I princip kanske det är svårt att argumentera emot finansministern. Det är bara det att det finns en starkt förvärrande omständighet som gör att de Guindos gör sig skyldig till slående dubbelmoral. Staten, det vill säga skattebetalarna, har nämligen skjutit till mer än 100 miljarder euro (100 000 000 000) till den spanska banksektorn, av vilka vi endast kommer att återse en bråkdel.

De flesta av de tidigare sparbanker som intervenerats och fått statlig hjälp har haft styrelser som agerat många gånger kriminellt. Särskilt slående är det i fallet Bankia, tidigare Caja Madrid. Bankia har fått drygt 24 miljarder euro i stöd, alltså nästan lika mycket som Spaniens totala lån till Grekland. Av någon oförklarlig anledning och trots inledande garantier om att hjälpen inte skulle kosta skattebetalarna något, har regeringen gjort avkall på att få tillbaka det mesta av dessa pengar.

Som tydligt framkommit i medier de senaste månaderna rådde en pervers cirkus i Caja Madrids styrelse som inte har mycket att avundas filmen "Wolf of Wall Street". Under ledning av främst Miguel Blesa (handplockad av José María Aznar) och senare Rodrigo Rato (handplockad av Mariano Rajoy) har bankstyrelsen systematiskt länsat den tidigare sparbanken genom både svarta kreditkort och dolda extralöner. Detta samtidigt som tiotusentals småsparare förlorade sina pengar genom de bedrägliga preferensaktierna.

Vad Spaniens finansminister (tidigare VD för Lehman Brothers i Europa) med andra ord gör är att han ser mellan fingrarna och efterskänker miljardskulder när orsaken varit skandalös spekulation och av allt att döma även brottslig verksamhet. Däremot ger han inte efter en tum om lånet är till en nation, där medborgarna tvingas utstå omänskliga åtstramningar för att betala av skulderna. Man blir illamående för mindre.