Av 86 direktörer och styrelsemedlemmar under perioden var det endast tre som inte fann det rimligt att spendera upp till 4 000 euro i månaden i representationskostnader, utan behov av någon som helst redovisning. Caja Madrid, senare Bankia, dolde utgifterna genom att klassa dem som "datafel".

Det nu kända fifflet omfattar perioden 2003-2012, men har av allt att döma pågått ännu längre. De politiker och fackrepresentanter som tillsattes i styrelsen såg mellan fingrarna med en rad oegentligheter, allt medan sparbanken och senare Bankia gick under.

Skandalen ger inte minst missnöjespartiet Podemos vatten på sin kvarn, när de hävdar att korruptionen i Spanien varit satt i system. Den känner inte till partifärger, utan har funnits etsad i toppen på både partier och fackföreningar.

Rent ekonomiskt är skandalen, som omfattar drygt 15 miljoner euro, beskedligare än många andra fall som just nu utreds. Trots det är det förmodligen den mest svidande skandalen hittills i Spanien, då samtliga ledande partier och fackföreningar är inblandande. Att skandalen är särskilt känslig bevisas av att den redan fått åtta personer att avgå från sina nuvarande poster.

Det tål att poängteras att Caja Madrid/Bankia är den bank som lurat flest småsparare med preferensaktier och att staten, det vill säga skattebetalarna, 2012 tvingades skjuta till nära 25 miljarder euro för att rädda banken.