Debatten om Katalonien har blivit ytterst infekterad och består främst av två parter som grävt ned sig så i sina respektive argument att det liknar ett skyttegravskrig. De katalanska separatisterna åberopar demokratiska principer och sin rätt till självbestämmande, medan PP-regeringen begränsar sig till att åberopa den spanska grundlagen och förklara omröstningen som olaglig.

I ärlighetens namn var omröstningen 9 november lite av en cirkus, med improviserade åtgärder för att kringgå författningsdomstolens förbud. Det innebar också att omröstningen saknade de mest grundläggande garantier om opartiskhet och insyn. Bara det faktum att minderåriga från 16 års ålder fick rösta kan starkt ifrågasättas.

Låt oss dock för ett ögonblick bortse från de många juridiska frågetecken omröstningen väckt. Faktum är att drygt 2,2 miljoner människor uppges ha röstat och att drygt 81 procent av dessa stöder en separation från Spanien. Det innebär att knappt 1,8 miljoner röstade för ett självständigt Katalonien, vilket är mindre än en tredjedel av den röstberättigade befolkningen.

Det säger sig självt att en region inte kan utlysa självständighet med stöd av endast en tredjedel av befolkningen. Inte ens om de hade en majoritet på drygt 50 procent vore detta acceptabelt. En grundlagsändring kräver kvalificerad majoritet på minst två tredjedelar och man kan knappast förvänta sig mindre när man talar om en separation från övriga Spanien.

Omröstningen i Katalonien var inget annat än en jättelik manifestation och som sådan tillförde den egentligen inte mycket nytt. Vi visste redan att många katalaner är missnöjda med den nuvarande styrelseformen, då miljontals demonstrerat de tre senaste åren på Kataloniens dag 11 september.

Precis som i vilken som helst demonstration måste en uppslutning på två miljoner människor ses med högsta respekt. Det innebär inte nödvändigtvis att demonstranterna ska få gehör för alla sina krav, men anspråken kan inte heller viftas bort med sterila hänvisningar till grundlagen.

Författningen kan ändras, det visade PP och PSOE tydligt när de närmast över en natt vek sig för EU-kommissionen och genomförde en reform. På samma sätt är det möjligt att anpassa grundlagen och de katalanska statuterna för att tillfredsställa alla parter.

Jag är övertygad om att få katalaner i grunden vill bryta sig ur Spanien. Skälet till den allt mer radikala hållningen grundar sig i att många i Katalonien inte längre ser någon möjlighet till en förhandlad lösning med de spanska myndigheterna.