En majoritet av de spanska medierna talar om ett politiskt misslyckande, då partiledarna inte varit kapabla att förvalta folkets röster. Men är det verkligen så? Valresultat har en tendens att tolkas i kollektiv bemärkelse, men sanningen är att var och en röstar individuellt. Att ett parti inte får egen majoritet betyder inte att de som röstat på det gör det på villkor att de förhandlar. En färsk opinionsundersökning visar också att drygt 80 procent skulle rösta likadant idag, som de gjorde i december.

Mantrat om politiskt misslyckande för att det inte bildats regering är intressant. Det måste ställas i kontrast till vad som hade krävts för att uppnå en regering, vilket hade varit att några partiet skulle ha förrått sina väljare. Ett regeringsavtal krävde nämligen att gå emot vad partierna lovat i valkampanjen.

Regerande Partido Popular var egentligen de som gjort minst förbindelser, men som också gjorde minst för att nå en överenskommelse. De hade inte fastställt några veton inför valet, mest beroende på att de envist inriktat sig på att fortsätta att regera på egen hand.

Socialistledaren Pedro Sánchez brände samtliga broar före valet, genom att kalla Rajoy för ”ovärdig”, Ciudadanos för ”PP:s ungdomsförbund” och Podemos för ”populisterna”. Podemos gick nästan hårdare åt PSOE än Partido Popular i valkampanjen, likställde bägge som ”etablissemanget” och det var faktiskt först efter valet som de sedan tog kategoriskt avstånd från Ciudadanos. Podemos-ledaren Pablo Iglesias uppgav att de inte skulle stödja någon regering som inte leddes av dem själva. Ledaren för Ciudadanos Albert Rivera lovade i sin tur dyrt och heligt att under inga omständigheter stödja en regering ledd av varken PP eller PSOE.

Kanske hade ledarna för de främsta partierna kunnat avgå med hedern i någorlunda behållning om de kunnat ståta vid att de stått vid sitt ord. Problemet är att de inte gjort varken det ena eller det andra. Det vill säga, de har varken stått vid sitt ord eller offrat det till förmån för en regering.

Den första stora pudeln begicks av Podemos. Från att ha lovat att inte inte stödja PSOE erbjöd de sig att bilda en koalitionsregering, med Pablo Iglesias som vice regeringschef. Sedan kom det enda konkreta regeringsavtalet, medan PSOE och Ciudadanos, som förrådde deras respektive väljarkårer i lika delar. Kanske hade de kunnat försvara avtalet om det lett till en någorlunda hållbar regering, men frågan är hur mycket det kommer att ligga dem till last i det kommande nyvalet.

Paradoxen den här gången är att det parti som gjort minst för att lösa problemet, PP, är det som avgår med hedern mest i behåll. Det kommer säkerligen medföra att de vinner en del sympatier, trots de många korruptionsskandaler som fortsätter att skaka Rajoy.