Jag var nio år när Franco dog och hade, helt oventades, levt hela mitt liv dittills i en diktatur. Att det saknades yttrandefrihet i Spanien var knappast något som en liten lintott (jo, faktiskt) reflekterade över. Speciellt inte om man bodde på Costa del Sol, där turistinvasionen och "las suecas" sedan mer än ett årtionde börjat luckra upp fascisternas järngrepp.

Jag minns när Franco dog. I tre dagar visades inget annat på vår lilla svartvita tv än dokumentärer om diktatorns stordåd och ögonblicket när försteministern Carlos Arias Navarro förkunnade orden "Españoles, Franco ha muerto" (Spanjorer, Franco har dött). Själv hade jag ingen referens till diktatorn, men jag minns att jag drogs med lite grand i denna institutionella sorg. Sedan minns jag hur det på nyheterna talades väldigt mycket om en viss "Juan Carlos I", som folk hade dekaler av som de satte på sina "seiscientos".

I Spanien rådde diktatur i nästan 40 års tid, även om den de sista åren var mer dold. Under de första åren efter inbördeskriget fortsatte avrättningarna av oliktänkande. Mot slutet var det dödsstraffet mot främst ETA-medlemmar som väckte debatt i bland annat Sverige. Fortfarande rådde dock en hård censur.

Det enda jag kan minnas som barn är den katolska kyrkans allenarådande inflytande. Min spanska förskola i La Carihuela i Torremolinos leddes av nunnor och disciplinen var hård. Jag fick med mig en anmärkning hem en dag, för att jag under rasten talat om för kamrater hur barn kommer till (jag var knappt fem år).

Under flera år efter diktatorns död var det många som suckade att "det var bättre på Francos tid". De två argument som brukades mest var att Franco lät bygga alla vattenreservoarer som finns i landet samt att på hans tid var det så tryggt att man inte ens behövde låsa huset när man gick hemifrån.

Trots att jag vid det laget var en ung tonåring fann jag argumenten enormt enfaldiga. Om Franco nu haft enväldig makt under nära 40 års tid så hade det väl varit sjutton om det inte byggts någon infrastruktur under hela den perioden. Och argumentet med att det var så tryggt gällde naturligtvis den okritiska massan eller dem som höll tyst av ren skräck. Det är inte så konstigt om kriminaliteten var låg när polisen och inte minst Guardia Civil hade fria tyglar att både klå upp och gripa störande element. Och för övrigt fick vi genom censuren sällan reda på varken kriminalitet eller andra problem i Francospanien.

Nostalgi har en tendens att måla allt gammalt i ett rosa skimmer men Francotiden är något som vi inte ska glömma av helt andra skäl. För att undvika att det sker igen.