(Ledare i juninumret av SK.) Den som röstar på ett parti vill så klart att det partiet ska vinna, eller åtminstone hamna i regeringsställning. Ingen tänker att ”jag röstar på dem bara lite grand, för jag vill i grunden att de ska behöva förhandla med det ena eller det andra partiet…”. Dessutom utgår jag från att de flesta låter sin röst styras av partiernas respektive program och löften. Då de fyra huvudpartierna inför valet hade målat in sig i var sitt hörn krävdes sålunda att minst ett av dem direkt förrådde sina väljare, för att uppnå ett avtal.

I den bemärkelsen var PP:s Mariano Rajoy den mest konsekvente. Han accepterade inget alternativ som inte gick ut på att Partido Popular, som största parti, ledde en ny regering. Han gjorde dock inte mycket konkret för att övertyga varken PSOE eller Ciudadanos.

PSOE:s Pedro Sánchez försökte sig å sin sida på en omöjlig balanskonst, som naturligtvis inte gick hem. Med partiledningens uttryckliga veto mot alla typer av samarbete med varken PP eller Podemos upprättade socialistledaren ett avtal med Ciudadanos som krävde att någon av de andra stora partierna lade ned sina röster. Och varför i hela världen skulle de göra det, efter att båda fått tydliga snytingar av PSOE?

Podemos gjorde några överraskande utspel genom att bland annat erbjuda Sánchez att regera i koalition, efter att i valkampanjen ha garanterat att de inte skulle stödja någon regering som de inte själva ledde. Samma sak lovade för övrigt Ciudadanos, som sedan helt sonika kastade sig i PSOE:s famn. För en del är Ciudadanos det parti som mest försökt möjliggöra en regering, medan de för andra är de som tydligast brutit sina vallöften.

Efter den kortaste mandatperioden i demokratisk tid står vi sålunda inför ett nytt val. För att kunna rubba den nuvarande blockaden krävs antingen en kraftig skiftning i folkets röster, vilket är föga troligt, eller en ändrad attityd av kandidaterna. I skrivande stund verkar det vara västerpartierna Podemos och Izquierda Unida som gjort det smartaste draget, genom att kandidera med gemensamma listor. Samtliga opinionsundersökningar pekar på att ”Unidos Podemos” kommer att gå om PSOE och förvandlas till det största vänsterpartiet i Spanien.

Om så sker finns ingen annan utväg än att Pedro Sanchez avgår som ledare för socialistpartiet, förmodligen reda på valnatten. Sedan kommer den nya partiledaren (Susana Díaz?) tvingas välja mellan pest eller kolera. Antingen kryper PSOE till korset och stöder en vänsterregering ledd av Podemos och Izquierda Unida, eller också lever de upp till epitetet ”etablissemanget” och ger PP makten. Vilket scenariot än blir kommer det att lämna socialistpartiet på randen till avgrunden.

Det blir en senare fråga hur man ska förklara att Pedro Sánchez tvingas avgå före Mariano Rajoy, som sitter på det största antalet korruptionshärvor som någonsin skådats i Spanien. Vi får helt enkelt ta en sak i sänder.