Det som inträffade i Camp Nou i Barcelona var högst väntat. Vid de två tidigare cupfinalerna mellan Barcelona och Athlétic de Bilbao har en majoritet i de båda supportergrupperna visat sitt motstånd till de spanska statssymbolerna, genom att just vissla och bua. Den här gången delade katalanska nationalister till och med ut gratis visslor vid ingångarna till arenan.

Både regeringsrepresentanter och talesmän för spanska fotbollsförbundet hotade veckor för matchen med repressalier och vissa krävde till och med att finalen skulle ställas in, om kungen och nationalsången inte respekterades. Nu spelades matchen, men det tog inte många timmar innan PP-regeringen fördömde protesterna i en kommuniké som utan tvekan hade skrivits ihop i förväg.

Regeringen kallade 1 juni till ett brådskande möte i fotbollsutskottet mot våld. Där krävdes hårda bötesstraff för det inträffade. Den högerextrema organisationen Manos Límpias har gått ännu längre och har presenterat ett formellt åtal mot både ansvariga myndigheter, klubbar och de mer än 50 000 supportarna, för hånande av de spanska symbolerna.

Katalanska myndighetsrepresentanter menar att det är fråga om yttrandefrihet och den katalanske regionalpresidenten Artur Mas hade ett tydligt hånleende under protesten, där han stod bredvid Felipe VI på hedersläktaren.

Debatten om respekten för monarkin och den spanska nationalsången är både banal och fascinerade på samma gång. Banal därför att det i grunden är relativt harmlöst att vissla åt nationalsången, om än respektlöst. Fascinerade därför att den väcker så heta känslor och för att en grupp verkligen tror att respekten för de spanska symbolerna uppnås genom lagstiftning och hot om straff.

Spanska politiker borde sansa sig och konstatera faktum, nämligen att den del av den spanska befolkningen inte sympatiserar med symboler som har till uppgift att ena. Utifrån denna insikt borde alla parter arbeta för att finna en lösning, som definitivt inte går via repression.