Socialistpartiet PSOE har just valt ny generalsekreterare. Mot alla odds, och mot hela partiapparaten, återtar Pedro Sánchez kontrollen över partiet. Han har väckt stort engagemang hos partiets gräsrötter och fick mer än hälften av rösterna i primärvalet, men hans tidigare facit är verkligen inget att skryta med. Med Sánchez som partiledare gick PSOE från 110 till 90 mandat och därefter till 85, partiets två sämsta resultat någonsin. Han har som regel fått det sämsta betyget i debatterna både till riksvalet och i primärvalet, men anser själv att han är socialistpartiets räddning. Det ska bli intressant att se hur den ekvationen går ihop.

Det är särskilt anmärkningsvärt att ingen oppositionsledare lyckas mobilisera tillräckligt många anhängare, mot bakgrund av de korruptionsskandaler som skakar regeringspartiet Partido Popular och som ständigt växer. Mariano Rajoy är inte heller en ledare som direkt imponerar för sin vältalighet och ledarskap.

Pablo Iglesias såg länge ut att kunna vara kandidaten som skulle regenerera den spanska politiken. Podemos visste att förvalta kraven från missnöjesrörelsen 15-M, men har efter fyra års existens dragits in i interna strider. Det blir också för var dag svårare att urskilja vilken som är Podemos främsta rival, Partido Popular eller PSOE. Deras annonserade misstroendevotum mot Rajoy mitt under PSOE:s primärval var ett tydligt drag för att sätta press på socialisterna, liksom erbjudandet till Pedro Sánchez dagen efter hans utnämning att dra tillbaka misstroendeförklaringen om socialisterna presenterar en egen.

Så har vi då Ciudadanos, en medelväg som är så mitten att man inte vet åt vilket håll de drar. De kritiserar i hårda ordalag korruptionen, men är orsaken till att Partido Popular behållit makten på riksnivå samt i Madridregionen liksom socialisterna i Andalusien.

Den djupa krisen i Spanien väckte en medvetenhet och ledde till en reaktion mot etablissemanget, som ebbat ut i takt med att ekonomin börjat peka uppåt. Spanjoren i allmänhet har resignerat sig till att styras av ett parti som figurerar mer i massmedia för hur mycket dess representater stulit, än för de beslut som fattas till förmån för landet.