Det är med flera obehagskänslor jag skriver detta blogginlägg. Dels för att jag skriver om brott som kan ha ökat innan jag ens hinner publicera inlägget men dels också för att kvinnomorden verkar ha en smittsam effekt. Ju fler tragedier som återges i media, desto fler nya förefaller inträffa. Smittoteorin stärks av att många av brotten är kusligt lika varandra, som om våldsmakarna finner inspiration i andras brott.

Kvinnovåldet har många ansikten och slutar långt ifrån alltid i mord. Det medierna som regel mest återger är den definitiva tragedin, där kvinnan dödas och gärningsmannen därefter tar livet av sig, eller försöker ta sitt liv men misslyckas.

Det är svårt att smälta och förstå hur det fortfarande kan vara så svårt att stävja detta gissel. Några förklaringar är naturligtvis att inte alla misshandelsfall når allmän kännedom och många gånger anmäler inte offren sina partners, av rädsla eller blind kärlek.

Organisationer som verkar för att skydda misshandlade kvinnor varnar för risken att fokusera på de fall som slutar med offrets död. Det är naturligt att det blir så, men det skickar en felaktig signal till både offer och gärningsmän. Sanningen är nämligen att för varje kvinna som dödas finns hundratals, för att inte säga tusentals, som anmäler misshandeln och som lyckas ta sig ur situationen. Dessa ”framgångshistorier” måste ges större uppmärksamhet, för att uppmuntra andra drabbade kvinnor att ta steget och anmäla sin misshandlare.