam lösning på problemet.

Det mest omdiskuterade med den så kallade "Ley Wert" är att religionslära, som i praktiken är samma sak som katolicism, ska väga lika mycket för medelbetyget som matematik, historia eller samhällskunskap. Med andra ord, att det är lika viktigt att lära sig att Gud skapade jorden på sju dagar som att fem gånger åtta är 40, eller att Europa lidit två världskrig under 1900-talet. Låt vara att religionslära förblir ett tillvalsämne, men ändå.

Det som kanske är mest anmärkningsvärt är dock utbildningsministern José Ignacio Werts och den övriga regeringens attityd gentemot utbildningssektorn. Anser de på fullt allvar de vet bättre vad skolan behöver än rektorer, lärare, övrig skolpersonal, elever samt föräldrar tillsammans?